Ett gäng av våra elever kände sig nere idag. De satt i vårt uppehållsrum och hela deras uppsyn uttryckte en nedstämdhet och nästan desperation. De hade fått F på ett matteprov och nu ville de veta hur det gick med engelskuppsatsen som de skrev förra veckan? Fick de F där också?
Detta kunde jag inte avslöja än; däremot är det ingen hemlighet att en del av dem har en bit att gå när det gäller både svenska och engelska - och alltså även matte, samt ett flertal andra ämnen. Jag gillar dem skarpt, på samma gång som jag ständigt får försöka att hjälpa dem att koncentrera sig och ägna sig åt det som är själva målet för varje lektion. Att vi numera samlar in alla mobiltelefoner vid lektionens början har hjälpt något, men fortfarande är det ju så mycket annat man kan prata om på lektionstid, gärna högljutt och skrattande, än det som bidrar till lärande i respektive ämne. Resultaten blir därför som de blir.
Så på engelskan jag hade med dem sedan kände jag plötsligt för att - åter igen - ha ett litet samtal med dem. Jag ritade en måltavla på whiteboarden, med de koncentriska ringarna och bull´s eye i mitten. De förstod. Sedan gick jag ner till ändan av klassrummet där jag gestaltade en bågskytte, tog sikte, för sedan att gå tillbaka till "måltavlan" och träffa rätt. En av killarna utbröt uppmuntrande: "Vilken metafor, alltså!".
Min poäng var inte svårfunnen, och jag talade med patos om vikten av att "maintain a steady hand" (det var ju på engelska) och att man inte kan träffa rätt, ifall man samtidigt måste stå och småprata med folk runt omkring en. Jag berättade även för dem om en kompis som någon av treorna har - och som jag låtit mig förtälja om - som går på grannskolans naturprogram. Hon hade haft D när hon gick ur åk 9, och nu när hon går i trean på gymnasiet har hon A. Hemligheten? "A steady hand", träna lite varje dag, fråga efter hjälp. Fokus är allt!
När jag var klar tittade en av pojkarna på mig med lysande ögon och började applådera spontant. När han kände att han var den enda som applåderade tittade han sig förvånat omkring för att få med sig resten: "Det var bra!", sade han. Det tål att sägas att detta är en pojke som inte bott i Sverige särskilt länge men som verkligen bestämt sig för att göra det bästa av sin situation. Vad gäller inställning och attityd är han en sådan som man skulle vilja klona.
Att hålla ett brandtal är en sak. Likaså att eleverna uttrycker motivation och gillande. Nu får vi se i morgon och nästa vecka hur mycket verkstad det blir av allt detta. För deras egen skull hoppas jag att de tillsammans bestämmer sig för att de kan göra varandra bättre, och att detta i grunden är mycket roligare än att göra varandra sämre - vilket ju annars är väldigt lätt gjort.
Vi har förresten börjat läsa "The Fault In Our Stars" (på svenska: "Förr eller senare exploderar jag"), och det är ju en bok som tar upp djupa existentiella frågor. Det är också en bok som utmanar sina läsare på en språklig nivå. Redan i första kapitlet var det i synnerhet en av metaforerna som fastnade hos eleverna, den där Augustus har en cigarett i mungipan som han inte tänder och som han sedan förklarar för Hazel är en metafor. Inte utan att man blir glad när sedan eleverna kallar även min måltavla för en metafor. Knowledge acknowledged.
Det kan bli bra det här.
Andas lugnt. Sikta ...
Kommentarer
Skicka en kommentar