Vägen till ett rikare språk - för statsministrar och för alla oss andra

När jag kör hem från jobbet idag lyssnar jag på Nordegren & Epstein i P1. På tapeten är bland annat statsminister Stefan Löfvens språkbruk och då i synnerhet hans frekventa bruk av frasen "det är inte okej" när han på det skarpaste vill fördöma något. Redan i helgen tog Per T. Ohlsson på Sydsvenskan i på sitt stilistiskt säkra sätt då han gjorde gällande att det inte kan anses statsmannamässigt att använda så tama, talspråkliga uttryck då man verkligen vill göra ett statement. Nu hade även Björn Ranelid gått ut och i ännu skarpare ordalag fördömt vad han betraktar som ett  påvert språkbruk: "okej är en slasktratt och en kloak i det svenska språket. En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.", hade han förklarat på sin facebook-sida.

Nu är det inte enkelt att avgöra vad som är ett statsmannamässigt språkbruk, och personligen har jag ofta tänkt att Löfven har ett bildat språk vilket imponerat mig med tanke på hans icke-akademiska bakgrund. Jag jämför gärna med min första chef på ett lokalvårdsföretag för många år sedan. Under tre decennier hade han varit svetsare och förman på varvet innan det småningom lades ner. Nu hade han bytt bransch - fast språket han tillägnat sig hade han inte bytt ut. Som nyss invandrad till Sverige gjorde jag bedömningen att hans språk möjligen kunde anses vara rikt, men det var definitivt inte vårdat; den mest sannolika gissningen vore att ränderna aldrig skulle komma att gå ur.

Men åter till Löfvens språk och Ranelids rasande kritik av detsamma. Nordegrens spontana och lakoniska reflektion var ändå att han nog skulle föredra Löfvens "karva" språk framför Ranelids bildspråk. Ja, man kan ju förstå vad han menar, om nu Ranelids språk vore enda alternativet.

Fast man kanske inte behöver välja. Och samtalet hamnade hur som helst också i att det oavsett de egna förutsättningarna kan vara bra att fortsätta utveckla sitt språk. Louise Epsteins slutreflektion var att vägen till ett nyansrikare och mer pregnant språk går via skönlitteraturen eftersom vi där får umgås med språkets mästare.

Med tanke på språkets mästare går mina egna tankar vidare till vad jag håller på med just nu i tre olika klasser på gymnasiet där vi läser tre olika skönlitterära verk. I en klass läser vi John Steinbecks Möss och människor, medan vi i en annan klass läser vi Selma Lagerlövs Kejsarn av Portugallien. I en tredje klass läser vi F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby. Det blir med andra ord mycket skönlitteratur just nu.

Vi har samtal i smågrupper och i helklass, och vi tränar på att läsa både vad som står på raderna och vad som står mellan raderna. Idag ägnade vi exempelvis en bra stund åt att försöka sätta ord på Selma Lagerlövs berättarstil i Kejsarn av Portugallien. Vi frågar oss exempelvis vems position och perspektiv berättaren intar? Vilken attityd har berättaren inte bara i förhållande till Jan av Skrolycka utan även i förhållande till de andra som tvingas förhålla sig till Jans galenskap? Vilka ord använder Selma Lagerlöv för att signalera sympati och antipati, närhet och avstånd, förstånd och brist på detsamma? För att jämföra den skrivna textens språk med filmens språk tittade vi även på en passus ur filmatiseringen. Vi försökte då ta fasta på hur filmen går till väga för att på sitt sätt gestalta omgivningens såväl oroliga som roade, ironiska fast ändock vänliga bemötande av Jan samt studera hur Jans egen skruvade känsla av sin egen betydelsefullhet fast ändock varma personlighet uttolkas så mästerligt av Ingvar Hirdvall.

Att läsa skönlitteratur är inte bara okej. Det är till och med bra. Och att samtala om det är en förmån. Man skulle önska att även en svensk statsminister skulle få vara med om detta. Och varför inte? Barack Obama läser bevisligen skönlitteratur (och inte bara det, han till och med söker upp sin favoritförfattare för att samtala med henne om det lästa. Hoppas inte ni missat detta?).

OBS. Den som är nyfiken på att se hela filmatiseringen av Kejsarn av Portugallien finner den HÄR.