Fortsätt till huvudinnehåll

Storheten i läraruppdraget

Ett nytt läsår har börjat, och imorgon kommer eleverna. Jag känner mig lite överväldigad. Fastän jag jobbat som gymnasielärare 13 år och har hunnit bygga upp en ansenlig erfarenhetsbank finns det alltid ett moment av att på sätt och vis börja om på nytt varje år.

Bildligt talat känner man sig som en ångbåt som legat i hamn; nu gäller det att få upp ångan igen och lägga ut. En tydlig riktning behöver stakas ut och nästan i strid med naturlagarna måste farten upp. Detta förutsätter i sin tur en enorm mental och praktisk mobilisering i termer av inventering och planering. Det finns ju så mycket man kan göra, och det är långt ifrån givet att det är en bra idé att göra likadant som man gjorde förra året. Hur ska jag börja kurserna, och i vilken omfattning ska jag samverka med andra undervisande lärare för just dessa elever? Lärobok– eller inte? 

Just nu läser jag två böcker parallellt. Den ena är Dylan Williams bok Att följa lärande. Enligt William är det signifikativt för bra lärare att de aldrig är helt nöjda med sin undervisning, och det kan ju kännas trösterikt att läsa. Även för den som inte lider av något överdrivet perfekthetsideal (vilket gäller mig) gäller att det alltid går att nå lite längre. Där fokus inte är på det egna framträdandet utan snarare på elevernas lärande frågar man sig om just detta innehåll är det bästa för att nå målen? Är metoderna de mest adekvata? Som Helena von Schantz uttryckte det: har det som gick hem hos eleverna för fem år sedan kanske passerat bäst före-datum – eller inte?

Den andra boken jag läser är Ingrid Carlbergs bok om Raoul Wallenberg: Det står ett rum här och väntar på dig. Det är en fascinerande skildring av en människas gärning som fick stora följder för många människors liv. Raoul Wallenberg – och många med honom – gjorde en heroisk insats och gjorde sitt till att något decimera antalet offer för Förintelsen. Som lärare imponeras jag av hans ledarförmågor då han administrerar en ständigt växande byråkratisk apparat, inspirerar en ökande skara av medarbetare och verkställer ett uppdrag som ofta ter sig orimligt och omöjligt (en pendang härvid: när man läser Carlbergs bok blir det något av ett antiklimax att igen se den svenska långfilmen Godafton, herr Wallenberg, med dess melankoliska stämning och låga tempo. Wallenberg själv må ha haft något av en melankolisk ådra men han gick inte och drog benen efter sig).

Som lärare gör man klokt i att inte betrakta sig själv som en hero. Men uppdraget består, och då behöver man kliva ur alla förminskande projektioner och istället inse storheten i vad det innebär att tillsammans med sina elever göra nya kunskapsresor och därvid vidga världen. Lägg därtill att vårt uppdrag är kollektivt, inte i första hand individuellt. Robin Williams lärarkaraktär i Döda poeters sällskap föll, inte minst därför att han stod ensam. Bara som helt kollegium och som hel skola går det att nå ända fram. Övriga samhället behöver visa sitt stöd. Då blir förutsättningarna rimliga och läraruppdraget spännande och hållbart. Det kallas för win-win.


Kommentarer

  1. Kloka ord, Henrik. Samarbete ger mervärde.

    SvaraRadera
  2. Glad att vara omnämnd i ditt kloka blogginlägg, Henrik. När det gäller Döda poeter... Jag sörjer Robin Williams, men inte för den filmen. Det han porträtterar är en farlig lärartyp. Titta på mig, älska mig - läraren får inte eleverna att växa utan tvärtom att krympa. Dessutom är hans analys av To his coy mistress högst tveksam. :)

    SvaraRadera
  3. När det gäller Döda poeter ... Williams lärare hade definitivt behövt återkoppling till sin undervisning. Ensam är inte stark. Sedan är ju hans situation en helt annan än vår. Som en kollega till mig brukar säga: våra elever behöver inte uppmanas att kliva upp på borden och bli lite utagerande, utan våra elever behöver kliva ner från borden och lugna ner sig litet. :)
    Vad gäller analysen av To his coy ... får jag nu återkomma. Det är 15 år seden jag såg filmen, så det finns lite minnesluckor där som behöver fyllas ut.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…