Senaste nytt ifrån dom-fronten

”Nu är dem snart här, dem efterlängtade lediga dagarna i vintermånaden februari”. 

Så lyder ingressen i en trycksak som delades ut till Kalmar kommuns sportlovslediga elever förra veckan. Signaturen ”Kapten Hammarhaj” som även är svensklärare på gymnasiet twittrade delvis i hoppet om att någon kommunikatör på kommunhuset i Kalmar kunde göra avbön (fast den som lever får se huruvida detta kommer att hända. I skrivande stund har Kalmars kommun även passat på att reproducera felaktigheterna på sin facebook-sida). 

Nu ska inte jag raljera mer än nödvändigt här. Själv har jag lagt till med vanan att aldrig kommentera någons språkbruk i sociala medier, inte minst utifrån självinsikten att jag själv gör fel ständigt. Context is king. Det går fort, och det vore ett grymt öde att bedömas utifrån texter som produceras medelst mobiltelefonen. Vi kan bättre än så.

Men i trycksaker? I tidningstexter? I övriga texter producerade av mediebolag där det finns en redaktion någonstans i bakgrunden?

Ja, hur ser det ut på dom-fronten nu för tiden? Enligt Lena Lind Palicki, universitetslektor vid Stockholms universitet, har frågor rörande bruket av "dom" funnits ändå sedan 1904. När Språkrådet gjorde en enkätundersökning bland svensklärare 1976 fanns "dom" med som ett av de talspråksuttryck som svensklärare ansåg tog mycket tid i anspråk i klassrummet att komma till rätta med. På den tiden ingick emellertid "dom" som en del av ett kluster av talspråkliga uttryck (övriga var typiskt problem med satsradning och interpunktion). 

När Lind Palicki tillsammans med en kollega genomförde en liknande enkätundersökning 2015 hade "dom" seglat upp som en suverän etta på listan över språkfrågor som vållade besvärligheter (ca 60 % bedömde detta som den svåraste och mest tidsödande språkfrågan att hantera). Någonting hade hänt. 

I slutet av 2016 exploderade debatten fullkomligt. Detta berodde så klart på att Svenska Dagbladet då bestämde sig för att publicera min artikel "Det är dags att vi slopar de och dem". Detta är endast två år sedan och som alla som var med när det begav sig känner till väckte den oerhört mycket känslor hos väldigt många människor. Själv hamnade jag bland annat i Aktuellt, och det gjorde även Lena Lind Palicki i rollen som inbjuden språkexpert.  

Hur kunde en språkfråga väcka så stor uppmärksamhet på landets tidningsredaktioner och sociala media, och hur ska det egentligen vara? Jag minns när hon inledningsvis medgav i öppen sändning att hon tvekat lite inför att ställa upp i Aktuellt, eftersom hon kände till vilket motstånd man kan få möta när man tar upp sådana saker. Och jo, så kan det bli.

Anledningen till att jag nämner just Lena Lind Palicki är att jag lyssnat till en podcast som alldeles nyligen publicerades av förlaget Sanoma utbildning på deras hemsida: "De/dem - och andra knepiga språkriktighetsfrågor". Nu har det alltså gått två år sedan Lind Palicki fick stå i rutan och försöka förklara vad dom-debatten handlade om. Nu kommenterar hon åter - denna gång i en podcast - vad som egentligen hände där i oktober/november 2016 och vilka efterdyningarna blivit. 

Generellt sett, återger Lind Palicki, blev det en fråga som snart sagt varje ledare- och kulturskribent i landet omedelbart skulle förhålla sig till. Språkvetare behövde inte fundera över vad de skulle ta upp i sina språkspalter i sina respektive större dagstidningar ute i landet. Utöver att försöka följa med i alla diskussionstrådar i alla möjliga sammanhang (vilket var omöjligt) mottog jag själv personliga mejl från just språkvetare. Utmärkande för de senare var att dessa personer inte sökte debatt utan snarare var nyfiket intresserade av att ventilera sakfrågan delvis på en metanivå (bland dessa Olle Josephsson, professor i nordiska språk och en nestor inom svensk språkvård, som föreföll uppriktigt road av det faktum att en språkfråga fick så mycket uppmärksamhet i media). 

