Fortsätt till huvudinnehåll

Lovisa Fasth om att pröva vingarna


För någon månad sedan öppnade jag dagens tidning och fick till min stora förvåning se ett stort reportage med en tidigare elev till mig, Lovisa Fasth. Det visade sig att Lovisa numera bor i New York där hon haft en massa spännande saker för sig sedan hon tog studenten 2005. 

Jag blev väldigt glad över att läsa denna text - och det korta av det långa är att vi fick kontakt via Facebook. Hon är hemma i Trollhättan på jullov just nu, och idag var hon och hälsade på i två av mina klasser, en engelska 7:a samt ett drygt fyrtiotal estettreor. 

                                        Foto: Elin Karlsson

Texten nedan är skriven av Nathalie Bergsander, en av de elever som vid två tillfällen fick lyssna till och prata med Lovisa:

Den 8 januari 2014. Nytt år, ny termin. Idag var det dags att återigen styra stegen mot skolan efter lite drygt tre veckors välbehövt jullov. Vad som skulle kunna ha blivit världens segaste dag (ni vet kanske själva hur det är när man vänder på dygnet under ledigheter och hur det sedan är omöjligt att vända tillbaka det när det väl är dags att komma tillbaka till verkligheten - vilket resulterar i ett antal fler gäspningar och tunga ögonlock) blev istället en mycket intressant och lärorik dag. Det var nämligen så att under både dagens engelska- och svenskalektion fick vi besök av Lovisa Fasth, en f.d elev på Magnus Åbergsgymnasiet som numera är bosatt på Upper East Side i det fantastiska Manhattan i USA, och som dagligen får uppleva sådant som en annan knappt ens kan drömma om att få göra.

Har ni någon gång fantiserat om att få lämna ert trygga näste här hemma och prova era vingar, låt oss säga - i ett annat land? Tanken har slagit mig så många gånger och om det blir som jag vill så lär jag troligen inte vara kvar i Sverige alltför länge efter att jag har studerat färdigt. Detsamma kände Lovisa när hon tog studenten för ett antal år sedan. Hon började sin resa som Au Pair i New Jersey och föll redan då för det närliggande New York, och har under årens lopp exempelvis praktiserat på en av de största PR byråerna i världen (Ogilvy Public Relations) samt fått prova på livet i tv-branschen som praktikant inom både produktions- och kostymavdelningen på the Rachael Ray Show som är en av de största amerikanska pratshowerna på dagtid. Listan på kändisar som besökt showen är lång.

Vi talade om människors olika nationaliteter länder emellan och många var nyfikna på vad för stora skillnader det är mellan USA och Sverige, samt bad om tips för att själva kunna ge sig ut på ett liknande äventyr. Amerikaner är väldigt duktiga på att nätverka och skaffa kontakter, det finns en märkbart tydligare hierarki mellan chefen och praktikanten på jobben jämfört med i Sverige där fikapauser oftast är att väntas och det finns inget så dumt som jantelagen i Amerika. Vi svenskar som är mästare på att inte riktigt tro på oss själva och våra förmågor kanske tänker att ”en obetydlig människa lik mig själv har ingen chans i den stora världen” men under dagen har Lovisa bevisat motsatsen. Bara man har viljan, drivkraften och en enorm kämpaglöd, så kan allt gå.

Säger tack till Lovisa för att hon ville komma och föreläsa för oss, jag tycker personligen det var riktigt kul att få höra din historia och det gav mig hopp om framtiden!

Läs även: Lovisas blogg

Kommentarer

  1. Så underbart och inspirerande. Både för dig och för eleverna. Mina fick tyvärr en seg start. Vi var alla trötta, klassrummet är nytt och utan all teknisk utrustning och mina papper och pärmar är litet huller om buller. Nya tag i morgon.

    SvaraRadera
  2. Win-win för samtliga parter. Skulle önska jag kunde komma på ngt liknande inför varje terminsstart. Och det borde ju gå, med tanke på hur många elever man haft genom åren. ;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…