Fortsätt till huvudinnehåll

Botaniserar bland TED talks

I min engelska 7-grupp - det vill säga den mest avancerade kursen i engelska på gymnasiet - ägnar vi denna veckas lektioner åt att botanisera bland TED talks. TED talks är en sajt där det varje vecka läggs upp tal på en mängd olika teman inom en mängd olika ämnesområden. Gemensamt för dessa tal är att de håller en viss klass. Samtliga talare har ett budskap av något slag, och talen brukar vara 8-20 minuter långa. De hålls inför en publik vilket skapar en speciell närvarokänsla i framförandet. Jag har använt tal härifrån vid flera tillfällen tidigare i undervisningen, men denna vecka får eleverna själva plocka fram vad de tycker vi ska lyssna till.

Igår blev det Ken Robinsons virala "Why school kills creativity" (antar att det var uppgiften om att talet laddats ner via TED talks 20 miljoner gånger tidigare som födde nyfikenheten hos den av eleverna som hittade det). Jag har själv lyssnat till Sir Ken ett par gånger tidigare men då i någon animerad variant.

Personligen blir jag alldeles såld när jag lyssnar. Ken Robinson har en i mitt tycka helt oemotståndlig humor och talar en engelska som jag älskar. Han föddes i Stratford-on-Avon och inte otippat gör han inom parentes en liten utläggning gällande hur det kan ha varit att agera Shakespeares lärare i engelska, då det begav sig.

Robinsons tes är att skolsystemet - as we know it - är uppbyggt hierarkiskt med matematik- och språkstudier längst upp, estetiska uttryck längst ner. Skolan dödar kreativiteten hos barn och ungdomar: de föds som original men kommer ur andra änden formade enligt ett visst mönster, berövade sin unikhet och lust på livet. Människor lyckas i livet trots skolan, trots sin utbildning.

Och precis här - med denna enorma betoning på skolans dödande effekt - börjar jag dra åt mig tentaklerna. För är det verkligen så illa - överallt? Jag tvivlar. Personligen omhuldar jag tanken på att vi behöver bildning för att även kunna vara kreativa på riktigt. Varje stor konstnär av något slag har även behövt lära sig ett hantverk. Min reservation vad gäller Sir Ken Robinson handlar alltså om att vi kan betona varje sanning så till den milda grad att den börjar överskugga alla andra sanningar, och då hamnar vi plötsligt i en ny obalans, en ny lögn.

När jag sagt detta skulle jag ändå kunna tänka mig att lyssna till talet en gång till. Språkligt är det eminent, och visst har han en poäng i att vi bör uppvärdera det kroppsliga och estetiska uttrycket. Jag håller även med honom till 100 % då han framhåller vikten av att våga göra misstag. Själv säger jag detta till mina elever med jämna mellanrum: gör gärna misstag, men försök att lära av dem. Gör sedan nya misstag.


På mobiltelefonen, klicka här.

Ytterligare lästips: här skriver en bloggare om på vilka sätt som Sir Ken Robinson hamnat i obalans i sitt resonemang, "What Sir Ken Got Wrong".

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Perspektivering i litteraturundervisningen

Hur jobbar man med perspektivering i litteraturundervisningen? I synnerhet i Svenska 3 utgör detta en hörnsten i arbetet, och det är ju i sak inget märkvärdigt heller. I någon facebook-grupp förra året jobbade vi tillsammans fram en lista med minst tjugo olika perspektiv som man kan anlägga på en text (bland dessa biografiskt, socialt, geografiskt, genus, normkritiskt, ålder, etc).

Som ett första steg att tillsammans med eleverna börja använda ett sådant lite otympligt begrepp kan man ta en text och låta dem skriva om den ur någon annan persons perspektiv (alltså skriva om den). Detta har jag i själva verket precis gjort i en åk 1 då vi jobbat med novellen "Mannen som visste allt", skriven av Somerset W. Maugham (ur Mina favoritnoveller, 1954).


Resultatet blev över förväntan (och bygger så klart på att eleverna nappar!). Vi läste novellen tillsammans och analyserade den ut ifrån ett flertal parametrar, med avseende till både innehåll och form. Vi roade oss då med att både f…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…