Fortsätt till huvudinnehåll

Förintelsen på film: kommersiell känsloporr eller direkt nödvändigt?

Idag är det 70-årsdagen för Auschwitz befrielse.

Emellanåt höjs röster, inte särskilt högt eller särskilt anspråksfullt - men ändå, som ger uttryck för en viss trötthet inför lanseringen av exempelvis "ännu" en film om Förintelsen. Har vi inte redan sett allt som går att se, undrar man? Jag kan förstå detta, inte minst därför att en viss sund skepsis gentemot filmbranschen låter oss förstå att filmer inte blir till i någon särskilt godhetens sfär, eller ens ett etiskt och moraliskt vakuum. Vilken filmskapare drömmer inte om att lyckas att få till ett "episkt drama" i Schindler´s List-klassen? Att såväl konstnärligt som i termer av publikt och kommersiellt hänseende uppleva genomslag för sitt verk? Att motta priser (på "bekostnad av" dem som till ett mycket högt pris utgör själva berättelsen)? Risken för att filmbolag utifrån lättvunnet ethos söker tillfredsställa en marknad som inte alltid säger nej tack till halvbillig känsloporr är inte långt borta.Författaren Lotta Lundberg skriver i SvD, "Tänk om jag inte kan gråta", om ett besök i Auschwitz då en fotograf vid slutet av en rundvisning insisterar att guiden visar upp sin tatuering, så att han kan få fota den. Precis när tåren runnit nerför kinden gör sig beräkningarna påminda.

Det finns även somliga andra - fortfarande mestadels mer lågmält och definitivt inte i varje finrum - som börjar antyda att "judarna" nog får börja "komma över" detta med Förintelsen, att de inte längre kan "rida på" sitt historiska trauma och därvid medges någon sorts moraliskt överläge i i synnerhet Europas medvetande och samvete. Dessa är inte uttalat rasistiska och antisemiter utan "bara" ... undrande?

Den öppna antisemitismen är dock inte på reträtten i vår tid och vårt samhälle. Niklas Orrenius skriver i DN om "Judehatet som drar storpublik" vilket handlar om den franske komikern Dieudonné M’Bala M’Bala som bland annat dagen före Förintelsens minnesdag förra året uppmanade sina fans att skandera "Jude stick, Frankrike är inte ditt land!" samt "gaskamrarna är skitsnack!". Hundratals hörsammade honom dagens efter i Paris gator. I Sverige ger Mona Sahlins analys vid handen att det inte är tryggt för judar att bo överallt i landet.  

Minnet är dessutom både kort och långt. Kort för den som enbart tagit del av information, men långt för den som upplevt saker och ting på sin egen kropp. Trauman av den digniteten som Förintelsen utgör läks inte med automatik som något annat blåmärke, inte ens efter 70 år, enligt någon somatisk-organisk logik. Harry Amster, kulturskribent på Svenska Dagbladet, skriver i dagens SvD om hur åren i Auschwitz satte outplånliga spår i hans föräldrars liv, och hur detta kom att prägla hela hans uppväxt och delvis gjort honom till den han är idag ("I Auschwitz var ingen kär"). Han inser att sedermera även hans egna barn förmodligen i någon utsträckning formats av det hemska som hände för sju decennier sedan.

Det är utan tvekan viktigt för oss att minnas vad som hände. Och det är utan tvekan av vikt att det fortfarande görs nya filmer och skrivs nya böcker på Förintelsentemat - dock, vågar vi säga, förbehåller vi oss rätten att på samma gång kräva, så som för alla andra filmer, att de är autentiska, och att de inte per automatik medges något billigt ethos och tillåts bli kassakor bara för att "ändamålet är gott". Men detta bör vi väl kunna klara av?

Så frågan är vilken som är nästa storfilm på Förintelsetemat?









Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …