Fortsätt till huvudinnehåll

Yttrandefrihet och respekt?

Det sägs och skrivs mycket intressant om yttrandefriheten i dessa dagar. Det sägs och skrivs även en del dumheter, tycker jag.

Exempel på ett intressant samtal om just yttrandefriheten var det som ägde rum i Agenda här om dagen då bland annat Ann Heberlein och Ole Larsmo gjorde entré i slutet av programmet (samtalet finns här, 47 min in i programmet). Exempel på en del dumheter som skrivits är tyvärr det som en del sedan valde att vräka ur sig i sociala medier efter programmet då Ann Heberlein fick klä skott för allsköns demoniseringar och häcklanden.


När det gäller Ann Heberlein kan jag inte på stående fot erinra mig något hon tidigare yttrat i en sakfråga där jag intar en direkt avvikande hållning (men jag vet inte; har ej full koll på allt hon sagt och skrivit under alla år). På samma gång är jag inte heller alldeles säker på att hon alltid själv uppfattar det som att hon tänkt klart i alla frågor där hon uttalar sig. Snarare ser jag det som att hon egentligen medvetet valt en strategi att pröva olika positioner och söka samtalet och se vart det leder. Till sin personlighet håller hon inte korten nära kroppen utan förhåller sig tvärtom sårbar. Hon kan även vara mycket öppen med sådant som är mycket personligt - några skulle säga privat: sin tro, sexualitet, ångest, diagnos. Detta kan nog uppfattas provocerande för en del.

Nu till huvudfrågan: vad var det som Heberlein sade i Agenda som väckte så pass mycket ont blod hos somliga? Den korta varianten är att hon påstås vilja ifrågasätta (läs: sätta ur spel) yttrandefriheten i vårt samhälle. När först gläfsandet i sociala media var i gång påstods det även att hon i andra sammanhang målat upp våldsamma vänsterradikalister som vår tids hjältar och alltså därmed agerar inkonsekvent och hyckleriskt. Beträffande det senare kan jag för min egen del bara anmärka att jag fortfarande inte själv lyckats hitta texter där hon faktiskt uttrycker något sådant (däremot håller man sig inte för god för att felcitera och klippa och klistra ur texter hon skrivit).

Men hur var det med yttrandefriheten då? Det som Ann Heberlein de facto säger är att hon börjat fundera på om möjligen priset vi får betala för vissa uttryck som vi hittills hållit under armarna därför att vi tror på idén om yttrandefrihet kanske håller på att bli för högt? Hon ställer alltså en fråga. En fråga vilken hon uppföljningsvis preciserar, problematiserar och vars giltighet hon sedan argumenterar för. Ole Larsmo, författare och ordförande i Svenska Pen, gör så som man måste göra då man lyssnar till en annan människa: han söker efter försonande drag - och finner: "det du pratar om är respekt".

Och just där får nog samtalet fortsätta. Hur hanterar vi vårt gemensamma och grundlagsstadgade krav på yttrandefrihet i kombination med att visa andra människor den respekt som vi även själva vill bli bemötta med? Klarar vi att hantera ett sådant samtal - som vuxna ansvarstagande människor? Det verkar som att vi inte kommer ifrån frågan, utan den har fastmer kommit oss ännu närmare inpå livet. Vi måste frammana det bästa ur oss själva och inte i första hand förfalla till rädslans enkla slagord om krav på hårdare tag och mer kontroll.

En vän till mig som jobbat som fängelsepräst i Paris under 20 års tid formulerade det - parafraserat - så här strax efter dödsskjutningarna i hans andra hemstad förra månaden: "i Frankrike hyllar vi idén om liberté, men vi behöver även ta en annan grundläggande princip i beaktande, nämligen den om fraternité. Det räcker inte att alla går runt och säger "Je suis Charlie"". I Sverige - och i Danmark - använder vi inte gärna franska slagord från 1700-talet i den politiska debatten, men vi förstår vad ord som "respekt" betyder. Eller gör vi?






Kommentarer