Kärlek i läraryrket

Jag skrev ett inlägg i en lärargrupp på facebook. Dagen före hade vi haft besök av forskaren Christer Mattsson på vår gymnasieskola där han föreläst för alla skolans elever om våldsbenägna extremiströrelser. När vi åt lunch tillsammans rörde sig samtalet åt lite olika håll, som det gärna gör. Christer berättade då bland annat att han på olika kurser med studenter gärna betonar ”kärlek” som en övergripande attityd eller egenskap – en drivande kraft och uppehållande princip - i mötet och arbetet med andra människor. Detta slog omedelbart an en ton inom mig själv vilket jag också sade till Christer och sedan förklarade och vidareutvecklade i aktuella fb-inlägget.

Responsen bland lärarna på Facebook blev rätt så livlig. Den stora majoriteten som kommenterade gav sitt oreserverade medhåll medan somliga förhöll sig milt sagt tveksamma.

Det intressanta är i det här sammanhanget att vi som omfamnar ”kärlek” som en sorts super-entitet kanske inte ens lägger riktigt samma innebörd i ordet, fastän vi bekänt oss till samma värdekategori. På samma gång kanske inte heller riktigt de som förhöll sig avvisande helt förstod vad jag avsåg (eller också gör de det!). Min poäng härvidlag är att vi inte kan förutsätta att vi alltid är helt överens om vad vi lägger i orden, inte ens vad gäller så vanliga ord som ”kärlek”. Mängden konnotationer av inte minst detta ord är avsevärd. Härav följer gärna missförstånd.

Ändå bygger språkspelen på att vi förmår avgränsa antalet möjliga betydelser av orden vi använder, annars blir ju varje ansats till kommunikativt utbyte omsonst. Så vad menar jag med ”kärlek”, och varför anser jag det vara en av hörnstenarna i min förståelse av en heltäckande pedagogisk idé?

Ingen liten fråga.

Jag kan ju inleda med att säga att jag nog förstår varför somliga reserverar sig mot införandet av ”kärlek” i den professionella diskursen. Det känns privat, familjärt, för känslomässigt, banalt, nästan ”kladdigt”. Undervisningen – eller vilken professionell domän vi nu talar om – ska vara evidensinformerad samt bygga på vetenskap. Givet dess emotiva konnotativa laddning förefaller talet om ”kärlek” emellertid stå i motsättning till rön vilka exempelvis erbjuds av forskare inom hjärnforskning, socialpsykologin, pedagogiken och antropologin. Humaniora är redan mjuk nog, ska vi även behöva mjuka upp det ytterligare och ägna vår dyrbara tid åt utforska kärlekens väsen och potens? Vi är ju professionella och kämpar redan med att särskilja vår egenart och respektive ämnesdiskurser? Inte ska vi väl sälja oss åt billiga försök att medelst antika kallelseideal i stil med the lady with the lamp exploatera våra själar (ytterligare)? Har vi inte redan fullt upp? Måste vi nu även älska våra elever?  

Många frågor här, och jag är faktiskt inte ett dugg ironisk. Jag förstår invändningarna. Trots detta och trots dess skimmer av banalitet väljer jag dock att lyfta fram just ”kärlek” som en nyckelfaktor. Min egen ingång till ämnet är att jag länge förundrats över att ord som ”kärlek” inte verkar valida i sammanhang där vi diskuterar pedagogik, didaktik, ens psykologi. Jag vädjar i det här sammanhanget åter igen till dig som läser att inte tro att jag inbillar mig att det räcker med lite blommor i håret, att ”love is all you need”, att vi fattar varandras händer och sjunger ”we shall overcome”, för att hjälpa våra elever lyckas i skolan och livet. För det gör det givetvis inte. Men det räcker inte heller med ämneskunskaper, pedagogisk pålästhet, högtravande policydokument och temadagar.

Ytterligare avgränsningar. Vad jag själv avser med ”kärlek” här är absolut inte den romantiska eller sexuella kärleken eller den kärlek man kan ha till varandra inom familjen eller ens allra närmaste vänner. Under mina snart tjugo år som lärare har jag exempelvis aldrig sagt till en elev eller skolklass att jag ”älskar” dem. På det viset är jag – förmodligen intuitivt – medveten om att ordet kan väcka fel känslor hos den/dem som lyssnar (sedan kan det ju också ha att göra med min egen personlighet och hur jag uttrycker mig i vanliga fall). Däremot kan jag säga till en klass att jag ”tycker om” dem.

Vad gäller hur man ser på sin egen person i förhållande till sin professionella lärarroll och en part i relationen lärare-elev skriver Jonas Linderoth om detta i Lärarens återkomst. Han skriver där om behovet av ”rolldistans” och ”dubbla möten”, detta mot bakgrund av hans egna personliga erfarenhet av att i sin ungdom ha haft en fransklärare respektive en körskollärare som på var sitt sätt inte förmådde möta honom på ett ändamålsenligt (eller i fransklärarens fall ens etiskt försvarbart) sätt. Humor, visat intresse för elevens liv utanför klassrummet, etc, allt detta kan bidra till att eleven utvecklar sina kompetenser.

Men varför då koppla in ordet ”kärlek”? Ifall det syftar till att beskriva en attityd till andra människor, en ingång till jobbet, varför inte hellre använda andra ord – det finns ju så många? Vänlighet, omtanke, humor, etc?

Och åter igen. Vem skulle komma på idén att lyfta fram "kärlek" som en nyckelfaktor för en tingsrättsdomare eller en kirurg? Här gäller väl endast intelligens, skicklighet, kunskap och gott omdöme? Delvis. Fast ändå inte, och vad betyder egentligen "gott omdöme"? I själva verket borde vår samlade kunskap om vår egen arts historia påminna oss om att en sådan - ehuru smickrande - föreställning om det kultiverade intellektet och av känslor obesmittade sunda förnuftet är en ren hägring.

I sociala medier dyker det emellanåt upp någon videofilm med den 83-årige domaren Frank Caprio. Han har blivit känd för sina domstolsförhandlingar och ofta överraskande domar. Oftast berörs man i sitt innersta av hans förmåga att hävda lagens bokstav men ännu mera intentionen med lagens bokstav. När han ombeds förklara sig, säger han att "I don´t wear a badge under my robe, I wear a heart". Hjärtat, empati, klokhet är nyckelfaktorer i hans yrkesutövande (se gärna klippet ovan).  

Filosofer har alla tider intresserat sig för frågan om vad som djupast sätt driver oss i både smått och stort. I sin bok Hvad er et menneske (2019) ger sig psykologiprofessor Svend Brinkmann på denna fråga. I sin odyssé genom historien, från de antika tänkarna och framåt, dröjer han bland annat kvar vid en av de mest berömda psykiatrikerna genom historien, Viktor Frankl. Frankl som var av judisk börd förlorade hela sin släkt i Auschwitz och satt själv i både Theresienstadt och Auschwitz i sammanlagt tre år. I sina böcker kom han sedan att detaljerat beskriva sina upplevelser av livet inifrån dessa läger samt vad han tyckt sig ha lärt om människan utifrån detta. 

Enligt Brinkmann kom Frankl att efter kriget ägna sig åt utformandet av en viss sorts terapi som han kallade för logoterapi ("logos" betyder bland annat "mening"). Logoterapi syftar således till att människan må hitta sin egen mening i tillvaron (för Frankls egen del var det tydligen hoppet om att få göra klar sin avhandling som gav honom kraft att uthärda Auschwitz; det upplevdes alltså trots allt meningsfullt att inte ge upp).

Mot alla odds verkade inte Frankl själv ha gått under i cynism. Hans människosyn kom i stället att präglas av realism:

Överraskande nog kom Frankl att betrakta just "kärlek" som ett vinnande koncept, en super-entitet: "Frankl bruger ordet kärlighed som betegnelse for opmärksomheden på det eller den anden, der fordrer noget af én. Kärlighed er en opmärksomhet på verden og andre mennesker."

