Vi läser Den store Gatsby i Svenska 3. Enligt litteraturvetare och annat proffstyckarfolk är det främst denna roman över "en moraliskt degenererad generation" som kom att bli Scott Fitzgeralds legat till eftervärlden. Han skrev den i 1925 då han inte ens hunnit fylla trettio. Inget han åstadkom därefter har ansetts vara värt något vidare. Somliga har stört sig - och stör sig - på vad som torde beskrivas som ett moralistiskt anslag i berättelsen. Men det är svårt att ta sådana åsikter riktigt allvarligt. Vi vet ju att vi alla är moralister i praktiken; det enda som skiljer oss åt är möjligen synen på vilka värderingar vi anser bör ges företräde.
"The roaring twenties" - eller, det glada 20-talet - var en jazzens tidsålder men också en tid för flambojanta utsvävningar och absurd nyrikedom. Fitzgerald brer på rejält då han försöker teckna en bild av hur det kunde se ut då de besuttna höll hov. Det är inte att undra på att boken varit föremål för fem olika filmatiseringar. De som jobbat med att skaffa fram kulisserna och prylarna till en sådan film måste haft kul på jobbet.
Det vi ägnar oss åt i klassrummet är främst att uppmärksamma bokens stilistiska och retoriska kvalitéer. Inte minst kryllar texten av metaforer, liknelser och besjälningar, och vi övar oss i att känna igen dem när vi ser dem. Gatsbys leende och Daisys röst tillmäts en mängd egenskaper, och det är roligt att studera hur det går att använda språket så att det uppnår maximal pregnans. Vi studerar hur författaren går till väga då han beskriver de olika personerna, deras yttre och inre kvalitéer. Vilken funktion har de i berättelsen och hur ser det ut med maktförhållandena personerna emellan? Vad har de för handlingsutrymme och vilka alternativ står dem till buds? En del karaktärer framställs karikatyriskt och vi frågar oss varför de finns med?
Det som är så spännande med boksamtal är att de i bästa fall kan bli oerhört dynamiska och näst intill oförutsägbara. Elever som investerar tid och engagemang i bokläsandet har inte tråkigt på sådana lektioner - och det har inte jag heller.
Den boken är ett mästerverk på så många sätt, men det mästerliga i den kan knappast fångas på duk. Det sitter i språket, i kontrasterna, i det outsagda. Härligt att ni diskuterar den. Inte minst just för de moraliska-etiska frågor boken väcker. Vem är det som är moralisk-omoralisk och på vilka grunder?
SvaraRadera