Fortsätt till huvudinnehåll

Läxdebatten, det egna rastret och Hattie

Den nyazeeländske skolforskaren John Hattie har som bekant tagit frågan om vad som leder till maximalt lärande till en ny nivå och har i sina metastudier intresserat sig för och sökt identifiera de faktorer som gynnar respektive missgynnar lärande. Resultaten har under en följd av år publicerats i ett gäng böcker och i sin roll som näst intill-guru har hans skrifter och tankar varit föremål för djupgående samtal och diskussioner på såväl pedagogiska institutioner och skolledarkonferenser som i parlament och kommunfullmäktigen: vilka undervisningsmetoder ger mest utdelning? Vad innebär det att vara en skicklig lärare? Hur definiera elevrollen? Och i förlängningen (det är här som parlament och kommunfullmäktigen varit engagerade): vilka konsekvenser får Hatties rön för hur vi ska fördela budgetpengarna? Hur stor är den optimala skolklassen?

En diskussion som dyker upp lite nu och då är den om läxors värde. Under pågående jullovet har frågan debatterats i såväl riksradio som sociala medier och SvD och polariseringen tycks näst intill etablerad. Helena von Schantz skriver som vanligt initierat och argumenterar nyanserat för att läxor är absolut nödvändiga för att befästa kunskaperna. Moteld riktas från dem som vill göra gällande att läxor snarare leder till destruktiv stress och att barnen bör få lämna skolan vid skoldagens slut för att istället ägna sig åt sina fritidsaktiviteter.

Alla har vi våra egna erfarenheter av skolan, och det är djupt mänskligt att dessa erfarenheter i någon mån utgör det rastret genom vilket vi tolkar verkligheten. Detta gäller självklart även läxor. Jag har själv fyra barn och har vid upprepade tillfällen blivit djupt upprörd då jag blivit varse hur en och annan lärare givit läxor på ett högst slarvigt och ogenomtänkt sätt. En mattelärare i grundskolan gav matteläxor men sällan återkoppling (varvid tankefel snarare befästes än rättades till förrän jag räknade igenom ett antal av de tal som min dotter gjort och som ändå bockats av i räknehäftet av läraren som gjorda fastän de var felaktiga). En lärare i engelska gav skrivuppgifter men ingen återkoppling, varvid halva och hela terminer kunde gå åt med att eleverna sonika reproducerade de gamla vanliga språkliga bristerna utan att läraren reagerade (och det tog tyvärr lååång tid innan jag som förälder insåg vad som pågått under allt för lång tid). Det är då som man både som elev och som förälder blir mycket negativ inte bara till läxor utan till skolarbete över huvud taget. Dåliga läxor är som felaktig träning och felaktig medicinering inte bara onödiga utan verkar till och med mentalt, känslomässigt och moraliskt nedbrytande. En PT, läkare eller läkare som gör sig skyldig till dylika felordinationer behöver på riktigt ta sig en funderare på vad han eller hon håller på med.

Och det är här som Hattie kommer in. Om det är någonting som hans forskning visar är det nämligen att nonchalans och brist på reflektion och utvärdering är våra främsta fiender. Det vi gör i skolan måste göras på riktigt, och vi måste ständigt ställa oss de klassiska, didaktiska frågorna: vad, hur och varför. Vi behöver dessutom utvärdera löpande hur det går, och samtliga inblandade ska vara delaktiga i lärandeprocessen. Som underströmmar i lärandet nämner han i sin Synligt lärande för lärare passion, engagemang, spänning och frustration:
De viktigaste komponenterna i passionen hos läraren och hos eleven tycks vara själva spänningen i att vara elev eller lärare, en absorption som följer med undervisnings- och inlärningsprocessen, känslorna att vara engagerad i att undervisa och lära sig och viljan att ägna sig åt målmedveten övning för att uppnå kunskap. Passionen avspeglar spänningen och frustrationen i lärande. (s. 36) 
Åter igen: läxdebatten är inte ny, och man kan förvånas att den behöver tas igen och igen. Men visst, vad vi gör i skolan får ju följdverkningar för väldigt många människor, och av den anledningen är det inte heller att förvånas över att frågan väcker engagemang. I bästa fall kan debatten leda till att graden av medvetenheten om vad, hur och varför vi gör vad vi gör i skolan höjs, inte minst bland lärare och skolledare själva.



