Fortsätt till huvudinnehåll

Filmtips 2: Flickorna i Dagenham

När vi svensklärare på Magnus Åbergsgymnasiet satt ner i höstas och skulle bestämma vilka två filmer vi skulle använda för vårt filmprojekt i våra årskurs tvåor föll talet bland annat på "Flickorna i Dagenham". Nu blev det inte att vi visade den, men jag lade ändå titeln på minnet, och när jag botaniserade bland hyllorna på Hemmakväll här om dagen föll mina ögon på den. På baksidan av kassetten står det att "... den kommer att få dig att jubla, skratta och gråta". Snacka om att ta i till dess man spricker!

Ändå är detta en mycket sevärd film. "Made in Dagenham" har med rätta kallats en typiskt brittisk, based-on-a-true-story-feel-goodfilm. Dess anslag är socialrealistiskt - med tidsenliga miljöer och autentiska samhällsproblem - men med en ständig underton av humor. Regissören Nigel Coles ärende är uppenbarligen inte bara att gestalta en historisk händelse utan att även krydda den med försonande drag av uppsluppen humor och mänsklig värme karaktärerna emellan.

Filmen utspelar sig i industristaden Dagenham, och året är 1968. På Fords bilfabrik jobbar 55 000 män, men fokus riktas mot de 187 kvinnor som jobbar med att sy skinnklädseln till bilarna. Deras arbete räknas inte som kvalificerat arbete, och jämfört med männen får de bara hälften så mycket betalt. Detta passar så klart Ford alldeles utmärkt, och problemet blir inte mindre av att facket i stort inte prioriterar kvinnorna.

Ändå rinner det till slut över. Inspirerade av en enslig facklig klubbordförande, spelad av Bob Hoskins, går kvinnorna, anförda av Rita O´Grady (Sally Hawkins) från ord till handling. De går i strejk och anordnar såväl möten som demonstrationer. Inte utan såväl yttre som inre motstånd växer de sig allt starkare och får snart massivt utrymme i media. Till slut får de till och med tillträde till maktens högborg, på Palace of Westminster hos arbetsminister Barbara Castle. Filmens slutscen accompagneras lämpligt nog av Jimmy Cliffs trallvänliga "You can get it if you really want"...




Kommentarer

  1. Tintin tar jag helst på franska, Henrik, men den här filmen lät värd att leta reda på. Tack för tipset. Jag har annars precis bunkrat för mina elever. Romeo och Julia, Remember the Titans, Black Swan och danska Festen. :) När det gäller norska funderar jag fortfarande över om man kan visa en nazizombiefilm - eller delar därav - i skolan. (Rött Blod).

    SvaraRadera
  2. Oj, filmfest? :)
    R & J (antar det är den med Leonardo Decapprio) har jag inte sett än. Remember the Titans har jag sett; Denzel W är alltid bra (såg The Great Debaters förra året med elever). Black Swan kan ses på flera plan (N Portman, s.k. är lysande. Festen.... Det finns ju också Hämnden? Vad gäller Rödd Blod, je ne sais pas; har inte sett/hört talas om den (har du själv sett den?).

    SvaraRadera
  3. jo jag har sett Rött Blod. Tyckte den var mycket underhållande, men både blodig och respektlös. Hämnden har jag däremot inte sett. Vad är det för film?

    SvaraRadera
  4. Har du inte sett Hämnden? I så fall har du något att se fram emot! Danska filmregissören Susanne Bier fick en Oscar 2011 i kategorin bästa utländska film för just Hämnden. Jag skulle kunna säga massor om den, men väljer istället att låta dig googla den. :)
    Mikael Persbrandt gör mycket väl ifrån sig, men det gör även ett flertal andra, däribland två pojkar. Se den!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…