Fortsätt till huvudinnehåll

Lena Andersson en nutida sekulär skolastiker - uppdaterad

Väl inne i Utan personligt ansvar av Lena Andersson börjar jag känna mig lite uttråkad. Samma egenskaper, som gjorde att jag tyckte Egenmäktigt förfarande var en av de bästa romaner jag någonsin läst, kanske börjar ta ut sin rätt nu? undrar jag då jag läser uppföljaren. Det blir liksom väldigt mångordigt.

Sedan slår det mig: visst är böckerna om Ester Nilsson egentligen en sekulär variant av de medeltida skolastikernas idoga och likaledes intelligenta försök att med hjälp av logikens rena språk förmå penetrera ämnet ifråga och blottlägga sanningen hos tinget?

Liksom kirurgen fattar skalpellen för att undersöka och ställa till rätta griper såväl skolastikerna som Andersson, dessa själens dissekerare från olika tider, pennan för att utifrån sina respektive utgångspunkter söka uppnå ungefär samma mål: ögats, tankens och hjärtats helande. Enda skillnaden dem emellan är väl i så fall "bara" att där skolastikerna utgick ifrån den kristna läran utgår istället Lena Andersson ifrån en ateistisk världsbild. Thomas av Aquino såg Gud medan Ester Nilsson ser "miljarders miljarders oavbrutna kemiska reaktioner".

I Egenmäktigt förfarande hette föremålet för Ester Nilssons kärlek Hugo Rask. I Utan personligt ansvar heter han Olof Sten. I allt väsentligt är dessa herrar dock väldigt lika. På samma sätt är Ester Nilssons resonemang kring känslor och förnuft, åtrå och ansvar de samma som tidigare.

Utdrag ur Aquinos Summa Theologiae från 1200-talets senare hälft:











Kommentarer

  1. Kul tanke. Frågan är om den gjorde läsningen mer intressant. Det är lustigt hur olika tankarna kan börja vandra, när man ser ett raster, och vill ge det en hemvist. Själv har jag funderat på olika typer av psykosociala otillräckligheter, kanske t o m någon neuropsykiatrisk diagnos. Vore inte så kul att vara Ester, trots/tack vare den intellektuella precisionen.

    SvaraRadera
  2. Åsa, jag tror inte "tanken" gjorde läsningen mer intressant. :) Det var bara en reflektion. Liknande - mångordiga - intellektuella skarpsynthet och strävan efter att se och förstå. Och nej, särskilt kul verkar inte Ester ha det mer än korta stunder åt gången (för sedan att varje gång kastas nerför en avgrund av ovisshet, frustration och vrede).

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…