Fortsätt till huvudinnehåll

Filmtips 2: Flickorna i Dagenham

När vi svensklärare på Magnus Åbergsgymnasiet satt ner i höstas och skulle bestämma vilka två filmer vi skulle använda för vårt filmprojekt i våra årskurs tvåor föll talet bland annat på "Flickorna i Dagenham". Nu blev det inte att vi visade den, men jag lade ändå titeln på minnet, och när jag botaniserade bland hyllorna på Hemmakväll här om dagen föll mina ögon på den. På baksidan av kassetten står det att "... den kommer att få dig att jubla, skratta och gråta". Snacka om att ta i till dess man spricker!

Ändå är detta en mycket sevärd film. "Made in Dagenham" har med rätta kallats en typiskt brittisk, based-on-a-true-story-feel-goodfilm. Dess anslag är socialrealistiskt - med tidsenliga miljöer och autentiska samhällsproblem - men med en ständig underton av humor. Regissören Nigel Coles ärende är uppenbarligen inte bara att gestalta en historisk händelse utan att även krydda den med försonande drag av uppsluppen humor och mänsklig värme karaktärerna emellan.

Filmen utspelar sig i industristaden Dagenham, och året är 1968. På Fords bilfabrik jobbar 55 000 män, men fokus riktas mot de 187 kvinnor som jobbar med att sy skinnklädseln till bilarna. Deras arbete räknas inte som kvalificerat arbete, och jämfört med männen får de bara hälften så mycket betalt. Detta passar så klart Ford alldeles utmärkt, och problemet blir inte mindre av att facket i stort inte prioriterar kvinnorna.

Ändå rinner det till slut över. Inspirerade av en enslig facklig klubbordförande, spelad av Bob Hoskins, går kvinnorna, anförda av Rita O´Grady (Sally Hawkins) från ord till handling. De går i strejk och anordnar såväl möten som demonstrationer. Inte utan såväl yttre som inre motstånd växer de sig allt starkare och får snart massivt utrymme i media. Till slut får de till och med tillträde till maktens högborg, på Palace of Westminster hos arbetsminister Barbara Castle. Filmens slutscen accompagneras lämpligt nog av Jimmy Cliffs trallvänliga "You can get it if you really want"...




Kommentarer

  1. Tintin tar jag helst på franska, Henrik, men den här filmen lät värd att leta reda på. Tack för tipset. Jag har annars precis bunkrat för mina elever. Romeo och Julia, Remember the Titans, Black Swan och danska Festen. :) När det gäller norska funderar jag fortfarande över om man kan visa en nazizombiefilm - eller delar därav - i skolan. (Rött Blod).

    SvaraRadera
  2. Oj, filmfest? :)
    R & J (antar det är den med Leonardo Decapprio) har jag inte sett än. Remember the Titans har jag sett; Denzel W är alltid bra (såg The Great Debaters förra året med elever). Black Swan kan ses på flera plan (N Portman, s.k. är lysande. Festen.... Det finns ju också Hämnden? Vad gäller Rödd Blod, je ne sais pas; har inte sett/hört talas om den (har du själv sett den?).

    SvaraRadera
  3. jo jag har sett Rött Blod. Tyckte den var mycket underhållande, men både blodig och respektlös. Hämnden har jag däremot inte sett. Vad är det för film?

    SvaraRadera
  4. Har du inte sett Hämnden? I så fall har du något att se fram emot! Danska filmregissören Susanne Bier fick en Oscar 2011 i kategorin bästa utländska film för just Hämnden. Jag skulle kunna säga massor om den, men väljer istället att låta dig googla den. :)
    Mikael Persbrandt gör mycket väl ifrån sig, men det gör även ett flertal andra, däribland två pojkar. Se den!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar