Fortsätt till huvudinnehåll

Hur är det med färdiga instuderingsfrågor i undervisningen?

Vad är bäst när man jobbar med en skönlitterär text i klassrummet, färdiga instuderingsfrågor eller egna frågor? Svaret är att det nog beror på ett flertal saker. Inte minst om man har lite ont om förberedelsetid kan det utan tvekan vara till stöd att få tillgång till ett färdigt paket med instuderingsfrågor. För oss alla - ny som gammal i yrket - kan det även betyda mycket att låta sig inspireras av tankar någon annan redan tänkt: en ingång till texten, olika tolkningsnycklar, etcetera. Det är givetvis omsonst att inbilla sig att ingen annan redan hunnit tänka djupt, länge och intressant kring en text som funnits länge. Man måste inte själv uppfinna hjulet varenda gång.

Av detta följer att det inte går att onyanserat tala i termer av ”rätt” eller ”fel” tillvägagångssätt i litteraturundervisningen.

För egen del vill jag emellertid mena att det finns en kungsväg som jag dessutom själv slog in på redan tidigt i min lärarkarriär. I min första klass – en årskurs etta på Handelsprogrammet - bestämde jag att vi skulle läsa Flugornas herre tillsammans. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men redan då fann jag faktiskt stort nöje i att förbereda instuderingsfrågor.

Nu var det väl generellt lite si och så med läslusten i just den klassen. Inte minst fanns det inre konflikter som tog upp väldigt mycket syre i rummet. Och så kan det verkligen vara i en del klasser. Men grundkonceptet jag lade till mig med då har jag ändå hållit fast vid genom åren. Jag måste äga texten själv. Utifrån det kan vi prata om vad som står på raderna, mellan raderna och bortom raderna.

Ett exempel. I fredags läste vi en novell tillsammans i en årskurs 1 på gymnasiet. Under de två föregående lektionerna hade vi hunnit läsa novellerna Duell i sal 17 av Mikael Niemi samt Spöket Milton av Jonas Hassen Khemiri. Nu var det dags för Flickan av John Ajvide Lindqvist. Som med de övriga novellerna läste jag nu högt och stannade till en till två gånger under läsningens gång. Eleverna följde med i sina texthäften och jag stämde av med klassen så att vi kom in i texten tillsammans (novellen är fjorton sidor lång).

När jag stämmer av med klassen ställer jag direkta frågor till dem. Hur skulle ni beskriva ena huvudpersonen, Mattias, så här långt? Någon av pojkarna säger då att han verkar snäll. Jag vill gärna att han säger lite mer och jag ber honom förklara hur han får det intrycket? Eleven säger lite till och jag följer upp med ytterligare någon fråga. Avsikten är inte att pressa honom i onödan och fokus är inte på att han ska svara ”rätt”. Men jag önskar att han ska hitta konkret belägg i texten för det han föreslår och det gör han också när jag ställer följdfrågorna. Jag bekräftar honom slutligen i det han säger.  

Lektionen dessförinnan hade Spöket Milton bland annat gett upphov till ett litet resonemang kring introverthet versus extroverthet. Det hade långt ifrån varit ett huvudspår i samtalet och det var verkligen inget jag planerat innan heller. Det hade bara blivit så, och ett metaperspektiv uppstod i stunden: tänk att vi människor är så olika att vi alla har en mer eller mindre tydlig grundinställning per default. Hur ser det ut i vårt moderna samhälle och vår kultur? Vilka egenskaper premieras gärna? Hur ser jag själv på detta i en undervisningssituation så att alla kan få komma till sin rätt?

Detta hakade vi på nu. Jag frågar klassen om de skulle beskriva Mattias som mer åt det introverta hållet eller mer åt det extroverta hållet? Flera elever säger hur de tänker och hur de ser det i texten. Vi noterar bland annat att Mattias spelar klarinett på sin fritid och att han undantagslöst intar en undanskymd plats i orkestern. Han verkar inte blyg, men det tycks ändå inte falla sig naturligt för honom att vilja stå i centrum. Ytterligare någon pojke i klassen påpekar att Mattias tidigare haft två olika flickvänner fast de hade bägge varit tydliga med att deras relation endast varade ”till dess något bättre dyker upp”. Jag läser av klassen och vi verkar överens om att dylika erfarenheter knappast stärker en persons självkänsla.

Den andra personen i novellen förefaller ytterst gåtfull – det är hon som är ”tjejen”. När jag hade läst novellen före lektionen hade jag inte alls blivit klok på henne. Hur ska man tolka hennes märken över stora delar av kroppen? Hennes beteende gentemot sin blinda mamma? Slutet när hon lutar sig över Mattias och lägger sina tummar mot hans ögonlock? När lektionen började hann jag ångra att jag inkluderat just denna novell i häftet jag delat ut. Men det kan ju vara roligt med lite nya texter emellanåt och någon hade ändå rekommenderat den här?

Vi höll på med den här novellen cirka 60 minuter. Långt ifrån alla mina lektioner förlöper så här. Men detta var riktigt kul! En avgörande faktor är om eleverna är med på det vi gör. Här var de det. Och det riktigt intressanta är att åtminstone ett par olika tolkningar av Tjejen – tjejens identitet och slutet av novellen – växte fram i klassrummet när vi samtalade om novellen. Vi skrattade tillsammans och vi undrade tillsammans. Det är verkligen en novell som öppnar upp för samtal, åter igen: på raderna, mellan raderna och bortom raderna.

En slutkommentar bara. De sista två minuterna av vårt litteratursamtal planterade jag en tanke kring tolkningar av texter. Nu hade vi ju gett oss in i texten tillsammans och jag hade varit tydlig med att jag inte initialt utgått ifrån att jag själv satt inne med alla svaren (för det gjorde jag verkligen inte!). På samma gång, betonade jag med avseende till framtida texter vi kommer att läsa tillsammans, behöver vi lära oss att inte alla tolkningar är lika rimliga. Detta säger jag inte för att lägga lock på samtalet utan fastmer för att uppmana till en mer uppmärksam läsning av texten. Alla tolkningar kan alltså vara mer eller mindre rimliga. Ifall någon skulle komma på att tjejen i novellen förmodligen tidigare i sitt liv varit bortförd av utomjordingar och att det var där hon fått sina ärr på kroppen skulle detta vara en helt orimlig tolkning. Det finns nämligen ingenting alls i texten som skulle stödja detta och tanken på aliens är redan spekulativa så det förslår. Om vi istället läst en text av Stephen King kanske det skulle förhålla sig helt annorlunda. Hans universum är gärna av lite andra slag och då bäddar texten för att även alternativa förklaringsmodeller till olika skeenden kan få utrymme. Men premisserna som författaren bygger sin text på kan vi inte bara strunta i.

Detta var inte alls menat som en förmaning. Klassen har verkligen varit med på noterna hela lektionen. Men det är ett arbete och en process att lära sig att tänka. Vi kommer att läsa många texter tillsammans under deras tre år på gymnasiet. 

Så åter igen till huvudfrågan: är det bäst med färdiga frågor eller är de egna frågorna bäst? Jag landar i att förutsatt man inte hamnat i extrem tidsnöd bör man se till att man själv äger texten innan man ens försöker ha ett samtal i helklass med eleverna. Läraren är samtalsledare och ska eleverna känna att samtalet är på riktigt är det i långt de flesta klasser helt avgörande att läraren är påläst, engagerad, nyfiken. 

Det är först när man själv kan ackorden som man även kan ta ut svängarna tillsammans med andra och improvisera. Jag inbillar mig i själva verket det är så inte bara i svenskan utan även i alla andra ämnen. 



 

 

Kommentarer

  1. Min favoritroman är Fahrenheit 451. Jag har nog läst den med elever 6-7 gånger och 10 gånger själv. Att äga texten är verkligen viktigt för att hjälpa eleverna att se - inte förklara texten för dem, men stillsamt peka på små vändpunkten, allusioner eller detaljer som de kanske annars inte skulle lägga märke till. När eleverna börjar se mellan och bakom raderna blir de ofta nyfikna och vill veta mer. Att lämna dem ensamna med läsningen, eller bara med ett skriftligt frågebatteri är kontraproduktivt för att utveckla läsglädje.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fahrenheit 451 har jag nog bara läst en gång. Men ja, vad vore vi utan våra käpphästar? Själv har jag nog läst Animal Farm 20 ggr. :D

      Radera

Skicka en kommentar