"En runda till" - en hyllning till läraryrket

Mycket har sagts om Thomas Vinterbergs Oscarsvinnare från 2021. Men nu går den på SVTPLAY, och jag har precis sett den för andra gången. Man kan få för sig att ”Druk” (danska originaltiteln) enbart är en komedi, en banal ”typisk dansk” hyllning till alkoholen. Och visst förekommer det kopiösa mängder av starka drycker i många av scenerna. Fast det är här man inte ska gå fel, för filmen är verkligen så mycket mer än detta och handlar i själva verket inte alls om alkoholen i sig. Vad gäller det där med ”komedi” är även det i sig en banalisering av filmens tema och ärende.

På Twitter skrev jag, så där fåordigt som man gör när man twittrar: ” Har precis sett "En runda till" för andra gången. Msk längtan efter transcendens, att bli levande, vänskapen, blicken för det kantstötta, sorgen o förlusten men också hoppet - o läraryrket inte minst - allt är bara så utmärkt o tom sublimt gestaltat.”

För så här är det ju: Poliserna har sina filmer, likaså sjukhuspersonalen, brandsoldaterna, militärerna, affärsmännen och advokaterna. Men hur är det med lärarna? Finns det bra, komplexa och positiva skildringar av lärare i kulturen, i böcker och i filmer? Av deras gärning och av vad deras insats betyder för så många, för oss alla? Svaret är att visst gör det det. Ändå är inte dessa skildringar särskilt många till antalet.

Nu har vi emellertid fått en till. Och vilken film vi fått!

Dom fyra lärarna som är filmens huvudpersoner befinner sig mitt i livet och har på olika sätt tappat fart och orientering i tillvaron, såväl i jobbet som i livet i övrigt. Det är plågsamt att se hur oengagerad exempelvis Mads Mikkelsens rollfigur, historieläraren, framstår i början av filmen i mötet med sina elever på gymnasiet. Det är länge sedan han själv tyckte det han undervisade var särskilt intressant eller spännande. Lika illa är att hans oändligt sorgsna ögon inte längre verkar gensvara på livet, glädjen, oron, längtan i hans elevers ögon. Kvar är ett zombiebeteende och det förvånar att eleverna låter honom hållas så pass länge som dom gör.

Under resans gång händer emellertid saker med både honom och hans kolleger. Blicken vaknar till liv och hans undervisning får en kickstart. Synergieffekten som uppstår i mötet med eleverna blir transformerande. 

Från början var Vinterbergs idé med filmen enligt egen utsago att göra en hyllning till alkoholen och dess emanciperande verkan på människan i behov av detta. Spår av detta finns kvar i exempelvis omnämnandet av både Churchills och Hemingways bravader vilka utfördes i tillstånd av omfattande berusning. Om detta kan man tycka olika. Ändå är det inte dessa hyllningar som väger tungt i berättelsen. Uppenbarligen ändrades tonvikten och perspektiven någonstans på vägen hos Vinterberg själv (kanske gjorde det något med filmen att hans egna 19-åriga dotter dog bara några dagar in i filminspelningarna?). Vad som sedan blev var hur som helst inte en hyllning till alkoholen utan – med Vinterbergs egna ord – en hyllning till lärarna:

 ”I mine øjne er lærere helte. Det er sejt at være lærer. At videregive viden til børn og unge må være noget af det mest meningsfulde, man kan foretage sig, og jeg forstår slet ikke, hvorfor det ikke har en højere status i samfundet. Samtidig er det en ekstrem hård og udsat post, fordi det virkelig er en skueplads, og eleverne kan være skånselsløse. Hver dag skal du levere varen, og viser du tegn på svaghed, bliver du spist af de hajer, du omgiver dig med. Det passede ret godt til vores portræt af nogle mennesker, der er gået i stå.” (Gymnasieskolen).

En uppmaning därför till dig som sett den än: se den! Och till dig som redan sett den: se den igen!

 

Två scener som berörde mig särskilt starkt:

När Thomas Bo Larsens lärare begått självmord och Brille, mobboffret som läraren tagit under sina vingar som fotbollstränare på sin fritid, tillsammans med sina lagkamrater opåkallat tar initiativ till att med handen på hjärtat sjunga danska nationalsången vid lärarens begravning. Det var ju så dom brukade göra på träning (jag börjar snyfta när jag skriver detta).

När eleverna tar studenten och man upplever vilka band det knutits mellan dom och deras lärare. Det är då som Mikkelsens plågade rollkaraktär mottar ett par sms från sin fru som annars lämnat honom och där hon som svar på hans bedjande sms nu försäkrar honom att hon även saknar honom (”mycket”). Det är också då som Mads Mikkelsen bevisar han fortfarande kan dansa (och ja, nu snyftar jag igen!).