Jag tycker detta är en kärnfull insikt. Kärlek handlar om en attityd, en inställning, gentemot den andre. I min optik låter sig kärlek inte begränsas till en allmän välvilja eller snällhet, utan den är bättre än så. Den vill mera än så. Som jag skriver i fb-inlägget: 

• Utmärkande för kärleken är att det är där vi förmår släppa vår a-plan därför att eleverna av olika anledningar inte förmår den just då. Det är i kärleken vi är genuint nyfikna på den andres tankar och perspektiv.
• Kärleken är inte mesig utan kärleken är modig.
• Det är i kärleken man kan ha roligt och skratta samt vara sträng utan att bli hård och cynisk.
• På Twitter svarar Anna Jändel-Holst att det finns en t-shirt med texten "Huvud, hjärta och ryggrad" till vilket någon svarar att man ju skulle vilja ha en sån. Håller med.
• Någon annan drar sig till minnes hur någon lyft fram kärleken som den främsta drivkraften i hennes arbete med små barn. Till detta svarar jag "Jo - och för att lite ocensurerat möta Olle i grind: detta gäller inte endast för fröknar i mötet med små barn. Det gäller för alla på alla nivåer."
• Slutligen fastslår Åsa Söderström [på Twitter] att "Jag älskar ungarna för deras och min skull, inte för att det påverkar deras resultat." Detta kan behövas sägas. Kärleken är inget "knep" och får ej exploateras. Kärleken är ett moraliskt imperativ, människolivets telos.

Mer eller mindre rimliga invändningar mot detta samt kommentarer:

• Om nu vi lärare skulle ha "kärlek" som en drivkraft blir det väl i förlängningen otänkbart att elever går ur skolan med F i betyg? Svar: Nej, tyvärr. Förutom att det givetvis inte är vi som konstruerat betygssystemet (och därmed betyget F) har vi som väl är inget mandat att frånta eleverna ett eget ansvar för sina studier, eftersom det i så fall även vore att i grunden omyndigförklara dem. Det är så klart önskvärt att alla elever uppnår målen och blir så mycket de kan bli, och skolan ska erbjuda bäst möjliga förutsättningar. Vi lärare bör vara välutbildade samt ständigt lärande och nyfikna på att söka nya vägar i att så långt det går hitta en väg för varje ung människa att utvecklas. På samma gång växer varje ung och varje äldre människa genom att lära sig sambandet mellan egen ansträngning och utfall. Detta bemyndigande får vi inte ta ifrån dem. Och det här med snäll-E:n är verkligen förödande. M
• Men är inte detta snack om kärlek i själva verket väldigt narcissistiskt, ett sätt för oss lärare att exponera eleverna för våra egna meningssökande projekt och där de så att säga blir objekt i stället för subjekt? Svar: Nej. Eller: Låt oss lära oss av Frankl att människan är sammansatt. Så och lärare. Människors motiv och bevekelsegrunder är ofta grumliga och delvis dolda kanske till och med för sig själva. Men det är livet. Och poängen med kärlek är just att inte gå under i sig själv och sina egna mer eller mindre sköna känslor, utan att se den andre. 
• Innebär "kärlek" att man aldrig får känna ledsnad, irritation, vrede, frustration? Svar: Nej, verkligen inte. Dessa känslor är ofta mycket legitima och kan vara nog så konstruktiva. Ofta (men knappast alltid) är det enda riktiga att släppa fram dem. Alternativet vore att gå runt med ett konstant dumlyckligt leende på läpparna, näst intill apatisk och handlingsförlamad, och där vill vi inte hamna. Det viktiga är vad man gör med dessa starka känslor man kan uppleva och att man tar ansvar för dem. 

Avslutningsvis kan vi dra oss till minnes vad man brukar säga. Att kärleken gör blind. Detta avses nog mest i romantiska relationer. Minst lika sant är dock att kärleken gör seende. Och vem skulle inte gynnas av att vi såg lite längre och lite djupare än vad fallet ofta är, inte minst i vårt jobb med barn och unga människor? Åtminstone jag skulle gärna kunna tänka mig lite mera av denna förmåga. 

Störst av allt är kärleken.