Fortsätt till huvudinnehåll

En mycket träffande bild

Den här helgen ska jag bland annat hinna att bedöma och betygssätta sjuttio nationella prov-uppsatser i svenska 1. Måndag står den nämligen på sambedömning oss svensklärare emellan på den skola där jag arbetar, och då måste man vara väl förberedd. Det handlar inte bara om att "byta betyg", utan om att vi två och två läst samma uppsatser - kollegans och de egna - och då utifrån ett kortare eller längre samtal komma överens om i vilken utsträckning respektive elev lyckats lösa uppgiften. I de fall då vi inte riktigt kommer överens ber vi någon tredje eventuellt fjärde lärare läsa samma text och ge sin bedömning.

Känslan jag har inför denna helgs massiva ansats uttrycks lämpligt nog väl av bilden - och rubriken - på framsidan av texthäftet till just svenska 1-uppgiften. Sjuttio uppsatser är många, tycker jag.


Det goda omdömet är aldrig en självklarhet. Tvärtom finns det många faktorer som kan påverka ens bedömning under läsningens gång: känner jag eleven (med vad det innebär av förväntningar?); är jag alert eller trött när jag läser uppsatsen? känner jag - på en övergripande och djupt personlig nivå - mig fri att sätta det betyg som jag ut ifrån bedömningsanvisningarna ska sätta? 

Min erfarenhet är att vi alla kan hamna fel i vår bedömning, och just därför är vi också så innerligt beroende av varandra. Som jag ser det finns det all anledning att på riktigt misstro de betyg som kommit till då en lärare suttit ensam ute på någon "satellit" och betygssatt alla sina elevers uppgifter alldeles på egen hand. En sådan lärare har helt enkelt inte rimliga förutsättningar att lyckas med sitt uppdrag. 



Kommentarer

  1. Ja, det är en lättnad att få dela bedömningsvåndan, så att säkerheten ökar, trots att det tar tid att sambedöma. Det är också bra att få möjlighet att sambedöma med olika kollegor.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…