Fortsätt till huvudinnehåll

En mycket träffande bild

Den här helgen ska jag bland annat hinna att bedöma och betygssätta sjuttio nationella prov-uppsatser i svenska 1. Måndag står den nämligen på sambedömning oss svensklärare emellan på den skola där jag arbetar, och då måste man vara väl förberedd. Det handlar inte bara om att "byta betyg", utan om att vi två och två läst samma uppsatser - kollegans och de egna - och då utifrån ett kortare eller längre samtal komma överens om i vilken utsträckning respektive elev lyckats lösa uppgiften. I de fall då vi inte riktigt kommer överens ber vi någon tredje eventuellt fjärde lärare läsa samma text och ge sin bedömning.

Känslan jag har inför denna helgs massiva ansats uttrycks lämpligt nog väl av bilden - och rubriken - på framsidan av texthäftet till just svenska 1-uppgiften. Sjuttio uppsatser är många, tycker jag.


Det goda omdömet är aldrig en självklarhet. Tvärtom finns det många faktorer som kan påverka ens bedömning under läsningens gång: känner jag eleven (med vad det innebär av förväntningar?); är jag alert eller trött när jag läser uppsatsen? känner jag - på en övergripande och djupt personlig nivå - mig fri att sätta det betyg som jag ut ifrån bedömningsanvisningarna ska sätta? 

Min erfarenhet är att vi alla kan hamna fel i vår bedömning, och just därför är vi också så innerligt beroende av varandra. Som jag ser det finns det all anledning att på riktigt misstro de betyg som kommit till då en lärare suttit ensam ute på någon "satellit" och betygssatt alla sina elevers uppgifter alldeles på egen hand. En sådan lärare har helt enkelt inte rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. 



Kommentarer

  1. Ja, det är en lättnad att få dela bedömningsvåndan, så att säkerheten ökar, trots att det tar tid att sambedöma. Det är också bra att få möjlighet att sambedöma med olika kollegor.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …