Fortsätt till huvudinnehåll

Inre och yttre motivation

Året är 1983

Jag är nybakad student och sitter på mitt pojkrum. Om sju veckor drar jag iväg till södra Frankrike tillsammans med en kompis. Vi ska hjälpa till med att bärga årets vindruvskörd i  Beaujoulaisdistriktet. Sedan ska det hända lite andra saker, lumpen och så. Men nu är nu, och framför mig har jag den senaste traven av böcker jag varit iväg och lånat på stadsbiblioteket.

Jag har börjat råplugga psykologi och filosofi. Je suis un autodidacte. Till min stora förvåning har det vuxit fram inom mig en förtärande längtan efter intellektuell skärpning och fördjupning. Vad innebär en premiss och vad utgör ett sant och relevant argument? Vilka olika sorters argument finns det? Vad kännetecknar oärlig, fastän retoriskt snygg, argumentation? Jag känner mig skarp som en kniv när jag lyssnar på politikerna på tv och ser igenom vad medieträningen gjort med dem. Hur kan de tillåtas komma undan med sina undanflykter och pseudosvar?

En metareflektion letar sig upp till ytan i mitt medvetande. Tänk om jag ändå hade haft samma drivkraft under mina gymnasiestudier, vad smart hade inte jag blivit då?


Fast forward till 2020 

Vi sitter i arbetslaget och diskuterar för hundrafemtioelfte gången vad som saknas på sina håll. Statistiken riktar sitt anklagande finger mot oss: Det finns elever som inte tar ut sin gymnasieexamen, och det finns många som inte klarar matematiken, svenskan, engelskan. Vad tänker ni att göra åt det?

Enligt forskningen upplever så mycket som 50 % av alla svenska gymnasieelever en brist på motivation, och inom arbetslaget känner vi såklart igen en del av våra egna elever i detta. De kognitiva förutsättningarna finns på plats, ändå blir inte resultaten tillfredsställande. Varför lyckas vi inte motivera dem? Varför lyckas vi inte knyta an till elevernas inre motivation?  

Scenariot känns helt säkert igen hos många. Helt otippat kan det snart sprida sig en känsla bland oss lärare at vi inte är tillräckligt skickliga. Och att vi resonerar som så är inte ett dugg konstigt. I skolsammanhang brukar det just heta att undervisningen bör ta sikte på elevens inre motivation. Det är där kraften finns, sägs det. 

Yttre motivation är kortsiktigt och handlar om morot eller piska. Detta är inget att satsa på. Yttre motivation gör pudlar av människor. Den ädlare vägen, förstår du, stavas inre motivation. Den bär löften i sitt sköte om långsiktiga vinster och betonar människans väg mot mognad och autonomi. Med fokus på inre motivation kvarhålls även fokus på själva kunskapandet vilket är att föredra när man jämför det med alternativet (då subjektet fråntas sin roll som agent för i stället att hamna i ett ängsligt beroende av omgivningen och dess ömsom belönande ömsom straffande gester och utövande av diverse manipulativa häxkonster).   

Inre motivation är vackert, yttre motivation är fult.

Ändå är det något som skaver hos mig. Är det rimligt med den här betoningen på att lärare ska hitta elevernas inre motivation? Är det ens så pass många kvar som i verkligheten tror på den här dikotomin mellan inre och yttre motivation? För egen del vill jag påstå att det är en falsk konstruktion, och att det är ett luftslott som ställer till med problem för oss. Kvarstår dock att idén lever i bästa välmående, explicit som implicit, i den pedagogiska diskursen.


Drömmen om den autonoma människan

I min optik finns det flera grundläggande problem med det envisa hävdandet av inre motivation som det vi främst ska väcka och spela mot i vår undervisning. När vi synar forskningen som ligger till grund för denna - vad någon kallat för en - "darling inom svensk skola" tonar det fram en människosyn som åtminstone delvis är både oerhört positiv och bejakande. Ett begrepp som förekommer i litteraturen är autonomi. Den autonoma människan, heter det gärna, äger sina egna mål och förmår planera och utstaka sin egen väg i livet. Den autonoma människan är stark, kapabel, växande, nyfiken, självständig, samtidigt med att hon förmår samarbeta med andra.  

