Fortsätt till huvudinnehåll

The times they are a-changin'


Idag har jag en debattartikel i Svenska Dagbladet: "Lärare: Det är dags att vi slopar de och dem". Frågan om de/dem/det är ett ämne som väcker många, starka känslor, och för min egen del har det varit en lång resa för mig att komma fram till den ståndpunkt som jag redovisar i denna text. För ett par år sedan skrev jag ett blogginlägg där jag utredde frågan och där jag hamnade i en helt annan slutsats. Slutklämmen i det blogginlägget säger allt:
"I förlängningen kan jag därför tycka att det borde vara förbjudet att arbeta som svensklärare ifall man inte själv behärskar skriftspråkets grunder. Så konservativ är jag."
Med "svenskspråkets grunder" syftade jag här på att kunna skilja mellan de/dem/det. Min erfarenhet är ju att många, till och med lärare, inte kan detta. SvD:s debattredaktör berättade för mig att detta är det fel som oftast förekommer när yngre personer skriver debattartiklar.

Det ska bli intressant att följa den debatt som redan/återigen är i full gång. Inte minst är jag nyfiken på ifall det kan komma att föras fram nya argument som jag inte hört tidigare och själv använt mig av.

I grunden tror jag ju "det onda" på sikt skulle kunna botas, ifall: 1) alla lärare, journalister och övriga skribenter tvingades lära sig hur man skriver korrekt; 2) alla svenskar under två månaders tid tvingades läsa ett gäng - och endast - böcker och texter skrivna av professionella skribenter; 3) alla svenskar under samma period tvingades delta i en studiecirkel på detta tema; 4) alla tog paus från sociala medier under samma två månader.

Nu kommer givetvis punkterna 1-4 inte att verkställas, och det är därför som jag menar vi får förhålla oss pragmatiskt. Vad vi än tycker om det: The times they are a-changin´.









Kommentarer

  1. Hej. Kan eleverna skilja på dom/det?
    Ditt förslag kanske resulterar i
    "dom är kul"!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mitt förslag kan knappast åtgärda alla problem språkbrukare kan ha. Fast "dom är kul" finns det väl ingen som säger?

      Radera
  2. Elisabet Wahlgren22 oktober 2016 kl. 18:25

    Varför ens reflektera över att ge upp? Känner du att det är fult att ställa krav på elever? Om de inte själva vill lära sig något så skall de inte behöva det? Det har väl varit en strategi i Sverige rätt länge att det är fel att ställa krav, men vart har det fört oss? Knappast till en kunskapsmässig topp-position, syns det mig.

    Vad ger slopade krav för förutsättningar att lära främmande språk som exempelvis tyska, med sina långt striktare grammatiska krav? Ska bara Sverige dra ner på kraven - hur ska vi då kunna hävda oss framöver i den globala konkurrensen?

    Att införa "dom" som ersättare för "de/dem" i skriftspråket, och helt slopa "de" är knappast bekymmersfritt (förutom att det ser rätt fult ut). Ordet "dom" finns ju redan i en helt annan betydelse. Läste i dagens tidning om hur Fikru Marus advokat reagerat på bristen på besked från domstolen i Etiopien - "Till slut börjar man nästan misströsta och får en känsla av att de inte vill meddela dom, säger Bagner" Du skulle föredra att meningen slutade "man får en känsla av att dom inte vill meddela dom, säger Bagner"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Elisabet, jag hoppar över alla dina retoriska frågor (vars emotionella laddning jag förstår, tro mig, jag har varit där - och är kanske där lite grann fortfarande. Jag kommer inte själv att friktionsfritt börja använda "dom", den saken är säker).

      När det sedan gäller tvetydigheten vid homonymer finns det givetvis kreativa sätt att hantera dessa (genom att exempelvis ändra på meningen). Den kompetenta språkbrukaren får tänka ut dessa, på samma sätt som det exempelvis gäller att undvika syftningsfel.

      Radera
    2. Elisabet Wahlgren23 oktober 2016 kl. 18:52

      Tack för svar! Det låter hoppfullt att du "kanske är där lite grann fortfarande". Jag hoppas att din tveksamhet kommer att fördunsta, och att du åter kan ta ställning för ett skriftspråk för maximal skönhet och precision.
      Håller med Maria Ludvigsson i dagens SvD, fast hon är hård:
      "Den svensklärare som vill låta lättja ersätta elevers förkovran och självutveckling framstår som ett skämt. I tider när respekt för den mänskliga förmågan att utveckla sitt intellekt och språk är så eftersatt att unga lämnar skolan utan att kunna stava eller bygga begripliga meningar blir lärarens påhitt obegripligt. Varför sänka kraven? Varför antyda för eleverna att ingen tror att de har förmåga att lära sig sådant som för några år sedan var självklar kunskap?"

      Varför skulle inte du kunna kräva något av dina elever? För deras egen skull, och för svenskans framtids skull?

      Radera
    3. Jag vet inte vem Maria Ludvigsson är, men jag tror inte hennes retoriska frågor leder framåt. Precis som fallet var med dem som inte ville släppa verbens pluralböjning och förfasade sig över språkets "förfall".
      Som jag skriver i debattartikeln tror jag verkligen vi har passerat ett krön nu. Till och med publicister som borde kunna bättre tappar alltmer omdömet. För egen del har jag tröttnat på att exempelvis mejla Sveriges radio när de publicerar texter med "dom" - senast idag: "Maria Jansson och Clara Noaksson var några av de hundratals personer som samlades i ett fackeltåg för att sedan i en manifestation vid Kronans skola hedra minnet av dom som dödades i attacken för ett år sedan." (källa: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6546228, kl. 19:19). Ett annat exempel var när ledaren i vår lokaltidning ttela här om dagen konsekvent använde "dom" (och då talar vi om en tidning som har samma ägare som GP).
      Personligen kommer jag som sagt inte att åtminstone initialt egentligen gilla "dom". Men ett "dom" i rättan tid är bättre än alla felaktiga de/dem/det.

      Radera
    4. Den som vill kan läsa Åsa Söderströms fina och stringenta text där hon reflekterar över debatten som uppstått i kölvattnet av min artikel: http://asasoderstrom.blogspot.se/2016/10/spraket-forandras-standigt-och-bruket.html?spref=fb

      Radera
    5. Elisabet Wahlgren27 oktober 2016 kl. 12:13

      Henrik Birkebo,
      Jag har nu läst mycket mer på din blogg. Vilken fantastisk lärare du förefaller vara! Så ambitiös, kreativ, och med en initiativkraft utöver det vanliga. Men dina elever verkar inte dra maximal nytta av dina ansträngningar. Så synd. Vad beror det på?
      Kan det vara det allmänna förfallet vad beträffar ordningen i skolan? Det har du och dina kollegor vidtagit mått och steg för att förbättra (fast det är rätt tragiskt att det ska behöva tas initiativ på varje skola för ett så fundamentalt villkor för inlärning).
      Jag måste återkomma till vikten av skolan faktiskt har mandat att ställa krav. Vittnar inte detta om respekt för varje elevs kapacitet att lära, som i de allra flesta fall är förhanden, eller vad säger du? Varför ska det vara kontroversiellt att elever ibland måste kämpa lite för att uppfylla krav?
      Det stora värdet av att utmanas och anstränga sig för att kunna tillägna sig nya kunskaper börjar nu ändå lite successivt få mer utrymme i media. Jag tänker exvis på Torkel Klingbergs grupp på KI, som forskar om villkoren för kognitiv utveckling, och vars nya bok "Hjärna, gener och jävlar anamma" uppmärksammats en del. Jag har inte läst den än - men upprörs förstås över att han inte gärna vill använda ett svenskt begrepp för den trägna envishet som krävs för att lära nytt!
      När jag läst dina blogginlägg har jag också insett att du har danska som modersmål. Ursäkta mig nu, men kan man här finna åtminstone en delförklaring till att du kan tänka dig att acceptera svenskans utarmning i skrift? Själv vill jag värna om mitt modersmåls rikedom och möjligheten för framtida generationer att tillägna sig äldre litteratur. Kan nästan bli lite förfärad över att du ställer dig på barrikaderna för att uppnå motsatsen...
      Och så håller jag inte alls med om att ett talspråks-"dom" i rättan tid är bättre än alla felaktiga de/dem/det, i skrift. De gör mig beklämd, allihop. Att många (speciellt yngre) publicister gör fel är väl bara ytterligare ett bevis för att den svenska skolan har en lång historia av dåliga inlärningsvillkor och brist på krav. Och ju förr detta åtgärdas, desto snarare kan nivån höjas, är jag övertygad om!
      Att retoriska frågor inte skulle leda framåt håller jag inte heller med om. Även sådana kan sätta fokus på viktiga frågor. Är kategoriska påståenden alltid bättre, och i så fall varför? Med retoriska frågor anar jag dessutom att du menar sådana som du inte vill eller orkar svara på, men som faktiskt är uppriktigt menade - och här talar jag för mig själv.
      Jag kan avslöja att jag faktiskt gillar verbens pluralformer - rätt använda. Läste Kvartetten som sprängdes i en upplaga med Birger Sjöbergs originalformuleringar - härligt! Men när någon skriver "Hvad vilja Löfven?" blir jag sur.

      Radera
    6. Elisabet,
      Tack för de uppskattande orden! Som du noterat är det inte heller så vanligt att läsare ger respons direkt här i bloggen, utan det är numera vanligare att eventuella responsen kommer i olika sociala medier. Men trevligt att ger respons här, inte minst därför att det tillför ett mervärde för övriga läsare.
      Vad gäller skolan som arena och företeelse finns det givetvis mycket att fundera över. Själv skrev jag bland annat en debattartikel i SvD 2015 som handlade om attityder: "Elever tror på tur eller otur" (http://www.svd.se/skolelever-tror-pa-tur-eller-otur). T.Klingberg har säkerligen också en del intressant att bidra med.
      Sedan var det detta med verbens pluralböjningar. Jag vill värna om språkets estetiska värden (och jag kan ju inte veta om du älskar svenska språket mer än jag? ;)). På samma gång tänker jag så här, att vi skriver snart 2017, och då är väl frågan om vi tycker det är rimligt att exempelvis Bibeln 1917 års översättning bör utgöra vårt rättesnöre för skriven svenska? (= retorisk fråga ;)). Var och en får pröva sig själv i detta avseende. Här följer ett litet textstycke:
      "Då nu Jesus såg henne gråta och såg, att jämväl de judar, som hade kommit henne, gräto, upptändes han i sin ande och blev upprörd och frågade: "Var haven I lagt lagt honom?".

      Radera
    7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    8. Det här tog verkligen fart, som du skriver! Jag har inte följt allt som skrivits på hela internettet de senaste veckorna, och inte sett alla TV-inslag heller. Ska försöka göra det! Men jag läste dina kommentarer på Språktidningens blogg, och kommenterar dem här på din blogg!

      Apropå ditt exempel från 1917 års Bibel: det är väl ingen nackdel om en läsare 1) förstår alla ord, även de som inte används så ofta i dagligt tal, samt 2) kan hantera verbs pluralformer (något mer om sådana aspekter nedan, apropå engelskan). Detta underlättar ju i väsentlig grad läsning av historiska texter på svenska. Det är inte sant att det inte finns någon inhemsk svensk kultur, finns många äldre intressanta texter t.ex. Fast för min dagliga bibelläsning nyttjar jag idag inte längre 1917, utan Svenska Folkbibeln. Inga pluralformer av verben, men mycket bättre grundtexttrohet än Bibel 2000. Den senare låter för ofta bli att översätta sådant som man anser oöversättligt, men i själva verket är språkligt rätt enkelt - men däremot kanske inte accepteras av den som inte vill tro (kolla exvis Jesaja 35:8).

      OK, Språktidningens blogg då, där du

      1) tror att folk inte läser vad du skriver, och

      2) hänvisar till en specifik enkelhet i engelskan, nämligen att man använder samma personliga pronomen i andra person singular och plural, som ett rättfärdigande av förenklingar i svensk skrift.

      Så,
      1) Jo, vi har läst din artikel - och konstaterar att du, likaväl som svenska Språkrådets personal, förefaller ha ett motstånd mot att skilja mellan talspråk och skriftspråk! Du vill mena att eftersom vi/oss och they/them uttalas på olika sätt kan vi här i Sverige skilja på dem även i skrift, men eftersom vi säger "dom" när vi skriver både de och dem kan ingen förväntas lära sig att skilja på dem i skrift. Varför? (Obs, ej retorisk fråga, se nedan.)