Men vi tar ett litet sidosprång här. En annan som även hon tagit sig an uppgiften att i efterhand analysera dom-frågan även på en metanivå är nämligen Anna Andersson i sin 15 hp-uppsats från Karlstads universitet, februari 2017:  "De, dem och dom. Vilka är dom som vill slopa de och dem? - En granskning av debatten i svensk media och pronomenens användarstatistik". 

Anna Anderssons text är synnerligen läsvärd och hon pekar bland annat på aspekter och perspektiv som inte tidigare fått tillräckligt utrymme i debatten och som därför förtjänar uppmärksamhet. Tre saker som jag själv tog fasta på i hennes uppsats: 

1. Åtminstone på 70-talet (inte lika vanligt nu) betonades att vi bör eftersträva ett likartat pronomensystem i skrift inom de skandinaviska länderna. Detta har därför länge tjänat som ett argument mot enhets-dom. Denna gemensamma strävan har man emellertid nu gått ifrån i nynorskan där formen ”dei” numera gäller i såväl subjekt- som objektform (hon hänvisar här till Ulf Telemans Språkrätt: om skolans språknormer och samhällets (1979). 
2. Ytterligare ett traditionellt motargument till enhets-dom är relationen till finlandssvenskan vilken man menar bör vårdas. Eftersom många säger di/dem i finlandssvenskan, heter det, vore ett ”dom” förödande. Mot detta talar dock senaste forskningen, enligt Andersson. Åboforskaren Therese Leiononen har således identifierat att di/dem visserligen förekommer i talspråk men att detta gäller den äldre generationen, en generation som håller på att dö ut. Detta argument förlorar därvid sin relevans (s. 35).
3. I min egen debattartikel betonade jag att frågan inte ”endast” gäller de/dem utan de/dem/det. Allt fler har bevisligen svårt även med distinktionen mellan de/det, och min tes är att ifall vi införde "dom" vore det enkelt att klargöra när det ska vara de/det ("de" finns ju inte och då måste det vara "det" ifall det inte är "dom"!). Underligt nog verkar många ha missat detta när de - ursäkta mig - mal på med sina "tips" om they/them eller vi/oss, som om detta skulle lösa frågan. 

Men åter till Palicki Lind. Det kvarstår nämligen att språkförändringar sker över lång tid och att dylika glidningar handlar väldigt mycket om känslor och föreställningar om prestige, högt och lågt. Detta är givetvis inget nytt. På en direkt fråga om vilken ”sida” som ”vann” när debattens vågor gick höga för två år sedan lyder hennes analys i podcasten att de som definitivt var mest högljudda var den "konservativa falangen". Utmärkande var dessutom att de som hördes mest och som var mest upprörda inte var språkvetare utan de var sådana som enligt henne i stor utsträckning inte har ”någon djupare förståelse för språkförändringar” utan mest vill att ”den egna normen ska gälla”. Här har hon särskilt i åtanke somliga ledare -och kulturskribenter.  

När jag läser Anna Anderssons uppsats påminns jag åter igen om en del saker som yttrades, ett och annat utifrån ett förgivettagande att sådana som jag är lata, opedagogiska och förmodligen lite smådumma. Så här skrev exempelvis Henrik Bredberg i Sydsvenskan i ”De och dem som dom? Fattigdom”: "Den där lärarn, Birkebo, ha ba gav upp liksom. Sjappa. Typ."

En rolig metafor som stannade kvar hos mig länge och som både Palicki Lind och Andersson lyfter fram i sina analyser är den som Patrik Hadenius myntade i sin språkspalt i Dagens Nyheter (”De och dem är snart dömda”): 

"Det vore som att ha vita tubsockor i sandalerna", alltså. Våra föreställningar om sambanden mellan  estetik och klass berör oss på flera plan, liksom dem mellan språk, klass och status. 

