Då har även jag lämnat in papper om att jag från och med
2013 kommer att gå över till Kunskapsförbundet Väst (KSV). KSV innebär en
sammanslagning av de kommunala gymnasieskolorna i Vänersborg och Trollhättan,
och vad man från styrande kommunpolitiker och tjänstemäns håll sagt sig vilja
eftersträva med ett sådant storskaligt samgående är att man – som man brukar
formulera det – även fortsättningsvis ska kunna erbjuda bra utbildning åt
ungdomarna i den kommunala regin. I en tid då elevtalen går ner vill man inte
riskera att förlora i konkurrensen med friskolorna.
För några månader sedan skrev jag en debattartikel i vår lokaltidning, ttela, då jag ifrågasatte klokheten i det planerade samgåendet
mellan våra respektive kommunala gymnasieskolor i Vänersborg och Trollhättan.
Detta gjorde jag inte utifrån en övertygelse om att projektet i sig inte vore
bärkraftigt (för det hade jag faktiskt ingen aning om). Min invändning var istället
riktad emot hela förfarandet, alltså sättet på vilket de styrande hade gått
till väga då de nu höll på att rita om hela kartan. Hur kunde de vara så
tvärsäkra i sina förutsägelser om hur det skulle bli? Vi lärare, och övriga
personal inom skolan, hade ju i ett sent skede tagit del av deras statistik och deras argument,
och imponerade var väl det sista vi var. Delaktiga var vi definitivt inte.
Vad vi fick höra var samma saker upprepade om och om igen som ett mantra, i ett allt högre tonläge. I något sammanhang liknades samgåendet vid ett konvenansäktenskap. Någonstans brukar dock dylika arrangemang grundas på fakta och kyliga resonemang, och för många av oss föreföll det som att det var just detta som saknades. Drivkraften hos de styrande verkade snarare vara väldigt mycket känslor, i synnerhet uppskruvade farhågor (”vad händer ifall vi inte går ihop?!”). Statistiken talar sitt eget språk, hävdades det med emfas.
Vad vi fick höra var samma saker upprepade om och om igen som ett mantra, i ett allt högre tonläge. I något sammanhang liknades samgåendet vid ett konvenansäktenskap. Någonstans brukar dock dylika arrangemang grundas på fakta och kyliga resonemang, och för många av oss föreföll det som att det var just detta som saknades. Drivkraften hos de styrande verkade snarare vara väldigt mycket känslor, i synnerhet uppskruvade farhågor (”vad händer ifall vi inte går ihop?!”). Statistiken talar sitt eget språk, hävdades det med emfas.
Nu i efterhand kan man konstatera följande: de
projektgrupper som tidigt skapades för att jobba med utformandet av den nya
gymnasieskolan kom snart att leva sitt eget liv. Nittiofem procent av
lärarkåren var visserligen emot samgåendet – i huvudsak på samma grunder som
jag skissat ovan, vill jag mena - och styresmännen i respektive kommun lade också
ner allting ett tag, därför att de inte kunde komma överens. Ändå sjösattes båten till slut. Det gick liksom inte att backa.
Nu är det bara att vänta. Som lärare, eller annan
personal, kan man givetvis bestämma sig för att söka arbete någon annanstans,
ifall man inte vill hänga med in i det nya. Ingen är tvungen att följa med, som
det heter. Man kan ju försöka få jobb på grundskolan eller i någon annan kommun,
om man hellre vill det; som yrkeslärare kan man gå tillbaka till sitt forna
hantverk om man så önskar. Ändå kommer nog de flesta av oss att ansluta oss.
Och inte kommer vi att hänga läpp för det. Nu gäller det att se framåt. Som
lärare har vi elevernas bästa för ögonen. Vi är varandras arbetsmiljö och vill
gärna trivas på jobbet.
En sak skulle man dock kunna avsluta med i dessa
avtalstider (för oss lärare). Inte minst skulle jag vilja rikta mig till de
politiker som läser detta: ni fick som ni ville med KFV, och nu får vi önska
varandra lycka till med allting. Nu gäller det att satsa och att tänka långsiktigt,
inte kortsiktigt. Jag skulle därför vilja uppmana er att fundera på följande:
- hur ska vi hjälpa våra lärare maximalt så att de kan lyckas med sitt uppdrag, så att vi kan lyckas tillsammans?
- hur kan vi bäst uttrycka vårt stora förtroende för våra lärare?
Man tycker att det demokratiska systemet borde skydda oss från den här typen av oförankrade och även på andra sätt ofärdiga beslut. Min erfarenhet är tyvärr att demokratin inte fungerar som tänkt. Alldeles för ofta sitter samma personer på många stolar och varken hinner eller orkar sätta sig in tillräckligt i de frågor de fattar beslut om. Till det får läggas att besluten i allmänhet fattas av några få i toppen. Resten gör som de blir tillsagda. Även om förutsättningarna inte är de bästa hoppas jag att ni lyckas göra något vettigt av det hela.
SvaraRaderaTack för kommentaren, Helena!
SvaraRaderaMycket bra artikel!!
SvaraRaderaTack, Anonym! Återkom gärna ifall du känner för att närmare precisera vad du tycker var bra. :)
SvaraRadera