Fortsätt till huvudinnehåll

Läraryrket - ett kall?

När man tittar på gårdagens avsnitt av Educating Essex (vilket jag gjorde på SVTPlay) slås man åter igen av hur engagerade skolans personal är. En av eleverna, en pojke vid namn Vinni, tappar fotfästet i tillvaron i samband med föräldrarnas separation. Han är i själva verket en mycket begåvad person som enligt lärarna skulle kunna driva studierna mycket långt. Nu blir dock situationen en helt annan, och han missköter sig allt mer. Han blir ett allt större orosmoment på skolan och han stör och förstör för de övriga eleverna.

Till slut rinner bägaren över. Vinni blir utslängd hemifrån och skolan får ta över. Socialtjänsten kopplas in och inom ett par dagar har Vinni hamnat på fosterhem. Det verkar först som att han måste skrivas ut från skolan, och detta ligger såklart på rektorn, Mr Goddards bord att verkställa. Mr Goddards reaktion då detta inträffar säger allt: han förlorar aptiten och tårarna kommer. Han blir fåordig. Det var ändå han som fyra år tidigare tagit emot pojken och visat honom runt. Han och alla andra hade lärt känna Vinni som en intelligent, "likeable" person. Det vill säga innan allting rasade. Nu blev det inte som de hoppats … 

Tanken på läraryrket som ett kall brukar inte riktigt gå hem bland lärare. Antagligen hänger det delvis samman med en önskan om att distansera sig från en luthersk innebörd av ordet (typ, gudstjänst, med betoning på Gud). Det finns dock även en ackumulerad erfarenhet av att ha bemötts av attityden att de som är "kallade" inte behöver ha lika mycket betalt (de gör ju jobbet ändå) - och rollen av fattiga helgon kan andra gärna få ta. Lärare efterfrågar istället en återprofessionalisering av yrket.

På samma gång inser vem som helst som tittar på Educating Essex att skolan är en komplex institution där lärandet ingår i ett sammanhang av mänskliga relationer. Och mänskliga relationer handlar om högkalibriga värden som tro, hopp och kärlek. Detta kanske inte låter så ”professionellt”. Men det är ju detta som är hårdvalutan inte bara inom skolans värld utan i hela samhället. Mr Drew ställer sig självrannsakande, klassiska frågor av typen ”har jag varit tillräckligt omsorgsfull?” och jämför sig själv med Mr Goddard. Mr Goddard själv har statistik på hur många procent av internerna på fängelserna en gång i tiden relegerats från skolan. Han tänker: mänskliga öden. Han tänker: vilken värld vill vi leva i? Han tänker: hur kan jag göra en skillnad?

Att arbeta med unga människor och deras personliga utveckling är tveklöst något av det mest krävande man kan ägna sig åt. Det är inget för helgon (för då hade det verkligen blivit svårt att rekrytera folk!) men det är inget heller bara för glada amatörer eller sådana som hela tiden bara tigger efter mer status. Det är kanske ändå på sätt och vis ett högkvalificerat - kall?





Kommentarer

  1. Mycket tänkvärt blogginlägg. Vi är väldigt olika och har olika relation till vårt yrke, men jag har sett många kollegor ta hand om elever som far illa utanför skolan. Själv engagerar jag mig mer på högstadiet (personligt) än jag gjorde på gymnasiet. Dels för att man ser mer misär, dels för att det blir mer personligt på högstadiet. Jag gillar det, men jag vet att inte alla gör det.

    SvaraRadera
  2. Jo, det här med engagemanget kan ju komma till uttryck på olika sätt. Vi är väldigt olika, som du skriver. Det finns kollegor som jag kan beundra därför att de verkligen är så oerhört relationsinriktade och verkligen bryr sig. Dock vet jag också att sådana människor emellanåt kan behöva hjälp att sätta gränser för sitt engagemang. Det är viktigt att skolan som helhet har tillgång till resurser så att elevernas behov kan tillgodoses (som i Educating E.). En kollega till mig kommenterade det genialiska i att det fanns en resurslärare dit elever som blivit utskickade från klassrummet kunde gå till.
    Som enskild lärare kan man inte rädda hela världen...

    SvaraRadera
  3. Mycket väl skrivet. Det är som ni båda beskriver, många lärare engagerar sig långt utanför vad plikten kräver och kan ibland behöva stöd i att gränsa av sitt engagemang. Det kan gå för långt, och det kan i olyckliga fall slå över i något som inte är hälsosamt vare sig för läraren eller eleven. Precis som du säger, Henrik, är det superviktigt att skolan arbetar som en helhet kring eleven.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar