Vi brukade ha världens skönaste farbröder som skolbibliotekarier på den skola där jag jobbar. Hos Jan-Erik och Bosse kunde man alltid droppa in och snacka böcker, fotboll, jazz eller Prag. Vänlighet var deras signum och fastän rösten var bibliotekarielågmäld fanns skrattet alltid nära. Behövde man hjälp med någonting i elev- och bokväg var det självklart att de försökte hjälpa till. Sedan gick farbröderna i pension, först den ena, sedan den andre. Det kändes lite ledsamt tyckte jag; de var där när jag började som lärare för snart länge sedan, och nu skulle de sluta. Hur fylla ut denna enorma lucka av förlorad bildning och vänlighet? Idag har vi två nya bibliotekarier: Hannah och Lisa. Jag har inte kommit på ifall de gillar att snacka vare sig fotboll, jazz eller Prag. Däremot har hela skolan kommit på att de gillar att snacka böcker. Därtill kommer att de uppenbarligen älskar att skapa en miljö där läsning faller sig både naturligt och trevligt. Det är inte så att biblioteket