      2) Engelskan är i vad avser ditt anförda exempel enklare än många andra språk. Men, har nog sina egna grammatiska egenheter, och speciellt en stor ordrikedom. Ord med olika betydelser kan även där uttalas på samma sätt, och samma ljud kan stavas på extremt många olika sätt - där överträffar de nog både svenskan och danskan med många storleksordningar. Det tror jag engelska elever kan ha rätt stora problem med, men jag har inte hört talas om att de gett upp och infört förenklingar för att elever haft för svårt att lära sig. Visst, engelsmän är konservativa - men du drog själv upp engelskan som ett exempel på språk med i vissa avseenden enkel grammatik, och då vill jag peka på att de verkar klara att hantera att talspråk och skriftspråk kan skilja sig åt. De verkar också vörda sin språkhistoria, och som exempel som imponerat på mig kan nämnas att till och med väldigt unga skådespelare inte verkar ha några problem att spela Shakespeare och samtida på 1600-talsengelska! Nej, jag tror Sverige är helt unikt i sin attityd här, och det är tråkigt att höra att många normauktoriteter, som språkvårdare och lärare, går på vad jag uppfattar som en destruktiv linje.

      Återigen (och det är ingen retorisk fråga), tror du möjligen att en orsak till att det är kaos i klassen kan vara att du, som de flesta lärare i Sverige, inte har mandat att hålla disciplin? Och borde i sådana fall inte en bättre skollag kunna verka i en positiv riktning? Likaväl som Skolinspektionen med grund i tidigare skollag förbjudit präster att tala om Gud vid skolavslutningar i kyrkan, skulle man väl kunna förbjuda elever att störa ordningen i skolan? Jag undrar vad det skulle kunna betyda för förutsättningarna för kunskapsinhämtning för många tusental elever, om lärare faktiskt hade mandat att hålla ordning, och exempelvis förbjuda mobiler i klassrum, etc.

      Ett outsläckligt intresse hos svensklärare för att lära ut svensk grammatik kanske inte direkt skadar heller när det gäller de-dem-det-problematiken. Men jag inser att det är inte lätt att hålla en sådan glöd vid liv i ett läge där varken ordning eller respekt för kunskap får hållas högt i skolan, som jag tolkar det. Och språkvårdande myndigheter förefaller knappast vara något stöd.

      Radera
    9. Hej igen, Elisabet.
      1) Det enda jag skrev är att ifall man läst min debattartikel bör man också förstå att den annars flitigt anförda jämförelsen med engelskans they/them är irrelevant. Detta gäller fortfarande.
      2) När det gäller min andra kommentar angående engelskan nämnde jag detta enbart som ett sakförhållande värt att reflektera över. Ifall vi tycker det vore förödande med "dom", därför att det som det påstås skulle beröva vårt språk på en väsentlig distinktion, kan man ju begrunda att engelskan ändå verkar ha klarat sig, fastän de som sagt har samma personliga pronomen i subjekt- och objektsform - i både singular och plural (i.e. you/you)!
      Vad gäller engelskan i övrigt kan man ju diskutera detta i dagar och veckor. Men visst har även de reformerat exempelvis sina personliga pronomen. Shakespeare, som du hänvisar till, använder ju thee, thou, thy och thine. Jag tror visserligen inte att Shakespeares språk går hem helt obehindrat hos dagens unga engelsmän, men du driver ju tesen att det ändå går. Då bör väl vi också klara av en liten lätt justering av vårt pron.system (detta har vi ju dessutom redan gjort, bär i minnet min tidigare kommentar ang. Bibeln 1917).
      Slutligen, att jag förefaller ha ett motstånd mot att skilja på tal- och skriftspråk är endast sant i den mening att "förefaller" placerar uttolkningen hos den som läser. Själv skulle jag aldrig säga någonting sådant, för det är helt enkelt inte sant.

      Radera
    10. Hej Henrik,
      1) Om argumentet med engelskans they/them saknar relevans av någon annan anledning än att de har olika uttal, så ber jag att du upplyser mig. Det är verkligen inte uppenbart för mig, och jag har försökt lusläsa hela din debattartikel.
      2) Du har rätt, engelskan har visst gjort förenklingar, de personliga pronomina har strömlinjeformats sedan Shakespeares tid. Men man studerar honom på originalspråket fortfarande, och, drar sig inte för att spela hans och hans samtida pjäser i original. På Globe Theatres Sam Wanamaker-sal för några år sedan spelade ett gäng skolungdomar, från Globe Young Players, alltså mellan 12 och 16 år, en pjäs av John Marston, The Malcontent, från 1603, på rått 1600-talsspråk, klart imponerande. Förra årets uppsättning av Hamlet från National Theatre var lysande, och 1600-talsengelskan kändes helt naturlig från Benedict Cumberbatchs och de andras läppar. (Den visades på bio här i Sverige, jag såg den två gånger, en gång med en katastrofal Google-översättning till svenska som Folkets Hus tydligen beställt och betalat för, och en gång textad på engelska. Tror inte att en översättning kunnat hanteras så slarvigt i något annat land, där skämdes jag för att vara svensk..) Nej, jag tror inte alls att 1600-talsspråket går hem helt obehindrat. Men jag är imponerad av att man verkar tycka det är värt att anstränga sig för att kunna förstå äldre texter.

      Det var visst ett obehagligt angrepp att antyda att du skulle kunna ha ett motstånd mot att skilja mellan tal- och skriftspråk, jag får be om ursäkt för detta Men ditt argument för att skippa distinktionen mellan de och dem i skrift tycks i din debattartikel främst grundas på att det inte är någon skillnad mellan talspråks-"de"/"dem", de låter ju båda som "dom", vilket åtminstone antyder att du anser att talspråket skall styra skriftspråket. Är det fel uppfattat? Också mångåriga språkvårdare som numera professorn i nordiska språk Olle Josephson uttrycker i en språkspalt i SvD den 4 nov att hänsyn till finlandssvenskt talspråk inte längre utgör något argument för att skilja mellan de och dem i skrift. Inte längre alltså, men så länge finlandssvenskarna i tal gjorde skillnad, var det ett argument. Lena Lind Palicki från Språkrådet argumenterade i Aktuellt för två veckor sedan på liknande vis (egentligen mot normer för skrift överhuvudtaget, men med talspråket som argument), och undrade vilken dialekt eller sätt att tala som ska sätta normen. Professor Josephson lyfter i en SvD-understreckare 29 okt fram att talspråksförändringar gjort att "ett slags passiv intuition för skriftens de och dem gått för­lorad. Regeln måste läras in på intellektuell väg. Det är svårt." Aj då , han anar att svenskar saknar förutsättningar för intellektuell verksamhet? En förklaring till språkvårdarnas strävan efter förenklingar sägs i artikeln vara demokratiseringsgenombrottet: man vill att "det gemensamma skriftspråket, så långt möjligt, ska uppfylla tre krav: lätt att använda, lätt att lära och lätt att förstå". Ingen alltför stor ansträngning ska krävas - jo, det vet väl ni lärare rätt mycket om. Men att demokrati kräver att människor har möjlighet att informera sig, även om historien, och att ett alltför förenklat skrivspråk gör det svårare att ta till sig kunskap från äldre texter. har man tydligen knappast beaktat. Synpunkten att de som argumenterar emot opåkallade förenklingar förmodligen gör det för att de känner sig hotade av att andra inte uppskattar deras kunskap förs också fram i denna understreckare. Och jag skäms åter för att vara svensk. Svenskar ska inte hålla på med alltför krävande tankeverksamhet, och inte glädjas över om de förmår lära sig uppfatta stilskillnader i uttryckssätt, exvis. Hm. Det hägrande kunskapssamhället lär förbli en hägring med normauktoriteter av detta slag.

      Du kan vara glad att du åtminstone är född i ett annat land. Hur är det förresten där, har skolelever samma problem att tillägna sig basregler i grammatiken som här?

      Radera
    11. För att slutligen försöka gestalta vad jag försökt säga hela tiden kan var och en begrunda följande mening och förhoppningsvis inse varför den som är osäker på när det ska vara de/dem/det inte får någon större hjälp av vi/oss alternativt they/them-tricket (jag inspirerades av Olle Josephsons exempel i hans artikel "Det vore en vinst att göra av med dem", vilken jag även hänvisat till tidigare):
      ”Jag målade först de blåa stolarna, sedan de gröna. Efter att jag bedömt att det vore läge att fortsätta med dem jag snickrat själv kom jag även på att det nog vore snyggast ifall de alla hade samma färg, varför jag slutligen målade dem alla röda.”