Ett flertal reflektioner gör sig påminda här vid lag. Palicki Lind har exempelvis tvivelsutan rätt i att "dom" endast kommer att ”vinna” ifall skribenter med en ”normerande funktion” skulle börja använda det i sina alster, annars kommer inget att ske i praktiken. Det räcker inte att vi diskuterar frågan. Men då är ju frågan bara vem som kommer att börja med detta? 

Uppenbarligen måste det vara skribenter som har skäl att känna sig trygga i sin egen yrkesroll och som dessutom får stöd av viktiga nyckelpersoner att anpassa sitt språk enligt en lätt avvikande norm. De måste dessutom uppleva incitament - yttre eller inre - att profilera sig på detta något utmärkande sätt. 

En sådan person är författaren Jonas Hassan Khemiri. Alldeles nyligen var Birgit Nyberg på ett föredrag med honom. Redan innan hon skulle dit hade hon berättat för mig på Twitter att han konsekvent använder "dom" i Pappaklausulen (jag har inte själv läst den än). Hon lovade mig att hon skulle fråga honom varför han gör detta? 

Någon vecka senare sammanfattade Birgit enligt vanligt twitterformat hans svar. Han menar att "dom" ändå småningom kommer att bli "korrekt", och att det till och med har en positiv effekt i och med att det får läsaren att tänka till. 

Så långt Jonas Hassan Khemiri. Det kan här vara av intresse att nämna en annan sak som Palicki Lind lyfter fram i sin historiska exposé. Som bekant tog det ju rätt lång tid innan verbens pluralböjningar försvann ur skriftspråket. Intressant nog, berättar hon, infördes på studentskrivningarna på 1940-talet möjligheten för de blivande studenterna att använda pluralformen eller att låta bli. Det viktiga var att de var konsekventa i sitt val: Ett progressivt och pragmatiskt parallellsystem som visade sig hållbart.  

Personligen kommer jag givetvis att fortsätta kämpa med att lära ut de/dem/det så att eleverna blir så bra som det bara går på detta. Jag har inget mandat som lärare att bedriva någon annan undervisning. På samma gång - och här upprepar jag givetvis mig själv - skulle jag i alla fall tycka det vore skönt att slippa ducka en elev vid nationella proven på gymnasiet därför att hen fortfarande inte är helt säker på de/dem/det (inte ducka som i F men ducka som i maximalt E på den språkliga aspekten). 

Som Palicki Lind nämner finns det också så många andra saker att lägga krutet på i undervisningen än den här lilla pekulariteten som alltså ändå tar oproportionerligt mycket tid i anspråk att jobba med och som alltså tillmäts så stor betydelse i termer av att anses ha slagit an den rätta stilistiska tonen. 

Men åter igen kan man ju undra vad som ska till för att de tunga aktörerna på mediemarknaden börjar med "dom"? Frågor om tycke och smak är inte lättmanipulerbara. Den demokratiska aspekten borde dock väga tungt (vilket som bekant är ett av mina argument). På den vägen skulle också allt fler skribenter, redaktioner och kommunikatörer slippa bedriva omedvetna oupplysningskampanjer, exempelvis Kalmars kommun eller som här i Aftonbladets sportbilaga för ett par veckor sedan gentemot en fotbollsintresserad läsarkrets vilken till övervägande delen består av pojkar. Äntligen läser pojkarna - och då tvingas de läsa detta. Hur bra är det på en skala?

Red.

I en tidigare text skrev jag att "frågan huruvida enhets-dom skulle införas funnits med sedan 1904". Detta var inte alldeles korrekt. Jag fick det påpekat för mig av Lena Lind Palicki som efter att hon läst inlägget skrev till mig: "Det Natanael Beckman uppmärksammade i sin Språklära 1904 var svårigheten i konstruktionen prep + dom + som."