Att läsa en roman och "äga" den

 

Jag pratade med en av pojkarnas mentorer igår på eftermiddagen. Känslan av lyrisk glädje hade inte släppt mig än varför också jag var tvungen att berätta. Några timmar tidigare hade jag gjort en videoinspelning av ett drygt 3 minuter långt samtal med två elever som hade behövt kämpa extra mycket med att ta sig igenom sin roman i våras. De hade dock sedan lyckats med bravur. Betygen de fick var i topp och därtill kom förhöjd självkänsla och självförtroende. Inte minst det senare hör man i  klippet nedan och det var detta som jag också ville att mentorn skulle få höra. 

 

Många elever känner stort inre motstånd inför romanläsning. Boken är ju så tjock och ska man verkligen komma ihåg vad man läst krävs odelad uppmärksamhet. Kan nästan upplevas plågsamt. Karaktärerna som är så komplexa och handlingen så vindlande – hur ska man hålla detta i huvudet?

Ändå är det detta som står på spel. Att skumläsa räcker inte, och att läsa någon sammanfattning av boken på nätet bör verkligen inte räcka heller. Lärarens upplägg kan förvisso räcka långt. Förberedda instuderingsfrågor vilka man sedan samtalar om och skriver ut ifrån på lektionstid kan bidra till fördjupad förståelse och insikt. 

Djupast sett måste det dock ske en inre kognitiv process hos varje läsare. Att få grepp om handlingen på ytan bör väl gå, likaså att minnas namnet på huvudpersonerna, men sedan gäller att också få syn på alla inferenser och synteser: när hon säger detta beror det på detta vilket i sin tur leder till detta osagda längre fram i berättelsen, och vilket i sin tur illustreras av citatet på sidan 187...

När jag nu pratade med ena pojkens mentor hade filmen (så klart med pojkarnas goda minne) redan publicerats i olika sociala medier. Min tanke med att spela in och publicera intervjun var att många på skolan säkerligen kunde motiveras och inspireras av deras berättelse och framgång: klasskamrater och övriga intresserade.*

Någonting jag funderar mycket på i både svenskan och engelskan är hur jag kan maximera känslan hos varje elev av upplevd och faktisk cred i samband med romanläsning. Alltså: vad finns det för mervärde för dem som faktiskt anstränger sig jämfört med för dem som inte anstränger sig?

Att enbart slänga ut böcker och låta varje elev läsa och redovisa sin egen roman har jag definitivt slutat med nu (spiken i kistan var med en En7 i höstas och där lite för många försökte ta genvägen via sammanfattningarna på nätet). Nu gäller enbart klassuppsättning, och att vi närläser kapitel för kapitel tillsammans. 

Åtminstone delvis kommer jag även ta vara på en erfarenhet jag gjorde i våras när vi hade distansundervisning. De enskilda, cirka 10 minuter långa videoträffarna jag hade då och där vi samtalade om boken vi läst i klassen blev som en sorts examen för dem. De visste vilka ca 50 frågor som skulle kunna komma men också att jag nog kunde hitta på att improvisera ut ifrån dessa frågor (vilket jag också gjorde). Tydligt blev att de som ”ägde” boken lyckades mycket väl, medan de som inte varit med på resan kom på hur svårt det var att fejka när den man samtalar med kan boken på sina fem fingrar. Inte heller kommer man undan med vare sig ett vackert eller lätt diffust skriftspråk och där läraren tvingas göra välvilliga tolkningar av det skrivna. I det personliga samtalet blir det uppenbart om eleven förstår och kan diskutera det man läst. I några fall var jag tvungen att avbryta redan efter 2-3 minuter eftersom det blev så tydligt att eleven inte läst boken eller åtminstone läst dåligt. I de fallen fick vi göra upp en plan så att eleven fick tid att läsa om hela boken och få ett nytt samtal någon tid senare.

Kommer jag nu att följa modellen med enskilda examinerande samtal i alla klasser? Nej, det gör jag inte. Anledningen stavas brist på tid. Men jag ser redan framför mig i vilka klasser jag skulle vilja göra det åtminstone någon gång under kursens gång: exempelvis i en klass där motståndet mot läsning varit särskilt stort och där en avsevärd stor del av elevgruppen inte varit aktiv nästan alls på lektionstid. Har man då läst en klassiker vill jag säkerställa att kunskapsredovisningen inte gäller vad Sparknotes.com har att säga om romanen utan gäller verket an sich. Då kan pressen att inom snart behöva samtala med sin lärare 10 minuter verka som en välbehövd morot - och/eller piska.  

 

*Jag konstaterar att deras berättelse följer den klassiska dramaturgin och att det också är det som skänker den dess styrka: hjälten möter ett nästan övermänskligt motstånd – en ”drake” i någon form – och ställs inför frågan: ge upp eller ta upp kampen? Hollywood, Netflix, HBO, m.fl. är mästare på att gestalta ofta samma berättelse, och draken kan vara ryssarna i någon Bond-rulle, en korrupt fängelsechef i Nycklarna till frihet, det mesta i Forrest Gump, kulturen eller konkreta motståndare i boxningsringen i When we were Kings eller nazisterna i Band of Brothers. Ger vår hjälte upp vinner draken och hjälten blev aldrig någon hjälte utan snarare en antihjälte. Djupt inom oss kan vi förvisso sympatisera djupt med antihjältarna därför att just dessa berättelser kan peka på systemfel (tänk Winston i 1984) eller diskutera vad rådande kulturen gör med oss människor (tänk Alex i Solsidan), dock inspireras vi nog alla särskilt av dem som på något sätt gått före oss. Vi får tro på att även vi kan besegra våra drakar. Lathet och feghet får maka på sig.