Fortsätt till huvudinnehåll

Kära du,

Jag har för närvarande sommarlov. Detta innebär att jag just nu håller på och laddar batterierna något alldeles inför höstterminen. Jag tar det ganska så lugnt och har inte bråttom med någonting. Däremot läser jag en hel del böcker av olika slag och följer intresserad vad som rör sig i olika fora inte minst på nätet. Sedan planerar jag att redan nästa vecka ta en sväng med min familj till Danmark och i slutet av månaden ska vi två veckor till Frankrike. Frankrikeresan innebär att vi byter hus och bil med en fransk familj som vi aldrig träffat IRL, men som vi träffat online (via en sajt som heter hembyte.nu). Galet men spännande.

Min förhoppning är att jag lite grann kommer att uppdateras som person den här sommaren. Inför hösten hoppas jag rent konkret bland annat att ha tagit nya steg när det gäller att jobba mot OER ("Open Educational Resources" = "öppna digitala lärresurser" på svenska). Strax innan vi lärare gick på sommarlov hade vi en k-dag på Hebeteatern i Trollhättan vilken bland annat bjöd på flera högintressanta föredrag. Först ut var Andreas Ekström som talade om Google (och jag har efteråt hunnit med att läsa hans bok, "Google-koden", (Missa inte!)). Andreas Ekström är en infotainer av rang och ämnesvalet kunde knappast varit mer relevant.

Efter en kort paus var det dags för Alastair Creelman från Linnéuniversitetet att ta vid. Alastair är något av en nestor och en mentor för många inom OER, och när jag lyssnade till honom insåg jag att jag bara precis påbörjat min resa när det gäller att ta tillvara alla möjligheter i den digitala sfären. Inget nytt i att vi befinner oss mitt i den digitala revolutionen, vilken medför ett paradigmskifte modell större, med dess nya ledord flexibilitet och interaktivitet - men ändå? Ja, så kan man fråga sig. Fast den tiden är nog över då det är någon mening alls att ställa den frågan. Vänstertrafikens tid är förbi.

Befriande nog är inte Creelman teknikfrälst i betydelsen "gör så här, då kommer allt att bli bra!". Däremot är han angelägen att skissa upp konturerna av den nya världen, och det gör han mycket bra. Helt säkert är att jag framledes kommer att agera stamgäst på Alastairs olika bloggar (varav Flexspan är en).

Generellt sett finns det en poäng och en generositet i det digitala, informella nätverkandet som jag uppskattar. Ingen sitter inne med hela sanningen, utan alla håller vi på och lär oss. Det gäller bara att haka på, att följa upp tips, klicka sig vidare, ta kontakt och ställa frågor samt bidra med vad man själv upptäckt.

Vad gäller Alastair har jag inte minst så här i efterhand mejlledes fått lite tips om hur jag kunde lägga upp "Getting It Right!" på lite olika lärplattformar (vilket jag nu gjort). Ska återkomma om detta. Jag funderar så klart även på hur man kan använda de 21 filmerna mera konkret. En kollega till mig har tydligen använt dem nu i sommar på en språkresa till England för svenska ungdomar som har vissa läs- och skrivsvårigheter. Jag kommer att vara mycket intresserad av att ta del av hennes erfarenheter; själv har jag ju inte riktigt hunnit använda dem.

Vi höres! ;)





Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…