Fortsätt till huvudinnehåll

En mycket träffande bild

Den här helgen ska jag bland annat hinna att bedöma och betygssätta sjuttio nationella prov-uppsatser i svenska 1. Måndag står den nämligen på sambedömning oss svensklärare emellan på den skola där jag arbetar, och då måste man vara väl förberedd. Det handlar inte bara om att "byta betyg", utan om att vi två och två läst samma uppsatser - kollegans och de egna - och då utifrån ett kortare eller längre samtal komma överens om i vilken utsträckning respektive elev lyckats lösa uppgiften. I de fall då vi inte riktigt kommer överens ber vi någon tredje eventuellt fjärde lärare läsa samma text och ge sin bedömning.

Känslan jag har inför denna helgs massiva ansats uttrycks lämpligt nog väl av bilden - och rubriken - på framsidan av texthäftet till just svenska 1-uppgiften. Sjuttio uppsatser är många, tycker jag.


Det goda omdömet är aldrig en självklarhet. Tvärtom finns det många faktorer som kan påverka ens bedömning under läsningens gång: känner jag eleven (med vad det innebär av förväntningar?); är jag alert eller trött när jag läser uppsatsen? känner jag - på en övergripande och djupt personlig nivå - mig fri att sätta det betyg som jag ut ifrån bedömningsanvisningarna ska sätta? 

Min erfarenhet är att vi alla kan hamna fel i vår bedömning, och just därför är vi också så innerligt beroende av varandra. Som jag ser det finns det all anledning att på riktigt misstro de betyg som kommit till då en lärare suttit ensam ute på någon "satellit" och betygssatt alla sina elevers uppgifter alldeles på egen hand. En sådan lärare har helt enkelt inte rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. 



Kommentarer

  1. Ja, det är en lättnad att få dela bedömningsvåndan, så att säkerheten ökar, trots att det tar tid att sambedöma. Det är också bra att få möjlighet att sambedöma med olika kollegor.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar