Fortsätt till huvudinnehåll

Månadens bok II: "Mannen utan öde" av Imre Kertész

Nästa vecka har jag skrivning på boken Mannen utan öde med två klasser i årskurs tre på byggprogrammet. Innan dess ska vi även hinna med att se filmatiseringen av densamme (Fateless, 2005). De vibbar jag fått hittills är inte direkt att eleverna är förälskade i boken, och det hade jag väl inte heller förväntat mig. Boken brukar väcka motstånd hos elever. På samma gång känns det inte helt fel att låta dem få en ordentlig utmaning så här ett par månader innan de ska ta studenten.
Susanne Schneider har skrivit licentiatavhandlingen ”’Gymnasieelevers reception av Imre Kertész Mannen utan öde”. Hon har gjort en fältstudie av hur en gymnasieklass reagerade i mötet med romanen. Elevernas utsagor har hon sedan låtit speglas i ett flertal litteraturvetares teorier, bland dessa McCormish´ ”repertoarteori”. Repertoarteorin söker beskriva hur en text bygger på en repertoar av historiska, erfarenhetsmässiga och språkliga förgivettaganden. Läsaren har i sin tur med sig en egen repertoar i mötet med texten. Dessa respektive repertoarer kan sedan matcha varandra mer eller mindre. Ifall det förekommer en betydande diskrepans mellan dem upplevs texten som krävande och svår att förstå.
I fallet Mannen utan öde noterade Schneider i sin studie att eleverna överlag upplevde en ”produktiv spänning” eller ”icke-matchning” i mötet med texten. Det fanns många anledningar till detta.
Till att börja med konstaterar Schneider att romanen genremässigt torde benämnas vid den sedan 2002 etablerade termen ”vittneslitteratur”. Detta är en genre som i sig kan upplevas lite förbryllande, då man inte riktigt vet vad man ska förvänta sig ("är detta "sant"? "Hur sant?"). Ungdomar idag är vana vid berättelser som är ”based on a true story”. Lik Pojken som kallades ´det´ är dessa typiskt dramatiska i sina skildringar av hemska illdåd, övergrepp och liknande. Mannen utan öde är i detta avseende mycket otypisk. Pojken Gyurka uppvisar närmast en irriterande brist på personligt engagemang och empati. Det finns ett ”naturligtvisparadigm” i boken, då Gyurka – som ett led i sin överlevnadsstrategi – verkar acceptera nästan allt som händer omkring honom. Han upprörs nästan aldrig, och han kan till och med känna beundran för sina fångvaktare och SS-officerarna. Dessa framstår för den 14-åriga pojken som stiliga, intelligenta, vackra, disciplinerade, medan han själv och alla andra fångar alltmer förlorat sin mänskliga värdighet. När en äldre kvinna dör i tågvagnen under transporten på väg till Auschwitz tycker inte Gyurka det är så underligt. Visst har de inte fått något vatten på tre dagar, men ”vi visste ju att hon hade varit både gammal och sjuk, och därför tyckte alla och jag också att det som hade hänt på det hela taget var rätt förståeligt”. Jämfört med övriga Förintelseskildringar, i till exempel filmen Schindler´s List, ter sig en sådan formulering tämligen absurd! I Schneiders studie uppfattade eleverna Gyurka som naiv och stundvis direkt osympatisk.
Rent språkligt väcker boken stort motstånd. Meningsbyggnaden är ofta sammansatt, med en uppsjö av inskjutna, över- och underordnade satser. Emellanåt får man stanna upp och läsa en gång till (eleverna säger att de läser och läser men förstår ingenting). Somliga ord upplevs som ”gammalmodiga” för eleverna, och det är bara lite dialoger. Texten är oftast beskrivande och reflekterande och liknar i det avseendet – åter igen - inte alls typiska ”Förintelsetexter”, där hemskheterna visserligen brukar beskrivs målande men typiskt med bilder ämnade att väcka starka känslor av avsky och empati. Så är inte fallet generellt i Kertész text (se exemplet ovan). Även de många inslagen av ej översatta tyska kommandon och uttryck väcker irritation hos eleverna.

Sammanfattningsvis kan man säga att Mannen utan öde är en annorlunda och krävande roman. Schneider kan i sin studie avläsa en ökande acceptans för språket och tilltalet i boken hos eleverna allt eftersom de tar sig fram i boken. Hon tolkar det som att det möjligen beror på att de hunnit vänja sig något. Rent objektivt kan man knappast tycka att boken ändrar stil i dessa avseenden. I hennes studie framkommer det även att elever uppskattade boken för dess annorlunda perspektiv på Förintelsen (inte minst att den grå vardagen gör sig påminnt även i ett förintelseläger). Likaså det upprörande men ändock tänkvärda perspektivet med den uppluckrade rollfördelningen mellan förövare och offer: fångarna är ingen enhetlig massa av goda människor och vakterna är inte heller några platta ("onda") seriefigurer. Kertész´ skildring av hur Gyurka upplever befrielsen från lägret samt hans hemkomst till Budapest liknar inte alls det välregisserade Hollywooddramat som vi är vana vid. För att knyta an till McCormish´ repertoarteori verkade det i Schneiders studie som att somliga elevers repertoar vidgades under läsningens gång. Där någonstans finner vi kärnan i skolans uppdrag, kan man tycka. Att lyckas med detta vore väl ändå en nåd att stilla bedja om?



Kommentarer

  1. Vi hatar boken och vi hatar dig också!

    SvaraRadera
  2. Oj, det var ord och inga visor! Vilka är "vi"? :)

    SvaraRadera
  3. Någon kan hjälpa mig med vad är anslag, konflikter och intrig i mannen utan öde

    SvaraRadera

Skicka en kommentar