Fortsätt till huvudinnehåll

Barn som handelsvara?



I danska Jyllands-Posten kan man läsa om familjen Myntman som för nio år sedan adopterade Noah, en då runt två år gammal liten pojke ifrån Vitryssland. Inte förrän nu har det emellertid uppdagats att Noah i själva verket lider av en grav alkoholskada varför han numera måste vistas på institution 24-7. Detta är självfallet en stor sorg för familjen och absolut ingenting som någondera av parterna såg framför sig då adoptionen ägde rum. 

Det som familjen Myntman dock blivit varse långt senare och som i själva verket är ett problem som familjen delar med många andra i en liknande situation är att de aldrig fick till sig något vidare underlag i samband med själva adoptionen. De känner därför inte heller att de hade en ärlig chans att förutse omfattningen av de krav som deras nya föräldraskap skulle komma att innebära. Familjen Myntman riktar stark kritik mot adoptionsbyråerna vilka enligt dem agerar utifrån principen om maximal vinst - eller ”cold business” som någon med egen liknande erfarenhet kallar det i kommentarfältet under artikeln. 

Andelen ”special needs-barn” – alltså barn som är behäftade med olika funktionshinder av fysiskt och/eller mentalt slag - utgjorde enligt danska Adoptionsnævnet tidigare upp emot en femtedel av alla adoptivbarn. Nu närmar sig siffran en tredjedel. 

Barn som en handelsvara?

Kommentarer

  1. Jag har vänner som har blivit ombedda att välja mellan aids och sexuella övergrepp när de ska adoptera. Sedan får de betala några hundra tusen och vänta något år. Länder säljer barn, och helst de barn som blir en kostnad för samhället. Det är chockerande, och den ojämlighet som råder bland barnlösa är också chockerande. Provrörsbefruktning betalar landstinget. Men vill man adoptera ska man vara rik.

    SvaraRadera
  2. Det är inga enkla frågor som dina vänner och många andra i liknande situation ställs inför! Gör man sedan den djärva kopplingen till mitt tidigare inlägg, "Barn som attribut?", har vi en samhällsfråga som är etiskt och moraliskt brydsam i kvadrat.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…