För sitt författarskap förärades Selma Lagerlöf ju bland annat epitetet "sagotant". På samma gång brukar det emellertid framhållas att detta epitet inte alls gör hennes berättelser rättvisa. I Svenska 3 läser vi just nu Kejsarn av Portugallien, och det räcker att man tar fasta på de skiftande berättarperspektiven i berättelsen, då förstår man att hennes teknik är allt annat än "enkel". För vem är det som berättar vad, och vad är det egentligen som händer? Till synes enkla frågor, men nej. Det som utmärker Lagerlöfs stil är att dessa skiften är mycket subtila och ofta implicita. Endast en nära läsning av texten låter dem upptäckas.

Det vi gjorde på lektionen idag var att vi gick ett steg till. Först läste vi högt tillsammans större delen av kapitlet "Den sjuttonde augusti" (ur vilket citatet ovan kommer). Efter att vi samtalet om några av de synvinkelsskiftningar som förekommer i kapitlet ägnade vi drygt en kvart åt att titta på filmatiseringen av samma scener (klicka på länken. Vi började 17 minuter in och slutade efter 42 minuter).
Här sker gestaltningen med andra medel. Tolkningar av det skrivna medieras med blickar, tonfall, kameravinklar, bakgrundsmusik. Frågan är om ändå inte sympatin ligger hos Jan än starkare i texten än i filmversionen? När man ser filmen lämnas tittaren inte det minsta i osäkerhet om huruvida Jan framstår som kufig eller ej. Ironin hos de övriga i sällskapet när de låter Jan hållas dryper, medan det återigen sker på ett mer subtilt sätt i Lagerlöfs text. Här måste läsaren själv göra tolkningsarbetet.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera