Fortsätt till huvudinnehåll

"Den store Gatsby": en studie i stilistik och retorik



Vi läser Den store Gatsby i Svenska 3. Enligt litteraturvetare och annat proffstyckarfolk är det främst denna roman över "en moraliskt degenererad generation" som kom att bli Scott Fitzgeralds legat till eftervärlden. Han skrev den i 1925 då han inte ens hunnit fylla trettio. Inget han åstadkom därefter har ansetts vara värt något vidare. Somliga har stört sig - och stör sig - på vad som torde beskrivas som ett moralistiskt anslag i berättelsen. Men det är svårt att ta sådana åsikter riktigt allvarligt. Vi vet ju att vi alla är moralister i praktiken; det enda som skiljer oss åt är möjligen synen på vilka värderingar vi anser bör ges företräde.

"The roaring twenties" - eller, det glada 20-talet - var en jazzens tidsålder men också en tid för flambojanta utsvävningar och absurd nyrikedom. Fitzgerald brer på rejält då han försöker teckna en bild av hur det kunde se ut då de besuttna höll hov. Det är inte att undra på att boken varit föremål för fem olika filmatiseringar. De som jobbat med att skaffa fram kulisserna och prylarna till en sådan film måste haft kul på jobbet.

Det vi ägnar oss åt i klassrummet är främst att uppmärksamma bokens stilistiska och retoriska kvalitéer. Inte minst kryllar texten av metaforer, liknelser och besjälningar, och vi övar oss i att känna igen dem när vi ser dem. Gatsbys leende och Daisys röst tillmäts en mängd egenskaper, och det är roligt att studera hur det går att använda språket så att det uppnår maximal pregnans. Vi studerar hur författaren går till väga då han beskriver de olika personerna, deras yttre och inre kvalitéer. Vilken funktion har de i berättelsen och hur ser det ut med maktförhållandena personerna emellan? Vad har de för handlingsutrymme och vilka alternativ står dem till buds? En del karaktärer framställs karikatyriskt och vi frågar oss varför de finns med?

Det som är så spännande med boksamtal är att de i bästa fall kan bli oerhört dynamiska och näst intill oförutsägbara. Elever som investerar tid och engagemang i bokläsandet har inte tråkigt på sådana lektioner - och det har inte jag heller.


Kommentarer

  1. Den boken är ett mästerverk på så många sätt, men det mästerliga i den kan knappast fångas på duk. Det sitter i språket, i kontrasterna, i det outsagda. Härligt att ni diskuterar den. Inte minst just för de moraliska-etiska frågor boken väcker. Vem är det som är moralisk-omoralisk och på vilka grunder?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…