Fortsätt till huvudinnehåll

Kunskapsförbundet Väst och framtiden

Då har även jag lämnat in papper om att jag från och med 2013 kommer att gå över till Kunskapsförbundet Väst (KSV). KSV innebär en sammanslagning av de kommunala gymnasieskolorna i Vänersborg och Trollhättan, och vad man från styrande kommunpolitiker och tjänstemäns håll sagt sig vilja eftersträva med ett sådant storskaligt samgående är att man – som man brukar formulera det – även fortsättningsvis ska kunna erbjuda bra utbildning åt ungdomarna i den kommunala regin. I en tid då elevtalen går ner vill man inte riskera att förlora i konkurrensen med friskolorna. 


För några månader sedan skrev jag en debattartikel i vår lokaltidning, ttela, då jag ifrågasatte klokheten i det planerade samgåendet mellan våra respektive kommunala gymnasieskolor i Vänersborg och Trollhättan. Detta gjorde jag inte utifrån en övertygelse om att projektet i sig inte vore bärkraftigt (för det hade jag faktiskt ingen aning om). Min invändning var istället riktad emot hela förfarandet, alltså sättet på vilket de styrande hade gått till väga då de nu höll på att rita om hela kartan. Hur kunde de vara så tvärsäkra i sina förutsägelser om hur det skulle bli? Vi lärare, och övriga personal inom skolan, hade ju i ett sent skede tagit del av deras statistik och deras argument, och imponerade var väl det sista vi var. Delaktiga var vi definitivt inte.

Vad vi fick höra var samma saker upprepade om och om igen som ett mantra, i ett allt högre tonläge. I något sammanhang liknades samgåendet vid ett konvenansäktenskap. Någonstans brukar dock dylika arrangemang grundas på fakta och kyliga resonemang, och för många av oss föreföll det som att det var just detta som saknades. Drivkraften hos de styrande verkade snarare vara väldigt mycket känslor, i synnerhet uppskruvade farhågor (”vad händer ifall vi inte går ihop?!”). Statistiken talar sitt eget språk, hävdades det med emfas.  

Nu i efterhand kan man konstatera följande: de projektgrupper som tidigt skapades för att jobba med utformandet av den nya gymnasieskolan kom snart att leva sitt eget liv. Nittiofem procent av lärarkåren var visserligen emot samgåendet – i huvudsak på samma grunder som jag skissat ovan, vill jag mena - och styresmännen i respektive kommun lade också ner allting ett tag, därför att de inte kunde komma överens. Ändå sjösattes båten till slut. Det gick liksom inte att backa.

Nu är det bara att vänta. Som lärare, eller annan personal, kan man givetvis bestämma sig för att söka arbete någon annanstans, ifall man inte vill hänga med in i det nya. Ingen är tvungen att följa med, som det heter. Man kan ju försöka få jobb på grundskolan eller i någon annan kommun, om man hellre vill det; som yrkeslärare kan man gå tillbaka till sitt forna hantverk om man så önskar. Ändå kommer nog de flesta av oss att ansluta oss. Och inte kommer vi att hänga läpp för det. Nu gäller det att se framåt. Som lärare har vi elevernas bästa för ögonen. Vi är varandras arbetsmiljö och vill gärna trivas på jobbet. 

En sak skulle man dock kunna avsluta med i dessa avtalstider (för oss lärare). Inte minst skulle jag vilja rikta mig till de politiker som läser detta: ni fick som ni ville med KFV, och nu får vi önska varandra lycka till med allting. Nu gäller det att satsa och att tänka långsiktigt, inte kortsiktigt. Jag skulle därför vilja uppmana er att fundera på följande:  
  • hur ska vi hjälpa våra lärare maximalt så att de kan lyckas med sitt uppdrag, så att vi kan lyckas tillsammans?
  • hur kan vi bäst uttrycka vårt stora förtroende för våra lärare? 
Detta är till synes enkla frågor. Men hittar ni bra svar på dessa frågor och är ni beredda att gå från ord till handling kan det nog bli riktigt bra. Det tror jag faktiskt.


Kommentarer

  1. Man tycker att det demokratiska systemet borde skydda oss från den här typen av oförankrade och även på andra sätt ofärdiga beslut. Min erfarenhet är tyvärr att demokratin inte fungerar som tänkt. Alldeles för ofta sitter samma personer på många stolar och varken hinner eller orkar sätta sig in tillräckligt i de frågor de fattar beslut om. Till det får läggas att besluten i allmänhet fattas av några få i toppen. Resten gör som de blir tillsagda. Även om förutsättningarna inte är de bästa hoppas jag att ni lyckas göra något vettigt av det hela.

    SvaraRadera
  2. Mycket bra artikel!!

    SvaraRadera
  3. Tack, Anonym! Återkom gärna ifall du känner för att närmare precisera vad du tycker var bra. :)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Perspektivering i litteraturundervisningen

Hur jobbar man med perspektivering i litteraturundervisningen? I synnerhet i Svenska 3 utgör detta en hörnsten i arbetet, och det är ju i sak inget märkvärdigt heller. I någon facebook-grupp förra året jobbade vi tillsammans fram en lista med minst tjugo olika perspektiv som man kan anlägga på en text (bland dessa biografiskt, socialt, geografiskt, genus, normkritiskt, ålder, etc).

Som ett första steg att tillsammans med eleverna börja använda ett sådant lite otympligt begrepp kan man ta en text och låta dem skriva om den ur någon annan persons perspektiv (alltså skriva om den). Detta har jag i själva verket precis gjort i en åk 1 då vi jobbat med novellen "Mannen som visste allt", skriven av Somerset W. Maugham (ur Mina favoritnoveller, 1954).


Resultatet blev över förväntan (och bygger så klart på att eleverna nappar!). Vi läste novellen tillsammans och analyserade den ut ifrån ett flertal parametrar, med avseende till både innehåll och form. Vi roade oss då med att både f…