Fortsätt till huvudinnehåll

Kunskapsförbundet Väst och framtiden

Då har även jag lämnat in papper om att jag från och med 2013 kommer att gå över till Kunskapsförbundet Väst (KSV). KSV innebär en sammanslagning av de kommunala gymnasieskolorna i Vänersborg och Trollhättan, och vad man från styrande kommunpolitiker och tjänstemäns håll sagt sig vilja eftersträva med ett sådant storskaligt samgående är att man – som man brukar formulera det – även fortsättningsvis ska kunna erbjuda bra utbildning åt ungdomarna i den kommunala regin. I en tid då elevtalen går ner vill man inte riskera att förlora i konkurrensen med friskolorna. 


För några månader sedan skrev jag en debattartikel i vår lokaltidning, ttela, då jag ifrågasatte klokheten i det planerade samgåendet mellan våra respektive kommunala gymnasieskolor i Vänersborg och Trollhättan. Detta gjorde jag inte utifrån en övertygelse om att projektet i sig inte vore bärkraftigt (för det hade jag faktiskt ingen aning om). Min invändning var istället riktad emot hela förfarandet, alltså sättet på vilket de styrande hade gått till väga då de nu höll på att rita om hela kartan. Hur kunde de vara så tvärsäkra i sina förutsägelser om hur det skulle bli? Vi lärare, och övriga personal inom skolan, hade ju i ett sent skede tagit del av deras statistik och deras argument, och imponerade var väl det sista vi var. Delaktiga var vi definitivt inte.

Vad vi fick höra var samma saker upprepade om och om igen som ett mantra, i ett allt högre tonläge. I något sammanhang liknades samgåendet vid ett konvenansäktenskap. Någonstans brukar dock dylika arrangemang grundas på fakta och kyliga resonemang, och för många av oss föreföll det som att det var just detta som saknades. Drivkraften hos de styrande verkade snarare vara väldigt mycket känslor, i synnerhet uppskruvade farhågor (”vad händer ifall vi inte går ihop?!”). Statistiken talar sitt eget språk, hävdades det med emfas.  

Nu i efterhand kan man konstatera följande: de projektgrupper som tidigt skapades för att jobba med utformandet av den nya gymnasieskolan kom snart att leva sitt eget liv. Nittiofem procent av lärarkåren var visserligen emot samgåendet – i huvudsak på samma grunder som jag skissat ovan, vill jag mena - och styresmännen i respektive kommun lade också ner allting ett tag, därför att de inte kunde komma överens. Ändå sjösattes båten till slut. Det gick liksom inte att backa.

Nu är det bara att vänta. Som lärare, eller annan personal, kan man givetvis bestämma sig för att söka arbete någon annanstans, ifall man inte vill hänga med in i det nya. Ingen är tvungen att följa med, som det heter. Man kan ju försöka få jobb på grundskolan eller i någon annan kommun, om man hellre vill det; som yrkeslärare kan man gå tillbaka till sitt forna hantverk om man så önskar. Ändå kommer nog de flesta av oss att ansluta oss. Och inte kommer vi att hänga läpp för det. Nu gäller det att se framåt. Som lärare har vi elevernas bästa för ögonen. Vi är varandras arbetsmiljö och vill gärna trivas på jobbet. 

En sak skulle man dock kunna avsluta med i dessa avtalstider (för oss lärare). Inte minst skulle jag vilja rikta mig till de politiker som läser detta: ni fick som ni ville med KFV, och nu får vi önska varandra lycka till med allting. Nu gäller det att satsa och att tänka långsiktigt, inte kortsiktigt. Jag skulle därför vilja uppmana er att fundera på följande:  
  • hur ska vi hjälpa våra lärare maximalt så att de kan lyckas med sitt uppdrag, så att vi kan lyckas tillsammans?
  • hur kan vi bäst uttrycka vårt stora förtroende för våra lärare? 
Detta är till synes enkla frågor. Men hittar ni bra svar på dessa frågor och är ni beredda att gå från ord till handling kan det nog bli riktigt bra. Det tror jag faktiskt.


Kommentarer

  1. Man tycker att det demokratiska systemet borde skydda oss från den här typen av oförankrade och även på andra sätt ofärdiga beslut. Min erfarenhet är tyvärr att demokratin inte fungerar som tänkt. Alldeles för ofta sitter samma personer på många stolar och varken hinner eller orkar sätta sig in tillräckligt i de frågor de fattar beslut om. Till det får läggas att besluten i allmänhet fattas av några få i toppen. Resten gör som de blir tillsagda. Även om förutsättningarna inte är de bästa hoppas jag att ni lyckas göra något vettigt av det hela.

    SvaraRadera
  2. Mycket bra artikel!!

    SvaraRadera
  3. Tack, Anonym! Återkom gärna ifall du känner för att närmare precisera vad du tycker var bra. :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …