Väl inne i Utan personligt ansvar av Lena Andersson börjar jag känna mig lite uttråkad. Samma egenskaper, som gjorde att jag tyckte Egenmäktigt förfarande var en av de bästa romaner jag någonsin läst, kanske börjar ta ut sin rätt nu? undrar jag då jag läser uppföljaren. Det blir liksom väldigt mångordigt. Sedan slår det mig: visst är böckerna om Ester Nilsson egentligen en sekulär variant av de medeltida skolastikernas idoga och likaledes intelligenta försök att med hjälp av logikens rena språk förmå penetrera ämnet ifråga och blottlägga sanningen hos tinget? Liksom kirurgen fattar skalpellen för att undersöka och ställa till rätta griper såväl skolastikerna som Andersson, dessa själens dissekerare från olika tider, pennan för att utifrån sina respektive utgångspunkter söka uppnå ungefär samma mål: ögats, tankens och hjärtats helande. Enda skillnaden dem emellan är väl i så fall "bara" att där skolastikerna utgick ifrån den kristna läran utgår istället Lena Andersson ifr...