Men är det hela sanningen om människan, som individ och som flockvarelse? Och är det hela sanningen om växande barn och ungdomar? Inte minst i vår kultur förefaller förvisso drömmen om den autonoma människan ("homo autonomens"?) lockande. Det är ett vackert ideal att sträva mot, en människobild som smickrar oss. Människan, även barn och ungdomar, med enstaka undantag en stark individ utrustad med en driftsäker, etiskt och moraliskt högtstående inre kompass, förmögen och inställd på att alltid och osvikligt röra sig mot målet som kompassnålen pekar mot. 

Jag skulle vilja säga att människan snarare är mycket mera än så. Historien, kulturen, religionen, alla vittnar de om människans sammansatthet som såväl individ som flockvarelse. 


"Yttre motivation"

Om något är människan en social varelse och oerhört påverkbar av andra runt omkring sig. Av detta följer också att till och med små gester i vardagen är mycket kraftfulla. Om detta påminns vi dessutom varje dag, hela tiden, varenda en av oss. En gillande nick – eller en ogillande skakning på huvudet. En närvarande blick – eller nonchalans. Ett uppskattande skratt - eller en besvärad harkling. Ett uppskattande ord – eller tystnad. Tummen upp - eller tummen ner. Likes - eller inga likes. Små gester som alla utgör yttre motivation och på olika sätt påverkar vårt beteende.

Netflixproduktionen The Social Dilemma utgör såtillvida det senaste försöket i raden att behandla frågan om hur livet på sociala medier påverkar oss. Ingenjörerna bakom de sociala medierna – Facebook, Twitter, G-mail, Snapchat, etc - har förstått hur våra hjärnor triggas i gång av yttre stimuli. De vet vad som får dopaminet att frigöras i våra kroppar, och hur lätt vi blir beroende av yttre bekräftelse och därmed yttre motivation. I dokumentärfilmen berättar de fritt. 


Ett annat exempel. 2017 tilldelades Richard Thaler Nobelpriset i ekonomi (eller mera korrekt: Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) för sin forskning om ”nudging”. På såväl mikro- som makronivå ställer sig såväl butikschefer som stadsplanerare, terapeuter och personliga tränare frågan hur människor med små medel – en liten knuff - kan påverkas att ta beslut som gynnar dem själva och i förlängningen oss alla: de målade fotavtrycken på trottoaren som leder till papperskorgen, och så vidare. Visst är detta yttre motivation?

Poängen är så klart att den yttre motivationen kan förstärkas av den inre motivationen. När den enskilde gör den yttre målbilden till sin egen och verkligen äger den kopplas den inre motivationen på. Det är också så att när man uppnått en viss nivå av kompetens och kunnande inom ett visst område infinner sig gärna en viss lust. Behovet av yttre bekräftelse kan då mattas av.


(Bildkälla)

Ändock är det inte alltid så enkelt att avgöra vad som är inre och vad som är yttre motivation. För nog vore det obetänksamt att underskatta kraften i det förtjänade ethoset i gruppen och den mer eller mindre subtila kick det ger igen-igen: den kollektiva insikten i jaktlaget om att Robert är en duktig skytte, i cheerleadinggänget att Cecilia är stjärnan högst upp i pyramiden, i klassen på fordonsprogrammet att Jens är snabb på felsökning, på tidningsredaktionen att Johans krönikör är främsta klickgeneratorerna i västra Sverige, bland grannarna att Ottilias taxar är synnerligen väluppfostrade (för inte att tala om hennes barn), på regeringskansliet i fjärran land att presidenten gör rätt i att stå upp mot den moraliska korruptionen i väst, hos bloggaren som uppmuntras av alla hejarop och på samma gång förvånas över tystnaden som också kan infinna sig emellanåt. 