Kommentarer

  1. Läxor liksom allt annat inom skoldebatt i Sverige präglas av ideologisk snarare än vetenskaplig evidens.Diskutera istället hur vi tillsammans med elever och vårdnadshavare kan utforma bra rutiner för att en stunds effektivt arbete hemma i lugn och ro med repetition och reflektion kan stödja inlärningen så att varje elev lyckas, särskilt de som har svårt att koncentrera sig bland kamraterna i skolan. På utvecklingssamtalen brukar jag föreslå en läxtimme varje dag måndag till torsdag med blandade uppgifter i olika ämnen. Det ska gärna vara en speciell tid och plats. Ibland är det bäst i köket med någon vuxen som moraliskt stöd. Repetera matte, engelska, historia och svenska. Bläddra framåt och bakåt i materialet. Berätta hemma vad vi håller på med. Kolla om det är något du ligger efter med. Skriv upp frågor till läraren eller fråga direkt på nätet.

    SvaraRadera
  2. Henrik, mina barn har också kommit hem med tveksamma läxor ibland, men jag tror ändå att dåliga läxor är bättre än inga läxor. Dels på grund av signalen - du kan och skall lära sig själv, dels för vad läxorna betyder för den som inte gör dem. Utan läxor är bristande begåvning den naturliga förklaringen till ett underkänt betyg. I min erfarenhet är den förklaringen ytterst sällan den verkliga. Den är snarare bristande intresse, förkunskaper, koncentrationsförmåga och - framför allt - bristande arbetsinsats.

    SvaraRadera
  3. Bra där med samtal om läxor och upplägg, Åsa. Jag låter ofta elever som har gjort tydliga framsteg berätta för klassen vad de har gjort.

    SvaraRadera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Helena, utifrån tung (!) anekdotisk evidens tror jag inte att dåliga läxor är bättre än inga. ;)

    På samma gång skrev jag så här i ett fb-sammanhang där jag nämnde ditt namn:

    "Apropå Hattie [som ngn försökt hämta stöd hos i tråden ovan] bör man väl även där nyansera ev. slutsatser. Dels, som Helena nämnde, gör han distinktionen ml yngre o äldre elever, dels bör man också rimligen göra distinktioner ml bra o mindre bra läxor (skrev om detta i mitt blogginlägg). Förtjänsten med H:s studier är att de omfattar många elever, men det går inte att bara plocka fram russinen ur kakan efter eget behag. Vi vill gärna tänka vetenskapligt, men det är inte helt enkelt. Ex SKL gjorde sig skyldiga till en flagrant feltolkning av H:s tolkning av påverkansfaktorerna då frågan om klasstorlekens betydelse var på tapeten för ett par år sedan. Felet de gjorde då var att de "glömde" att ta i beaktande kompletterande faktorer, ex elevsammansättningen, varvid hela korthuset faller. Jag som då jobbade på ett yrkesprogram med många lågpresterande och omotiverade elever visste inte om jag skulle gråta eller skratta då somliga potäter docerade att det går lika bra med aulaföreläsningar som med mindre grupper)."

    Jag tror i själva verket vi gör oss själva en otjänst ifall vi inte noga tänker igenom vad vi gör, varför vi gör vad vi gör och hur vi gör det. Varför inte skriva en bok med titeln "50 nyanser av läxor", Helena?

    SvaraRadera
  6. Och, Åsa, jag tror nog vi till stor del låter oss ledas av både ideologisk och anekdotisk evidens. Gäller att få syn på det bara. Hur känna igen the real thing?

    SvaraRadera
  7. Klokt där om forskningen, Henrik. Och jag är så på när det gäller 50 nyanser av läxor. Är klar med svenskan, halvvägs genom engelskan och har hela franskan kvar till mitt blogginlägg 3. Här är länken till forskningsinlägget: http://helenavonschantz.blogspot.se/2015/01/laxduellen-directors-cut-2-forskningen.html

    SvaraRadera
  8. Jag läste ditt senaste blogginlägg, där du bland annat riktar in dig på att undersöka vad "forskningen säger". Jag har inte själv dubbelkollat om din granskning av Alms referenser förefaller rimlig (no offence, men alla vi som vill försöka undvika att hamna i polariseringens klor måste vara överens om att det gäller att hålla huvudet kallt i dessa tider). Grundläggande bör vi alla vara överens om att lärande är på samma gång lustfyllt och krävande.

    En analogi: till min egen förvåning har jag nu följt ett antal säsonger av "The Walking Dead". När det är som värst, och döden härjar får en person ur det yngre gardet höra av en av de äldre i lägret att "vi har alla våra uppgifter att utföra. Just nu är det din uppgift att läsa Tom Sawyer". Läxa som meningsfull, sinnesvidgande ansvarsuppgift, ordinerad med avseende till omständigheter, mål och personlig status. Känn på den.

    Ser fram emot att läsa del 3.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar