I Sverige skulle franska tonåringars läsläxor ses som
barnmisshandel, skriver Isobel Hadley-Kamptz så träffande i sin uppmärksammade
ledare i DN 24 juni. Hon delger egna upplevelser av den franska skolan och förklarar
hur dess betoning på läsning berikat henne och försett henne med kulturella
referensramar som ingen Youtube-kanal någonsin kan matcha. Varför väljer vi
fördumningens väg i Sverige?
Kritiker till Hadley-Kamptzs syn vill påminna om att
elevsynen skiljer sig mkt mellan våra båda länder. Den svenska skolan är mera
demokratisk och avviker medvetet från den klassiska bildningssyn som alltjämt
råder inte minst i franska gymnasieskolan. I Frankrike tilltalar man sina
lärare med ”vous”, man tittar på filmer där Brad Pitt talar franska och man
fördjupar sig självklart i sin Rabelais, Rousseau och Hugo – inte minst på
sommarloven. I Sverige kommer vi aldrig riktigt till skott vad gäller frågan om
kanon, och än mera oroande är att vi läser allt mindre över huvud taget.
Som gymnasielärare i svenska och engelska känner jag delvis
igen den tillspetsade synen på läsläxor som bemöts i artikeln. När jag själv
tidigare argumenterat för läsläxor (inte minst i ett par artiklar i SvD i höstas) anser till och med många lärare att jag är
fel ute. Goda argument och relevanta motargument möts mestadels av cementerade
känslomässiga och ideologiska ställningstaganden. Eleverna har väl även ett liv
utanför skolan?!
Ytterligare en pedagogisk utmaning när det gäller läsning
som åtminstone varje svensk- och engelsklärare kommit att tvingas tackla de
senaste 20 åren är den uppsjö av kommentarer och sammanfattningar av kända verk
som finns tillgängliga gratis på nätet. Som lärare anno 2020 kan jag aldrig utgå
ifrån att mina elever faktiskt läser vad jag säger åt dem att läsa, tvärtom
fordras stor uppfinningsrikedom för att kontrollera att de verkligen läst boken
själva och inte enbart någon annans läsning av romanen i fråga. Förmodligen
oftare än jag tror har detta hänt även i mitt klassrum. Jag undrar hur de
franska lärarna rent pedagogisk hanterar denna rätt nya utmaning?
Att vara lärare i vår tid och vår kulturkrets ställer nya
krav än förr, och så sade så klart lärarna även för 30 år sedan, för 100 år
sedan och för 2500 år sedan (redan de gamla grekerna). Men visst är det av nöden att hitta vägar så
att läsningen åter igen kommer i högsätet, och det gäller alltså även
läsläxorna. Vi behöver inte gå tillbaka till att kalla läraren för Magister eller
Fröken och det finns oerhört mycket gott att vara stolta över när det gäller
hur vi i svenska skolan blivit bättre på att uppmärksamma individen.
Mitt i alla inkännande demokratiska ansatser behöver vi dock
se upp så att vi inte sänker kraven och förväntningarna på vad varje elev kan
åstadkomma med såväl rätt stöd som egna ansträngningar. Om inte är risken för att
vårt demokratiska projekt blir direkt odemokratiskt överhängande, precis som
också Hadley-Kamptz betonar. Fördumningen står ständigt för dörren och knackar
på.
Kommentarer
Skicka en kommentar