Alla dessa dynamiker gör sitt till att Robert fortsätter att finslipa prickskjutandet, att Cecilia är noga med träningen och att Johan bör se upp med frestelsen att leverera klickvänliga krönikor på bekostnad av sanning och perspektiv.    


Hade jag pluggat franska?

Åter till när jag satt som nybliven student med en nyväckt bildningshunger. Visst var det en odestillerad form av inre motivation som gjorde sig gällande där. Fast vägen dit hade inte sett ut så (kan jag avslöja). Det fanns ju även så många andra saker som var roliga att ägna sig åt än just skolarbetet. Jag kände exempelvis en stark inre motivation att spela fotboll och att träna många timmar varje vecka. Egentligen tillhörde jag inte eliten, men det inre drivet var det inget fel på. Att umgås med kompisarna var även det ett nöje jag hängav mig åt utan att räkna på timmarna. Och så vidare.

Ett tankeexperiment: hade jag utlämnats av utopiska pedagoger åt mig själv, att bejaka min egen inre lust och i väldigt hög grad sätta upp mina egna mål och ta mig an dem i min egen takt hade jag knappast blivit den person jag nu ändå hunnit bli. Jag hade långt ifrån alltid känt någon större inre motivation för det vi höll på med i skolan. Exempelvis franska. Ändå hängde jag ju på, och nu visade sig dessa kunskaper guld värda. För inte kunde vinbonden Henri som vi skulle arbeta hos något annat språk än just franska. 

Men det kanske var en annan tid då, vill någon invända. Ja, eller också var det inte så väldigt annorlunda ändå. 


Utgå ifrån varje elevs dröm?

För en del år sedan satt jag med på en föreläsning som handlade om just elevautonomi. Frustrationen över bristande elevresultat gjorde att vi satt där. Kanske den här metoden var precis vad vi behövde. Vi var flera hundra lärare som var kallade dit och många verkade tycka budskapet lät väldigt positivt och livsbejakande. Vår dåvarande skolledning inte minst. Det var alltså så här vi skulle försöka tänka?

Själv hade jag svårt för att tro på allt som sades. Det lät helt enkelt allt för utopiskt och naivt för min smak.

Budskapet var i ett nötskal att läraren behöver ta reda på vilka drömmar varje enskild elev har. Utgå sedan därifrån, hette det. När eleven en dröm om att bli hockeyproffs i NHL? Då får du starta där. Givet en sådan dröm kan man väl tänka sig att eleven nu känner sig motiverad att lära sig engelska? Kanske historia och samhällskunskap med fokus på Nordamerika? För att jobba mot elevens dröm behöver undervisningen därför också individualiseras - eller hyperindividualiseras, får man väl säga. 

Det är lätt att raljera över detta. Ska jag som enskild lärare alltså utgå ifrån varje elevs drömmar, i en klass med 30 elever? Ska jag göra detta i alla mina klasser med kanske sammanlagt 150 elever? Det blir många drömmar att utgå ifrån. Och hur ska jag göra om inte det finns någon omedelbar koppling mellan elevens dröm just nu och det ämne som Sveriges Riksdag bestämt eleven ska studera? Och hur blir det ifall drömmen byts ut under elevens år på gymnasiet? Så många frågor.

Lite kulturkritik skulle ge vid handen att tankemodellen ovan lite för smidigt rimmar på vår tids superideologi, individualismen. Detta är i sig inte oproblematiskt. 


Karaktär

Det tål att upprepas: Är det den vackra drömmen om autonomi – i skolans värld elevautonomi – och individualisering som spökar för oss? I så fall är det väl lika bra att göra oss av med den. I stället borde vi tala om karaktär. En människa med karaktär är förmögen att ta eget ansvar. Detta är en kvalité som är i allra högsta grad åtråvärd och något varje förälder och varje lärare vill se hos sina barn och elever. För att knyta an till den antika litteraturen handlar karaktär om dygder. Dygder är något som är gott i sig självt och som enligt dygdetikens förespråkare utgör sin egen belöning för den som äger dem.

Att tala i dessa termer innebär även att vi rör oss bort ifrån Rousseaus idé om det av kulturen oförstörda barnet. Här handlar det i stället om ett danande, ett odlande av goda karaktärsegenskaper. Allt sedan antiken har frågor om vad som driver och bör driva varje människa varit föremål för samtal. 


Jean de Frances misstag

Rousseau var inte den enda upplysningsman som gick vilse. Emellanåt drogs det slutsatser som vi tillsynes får dras med än idag. Men vi får väl se över premisserna. Den danske dramatikern Ludvig Holberg var med våra mått mätt inte den störste jämlikhetsivraren som har gått i ett par skor. Det oaktat lyckades han illustrera i en av sina komedier hur tokigt det kan bli när vi drar felaktiga slutsatser.

I komedin Jean de France (1722) har Hans Frandsen under sin resa till Frankrike lagt sig till med en mängd nya vanor och later. Väl hemma igen upplyser han sin förbluffade omgivning om att han nu tagit sig ett nytt namn, Jean de France. Av allt som han missförstått när han försökt fördjupa sig i den stora litteraturen gäller framgår med all tydlighet att han ännu inte begripit vad som konstituerar ett logiskt argument. Det får nu hans stackars mamma Morlille smaka på: 

»En sten kan ikke flyve. Morlille kan ikke flyve. Ergo er Morlille en sten!«

Komiken är uppenbar. Premisserna i sig är inte osanna, men att det skulle finnas ett logisk samband dem emellan som skulle leda till slutsatsen ifråga är givetvis helt orimligt. Och så kan det ju gå när man så gärna vill driva en tes, sälja ett budskap.


Bildning

Istället för att resonera i termer av elevautonomi och överdriven individualisering bör vi således hellre tänka i termer av bildning och karaktärsdaning. I en intervju i Göteborgs-Posten nyligen uttalar sig Theodor Kallifatides: "Det svåra med mitt yrke är inte talangen, det är många som har talang. Det svåra är just det: karaktären. Att skriva böcker kräver stor kärlek, stor uthållighet, stor disciplin. Du blir inte Björn Borg om du inte har slagit några tusen bollar mot en garagevägg först."

Just Björn Borg-metaforen kan tyckas lite sliten för varje svensk. Men den är ändock sann. 

Med en stark karaktär blir man mindre beroende av yttre bekräftelse men vägen dit kan vara lång. I ett utbildningssammanhang lär man sig att ingå i ett ramverk av utbildningsmål och sociala grupperingar och hierarkier. Jagets egna impulser kan inte ständigt vara i centrum. Det finns lärare, och det finns kamrater man behöver visa hänsyn till. Man låter sig motiveras av undervisningen i sig. Därtill kommer alla små och stora knuffar: ett ord av uppmuntran, en kritisk motfråga, en belöning av något slag, en tummen ner i form av dåliga resultat när inte man ansträngt sig tillräckligt. Eget ansvarstagande innebär att inte projicera de egna tillkortakommandena på andra och att ingen ska agera dörrmatta åt någon annan. Alla åläggs ett ansvar att växa upp. 

Det kanske känns främmande att tänka i moralistiska termer av dygder när vi talar om skolutveckling. Ändå vet vi alla vad vi talar om, och i alla andra sammanhang ingår det i allra högsta grad som en naturlig variabel i den samlade ekvationen. Tänk exempelvis hur vi pratar kring corona eller klimatet. Den enskildes beteende spelar roll, och givet att vi alla ingår i kollektiva nätverk och åtaganden där vi i allra högsta grad påverkar varandra, accepterar vi inte att alla värderingar och beteenden skulle vara likvärdiga. 

I Sverige behövde Stefan Löfven nyligen slå fast att "det får vara slutfestat nu!". Han syftade till allt oansvarigt festande på nattklubbar som fortfarande pågått mitt under coronapandemin. Sånt behöver sägas emellanåt.


Ett konkret förslag  

Vad gäller hur vi ska arbeta i skolan, låt mig skissa på en väg som borde vara gångbar.

  • Vi har kommit överens om vilka ämnen som rimligen bör ingå på ett visst studieprogram på gymnasiet. Inom ramarna för varje ämne finns angivet ett centralt innehåll med därtill hörande kunskapskrav. Givet sin långa utbildning är det upp till läraren att hitta svaren på de didaktiska spörsmålen: Vad? Hur? Varför?
  • Läraren bemödar sig givetvis om att bygga goda relationer med sina elever och är ständigt genuint nyfiken på vad som rör sig i deras värld. Vad tänker de på, vad intresserar dem, vad oroar dem? Det går inte att lägga upp en hel kurs utifrån varje elevs preferenser, men det går att utifrån stoffet hitta anknytningspunkter till det som rör sig i deras värld.  
  • I ämnet svenska väljer läraren exempelvis en roman som alla ska läsa. Ett framgångsrikt sätt är då att tillämpa den dubbla blickens pedagogik. En blick riktad mot texten och en annan mot läsarna. Texten är färdig, och ändå inte. Man läser texten tillsammans, studerar innehåll och form, motiv och metaforer. Läraren är ämneskunnig och uttrycker en glädje över själva stoffet, själva lärandet: Visst är det intressant detta?
  • På samma gång väcks frågor i gruppen, kanske någonting blåses upp i media som knyter an till det lästa. Är det kanske därför som just den här boken anses vara en klassiker, att den på något vis är tidlös? Är det kanske även därför att det är bra att vi är många som läser den, så att vi kan samla på oss lite gemensamma referenspunkter? Tänk så intressant att vi kan få prata om dessa saker tillsammans!
Eleverna känner att läraren vill dem väl och är genuint intresserad av vad som rör sig inom dem. Men räcker då detta för att få dem att anstränga sig? Ofta inte. 
  • Istället bör den skickliga läraren ytterligare använda sin kunskap om människans hjärna och olika skikt av drivkrafter för att vilja anstränga sig. Beroende på gruppen kan läraren välja att lägga in små läxförhör (som exempelvis vägs in i betyget på detta arbetsområde), ha samtal i mindre grupper där elever ännu mer känner sig sedda som individer, kanske avsluta med examinerande boksamtal där de elever som ansträngt sig upplever att de får maximal kredit för sin insats. Har de hängt med på hela resan har de med all säkerhet goda chanser att prestera väl på ett sådant samtal. De som har särskilda svårigheter kan behöva extra hjälp med läsningen. 
  • Snöbollen är i rullning. Den som lyckas känner sig med rätta bekräftad i det enskilda mötet med läraren och upplever med all säkerhet också stor personlig tillfredsställelse. Det är kul att lyckas! Den som lyckas blir motiverad inför vidare ansträngningar och den listiga läraren har på kuppen bidragit till att eleven lärt sig något.
  • Inte mindre viktigt: den elev som inte ansträngt sig kommer inte heller att få uppleva dessa positiva vinster. Men det är inte med självklarhet lärarens fel, att hen ”inte motiverat eleven”. Eleven gjorde ju inte sin del av arbetet. Detta kan i sig vara en läxa.


Slutord

Som jag ser det är alltså den stora utmaningen för varje lärare att så kraftigt det bara går förstärka varje ansträngning som eleverna gör. Försök så klart att knyta an så gott det går till varje elev. Mata sedan på med så kallad yttre motivation och metaforiska smileys. Och vara tydlig med sambanden mellan ansträngning och resultat. Ingen lärare kan bära den börda som eleven själv måste bära. 

Så där ja, inget nytt i detta. 


Kommentarer