I danska Jyllands-Posten kan man läsa om familjen Myntman som för nio år sedan adopterade Noah, en då runt två år gammal liten pojke ifrån Vitryssland. Inte förrän nu har det emellertid uppdagats att Noah i själva verket lider av en grav alkoholskada varför han numera måste vistas på institution 24-7. Detta är självfallet en stor sorg för familjen och absolut ingenting som någondera av parterna såg framför sig då adoptionen ägde rum.
Det som familjen Myntman dock blivit varse långt senare och som i själva verket är ett problem som familjen delar med många andra i en liknande situation är att de aldrig fick till sig något vidare underlag i samband med själva adoptionen. De känner därför inte heller att de hade en ärlig chans att förutse omfattningen av de krav som deras nya föräldraskap skulle komma att innebära. Familjen Myntman riktar stark kritik mot adoptionsbyråerna vilka enligt dem agerar utifrån principen om maximal vinst - eller ”cold business” som någon med egen liknande erfarenhet kallar det i kommentarfältet under artikeln.
Andelen ”special needs-barn” – alltså barn som är behäftade med olika funktionshinder av fysiskt och/eller mentalt slag - utgjorde enligt danska Adoptionsnævnet tidigare upp emot en femtedel av alla adoptivbarn. Nu närmar sig siffran en tredjedel.
Barn som en handelsvara?
Jag har vänner som har blivit ombedda att välja mellan aids och sexuella övergrepp när de ska adoptera. Sedan får de betala några hundra tusen och vänta något år. Länder säljer barn, och helst de barn som blir en kostnad för samhället. Det är chockerande, och den ojämlighet som råder bland barnlösa är också chockerande. Provrörsbefruktning betalar landstinget. Men vill man adoptera ska man vara rik.
SvaraRaderaDet är inga enkla frågor som dina vänner och många andra i liknande situation ställs inför! Gör man sedan den djärva kopplingen till mitt tidigare inlägg, "Barn som attribut?", har vi en samhällsfråga som är etiskt och moraliskt brydsam i kvadrat.
SvaraRadera