Fortsätt till huvudinnehåll

Storheten i läraruppdraget

Ett nytt läsår har börjat, och imorgon kommer eleverna. Jag känner mig lite överväldigad. Fastän jag jobbat som gymnasielärare 13 år och har hunnit bygga upp en ansenlig erfarenhetsbank finns det alltid ett moment av att på sätt och vis börja om på nytt varje år.

Bildligt talat känner man sig som en ångbåt som legat i hamn; nu gäller det att få upp ångan igen och lägga ut. En tydlig riktning behöver stakas ut och nästan i strid med naturlagarna måste farten upp. Detta förutsätter i sin tur en enorm mental och praktisk mobilisering i termer av inventering och planering. Det finns ju så mycket man kan göra, och det är långt ifrån givet att det är en bra idé att göra likadant som man gjorde förra året. Hur ska jag börja kurserna, och i vilken omfattning ska jag samverka med andra undervisande lärare för just dessa elever? Lärobok– eller inte? 

Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är Dylan Williams bok Att följa lärande. Enligt William är det signifikativt för bra lärare att de aldrig är helt nöjda med sin undervisning, och det kan ju kännas trösterikt att läsa. Även för den som inte lider av något överdrivet perfekthetsideal (vilket gäller mig) gäller att det alltid går att nå lite längre. Där fokus inte är på det egna framträdandet utan snarare på elevernas lärande frågar man sig om just detta innehåll är det bästa för att nå målen? Är metoderna de mest adekvata? Som Helena von Schantz uttryckte det: har det som gick hem hos eleverna för fem år sedan kanske passerat bäst före-datum – eller inte?

Den andra boken jag läser är Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg: Det står ett rum här och väntar på dig. Det är en fascinerande skildring av en människas gärning som fick stora följder för många människors liv. Raoul Wallenberg – och många med honom – gjorde en heroisk insats och gjorde sitt till att något decimera antalet offer för Förintelsen. Som lärare imponeras jag av hans ledarförmågor då han administrerar en ständigt växande byråkratisk apparat, inspirerar en ökande skara av medarbetare och verkställer ett uppdrag som ofta ter sig orimligt och omöjligt (en pendang härvid: när man läser Carlbergs bok blir det något av ett antiklimax att igen se den svenska långfilmen Godafton, herr Wallenberg, med dess melankoliska stämning och låga tempo. Wallenberg själv må ha haft något av en melankolisk ådra men han gick inte och drog benen efter sig).

Som lärare gör man klokt i att inte betrakta sig själv som en hero. Men uppdraget består, och då behöver man kliva ur alla förminskande projektioner och istället inse storheten i vad det innebär att tillsammans med sina elever göra nya kunskapsresor och därvid vidga världen. Lägg därtill att vårt uppdrag är kollektivt, inte i första hand individuellt. Robin Williams lärarkaraktär i Döda poeters sällskap föll, inte minst därför att han stod ensam. Bara som helt kollegium och som hel skola går det att nå ända fram. Övriga samhället behöver visa sitt stöd. Då blir förutsättningarna rimliga och läraruppdraget spännande och hållbart. Det kallas för win-win.


Kommentarer

  1. Kloka ord, Henrik. Samarbete ger mervärde.

    SvaraRadera
  2. Glad att vara omnämnd i ditt kloka blogginlägg, Henrik. När det gäller Döda poeter... Jag sörjer Robin Williams, men inte för den filmen. Det han porträtterar är en farlig lärartyp. Titta på mig, älska mig - läraren får inte eleverna att växa utan tvärtom att krympa. Dessutom är hans analys av To his coy mistress högst tveksam. :)

    SvaraRadera
  3. När det gäller Döda poeter ... Williams lärare hade definitivt behövt återkoppling till sin undervisning. Ensam är inte stark. Sedan är ju hans situation en helt annan än vår. Som en kollega till mig brukar säga: våra elever behöver inte uppmanas att kliva upp på borden och bli lite utagerande, utan våra elever behöver kliva ner från borden och lugna ner sig litet. :)
    Vad gäller analysen av To his coy ... får jag nu återkomma. Det är 15 år seden jag såg filmen, så det finns lite minnesluckor där som behöver fyllas ut.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …