Fortsätt till huvudinnehåll

Höjda lärarlöner

I dagens ttela talar ledarskribenten Ulla Andersson sig varm för höjda lärarlöner. De båda lärarfacken har länge krävt 10 000 kronor mer i månadslön och får nu medhåll av signaturen UA. För en lärare är det självklart uppmuntrande att känna sig uppskattad och att på det här viset få ta del av en opinionsbildares stöd. Skolan och lärare lever av allmänhetens uppbackning och förtroende.
På samma gång är det väl knappast någon som tror att en sådan höjning är möjlig. Och behöver inte också detta generella anspråk problematiseras?
Om vi börjar med det sista, skulle en sådan höjning gälla alla lärare oberoende av utbildning, erfarenhet och kompetens? Frågan är retorisk och faller på sin egen orimlighet. Mellan förskolelärare och ämneslärare på gymnasiet kan det i många fall skilja sig 50 % när man ser till utbildningens längd. Självfallet är det också så, att inte alla lärare - även om de verkar inom samma skolform - tar lika mycket ansvar och har samma driv. Kan det inte vara rimligt, att den som i högre grad tillför resurser och energi till verksamheten också i högre grad ska få åtnjuta en större andel av den samlade kakan?
Det som å samma tid motsäger ett sådant förhållningssätt med individuell lönesättning har varit uppenbart väldigt länge. Från politikerhåll och skolledarhåll har det gjorts klart, att löneutveckling skulle vara kopplad till måluppfyllelse. Så långt är allt bra. Problemen har dock uppstått sedan, då målen skulle definieras. För vilka mål talar vi om, i år? Skolan är politiskt styrd och lärare som varit med ett tag vet hur modeflugor kommer och går. Den strategiskt lagda gillar läget och rider på vågen. Är skolutveckling att vara delaktig i projekt, att gå med i ANT-grupper och Hållbar utvecklingsgrupper, då hänger man på där. Är det mentorskapet, då visar man framfötterna där (och glömmer förrförra årets mål). Säger enhetschefen att inte den ”vanliga undervisningen” – hur bra den än är - kan generera någon särskild löneförhöjning, ja, då får det väl vara så.
Men hur blir det då för dem som har svårt att vända kappan efter vinden och som tycker det är någonting som inte stämmer då inte den ämnesrelaterade kunskapsutvecklingen verkar vara viktig? Hur blir det för den, som besitter en omvittnad pedagogisk kompetens men som inte är lika duktig på att marknadsföra sig själv och sina egna projekt som den vars munläder är synnerligen smort men inte lägger någon större vikt vid själva undervisningen? Ska den individuella lönesättningen fungera, förutsätter det att det finns ett tydligt, pedagogiskt motiverat belöningssystem för vilket det finns ett förtroende, och där är vi inte idag.
Sedan har vi det här med huruvida det över huvud taget är möjligt med en så markant löneförhöjning som lärarfacken, och nu senast UA, talar sig varm för. Ja, om kommunerna själva ska stå för kalaset kan vi definitivt glömma det. Rätt vad det är slår en ny finanskris till, eller ett stort företag på orten lägger ner sin verksamhet. Och visst blir det alltid underligt när en yrkesgrupp inom den kommunala verksamheten ställs mot någon annan. För  alla är ju viktiga på sitt sätt. Nej, ska det ske någon rejäl förskjutning av lärares genomsnittslön, behöver det komma från statligt håll. Behöver mer sägas?
I ett kommande blogginlägg ska jag ta upp frågan om vad som motiverar lärare till stordåd och vad som kan locka tillräckligt många nya begåvningar in på lärarbanan även i framtiden.

Kommentarer