      Radera
    12. Obs! Detta är givetvis en konstruerad mening. Men de språkliga problemen som jag gestaltat där är högst verkliga.

      Radera
    13. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    14. För övrigt anser jag (kan väl duga som slutkläm) att professor Josephsons förslag att slå ihop de och dem till de är vida överlägset, av skäl han anför i sin understreckare.

      Radera
    15. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    16. En tuggig människa som jag kan inte låta vara, jag beklagar något den slutkläm jag lade in igår, i en kommentar som ej kan tas bort.

      1) Jag noterar att du i din förklaring till varför they/them-tricket inte fungerar (och som du uppmanade till läsning av din debattartikel för att förstå) ändå inte refererar till någon utsaga i denna din artikel utan till en formulering i en understreckare av Olle Josephson som publicerades flera dagar senare. Du kanske hade fått tag i denna slående text tidigare, men du synes här kräva att vi andra ska kunna läsa dina tankar på distans, och möjligen innan du själv tänkt dem.

      2) Jag ville ha formulerat slutklämmen lite annorlunda, att jag
      för övrigt anser att professor Josephsons förslag att slå ihop 'de' och 'dem' till 'de' är vida bättre än att slå ihop dem(sic!) till 'dom'. Men bra är det inte.

      Radera
    17. Elisabet, vad ska jag säga? :D
      1) Anledningen till att jag delvis hänvisade till OJ:s artikel var ett försök att nalka mig och gestalta frågan på ett delvis litet nytt sätt. Det fanns absolut inget nytt i sak, men vad ska man göra? Det finns ju helt klart en risk att samtalet går i rundgång. Jag har skrivit oerhört mkt i denna fråga, dels i min debattartikel, dels i de olika blogginläggen som jag skrivit i ärendet sedan dess. Men det hjälpte alltså tyvärr ingenting inser jag nu.
      2) Ok.

      För min del låter jag samtalet ang. de/dem/det/dom vila ett litet tag nu. Jag kan omöjligen säga någonting nytt som jag inte redan sagt många gånger. Hoppas du inte tar illa upp.

      Radera
    18. Nej, du behöver verkligen inte säga mer, och jag tar inte illa upp! Tror vi har helt olika syn på vad som är ett logiskt sammanhängande resonemang, och då är det svårt att diskutera!

      Radera
  3. En lärare jag hade 1955 rekommenderade att dom skulle ersätta de och dem. Utmärkt rekommendation tyckte jag då och tycker fortfarande. Jag är född 1942 och gick i realskolan 1955.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant. Ja, inte är jag först med detta förslag. :)

      Radera
  4. Visserligen används "dom" för att uttrycka både "de" och "dem" i talspråk men det och att det verkar komplicerat att veta skillnaden tycker inte jag är grund nog för en språklig simplifiering.

    Min lärare sa "... de är jag och dem är mig..." (eller något sådant) vilket för mig, var ganska obegripligt. Flera i klassen verkade inte heller förstå och felen fortsatte.

    Något senare kom jag på ett sätt att alltid veta om jag skrivit fel eller ej. Ett sätt som jag tror merparten av ungdomar idag kan använda sig utav tack vare sitt flitiga skärmstirrande: Det är bara att översätta meningen till engelska. Svårare är det inte, "they" har inget "m" så det blir "de" som inte heller har ett "m" och "them" har ett "m" så det blir "dem" som har ett "m".

    Simple as that.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tove, det finns en del tips och tricks som jag själv använt mig av genom åren, men just detta var nytt för mig. :)
      Även ditt förslag räcker dock inte särskilt långt för att bemöta dagens problematik. Notera att min del gäller hela "paketet" de/dem/det. Många känner sig numera osäkra när det gäller fraser och meningar som "de små barnen", "det är roligt". I dylika fall hjälper inget they/them (eller vi/oss som jag själv brukar använda för att förklara). Vill betona att jag vare sig skämtar eller raljerar.

      Radera

Skicka en kommentar