Fortsätt till huvudinnehåll

Fördumningen står för dörren

I Sverige skulle franska tonåringars läsläxor ses som barnmisshandel, skriver Isobel Hadley-Kamptz så träffande i sin uppmärksammade ledare i DN 24 juni. Hon delger egna upplevelser av den franska skolan och förklarar hur dess betoning på läsning berikat henne och försett henne med kulturella referensramar som ingen Youtube-kanal någonsin kan matcha. Varför väljer vi fördumningens väg i Sverige?

Kritiker till Hadley-Kamptzs syn vill påminna om att elevsynen skiljer sig mkt mellan våra båda länder. Den svenska skolan är mera demokratisk och avviker medvetet från den klassiska bildningssyn som alltjämt råder inte minst i franska gymnasieskolan. I Frankrike tilltalar man sina lärare med ”vous”, man tittar på filmer där Brad Pitt talar franska och man fördjupar sig självklart i sin Rabelais, Rousseau och Hugo – inte minst på sommarloven. I Sverige kommer vi aldrig riktigt till skott vad gäller frågan om kanon, och än mera oroande är att vi läser allt mindre över huvud taget.  

Som gymnasielärare i svenska och engelska känner jag delvis igen den tillspetsade synen på läsläxor som bemöts i artikeln. När jag själv tidigare argumenterat för läsläxor (inte minst i ett par artiklar i SvD i höstas) anser till och med många lärare att jag är fel ute. Goda argument och relevanta motargument möts mestadels av cementerade känslomässiga och ideologiska ställningstaganden. Eleverna har väl även ett liv utanför skolan?!

Ytterligare en pedagogisk utmaning när det gäller läsning som åtminstone varje svensk- och engelsklärare kommit att tvingas tackla de senaste 20 åren är den uppsjö av kommentarer och sammanfattningar av kända verk som finns tillgängliga gratis på nätet. Som lärare anno 2020 kan jag aldrig utgå ifrån att mina elever faktiskt läser vad jag säger åt dem att läsa, tvärtom fordras stor uppfinningsrikedom för att kontrollera att de verkligen läst boken själva och inte enbart någon annans läsning av romanen i fråga. Förmodligen oftare än jag tror har detta hänt även i mitt klassrum. Jag undrar hur de franska lärarna rent pedagogisk hanterar denna rätt nya utmaning?

Att vara lärare i vår tid och vår kulturkrets ställer nya krav än förr, och så sade så klart lärarna även för 30 år sedan, för 100 år sedan och för 2500 år sedan (redan de gamla grekerna).  Men visst är det av nöden att hitta vägar så att läsningen åter igen kommer i högsätet, och det gäller alltså även läsläxorna. Vi behöver inte gå tillbaka till att kalla läraren för Magister eller Fröken och det finns oerhört mycket gott att vara stolta över när det gäller hur vi i svenska skolan blivit bättre på att uppmärksamma individen.

Mitt i alla inkännande demokratiska ansatser behöver vi dock se upp så att vi inte sänker kraven och förväntningarna på vad varje elev kan åstadkomma med såväl rätt stöd som egna ansträngningar. Om inte är risken för att vårt demokratiska projekt blir direkt odemokratiskt överhängande, precis som också Hadley-Kamptz betonar. Fördumningen står ständigt för dörren och knackar på.


 


Kommentarer