Fortsätt till huvudinnehåll

Now we´re talking postsekulär religionsdialog




Kännetecknande för varje person som lyckas adressera sin samtid på ett fräscht sätt är att han eller hon använder bägge sina öron: ena örat riktat utåt: vad förs det för samtal i det offentliga rummet? - och andra örat riktat inåt: vad hör jag djupt inom mig själv när jag för en stund väljer bort sorlet?

Teologen Joel Halldorf tar i Dagen steget fullt ut då han i demokratisk anda skissar på hur var och en i ett pluralistiskt samhälle har med sig sitt egna perspektiv då man sätter sig vid bordet och samtalar. Ingen part kan i ett sådant samtal göra anspråk på någon särskild "neutralitet", utan alla företräder just sitt särskilda perspektiv: 
"Men dialog i en postsekulär kultur kan inte bara handla om dialog mellan [religiösa] samfund. Ett sådant tankesätt hör till det sekulära paradigmet, där religion var något särskilt och sekularitet neutralt. I den meningen hade Christer Sturmark rätt när han kritiserade SVT för att de enbart bjöd in religiösa företrädare till samtalsprogrammet Runda bordet i höstas (SVT opinion, 23/12-2014).

En postsekulär religionsdialog bör därför inkludera sekulära perspektiv, och betrakta även dessa som religioner i denna mening.

 ---
Till den postsekulära religionsdialogen är alla välkomna: muslimer och kristna, marxister och liberaler, kapitalister och kommunister. Även den så kallat sekulära staten får vara med.

Vi gör, som Paulus säger, inte skillnad på människor. Alla är religiösa!" 

Now we´re talking postsekulär religionsdialog.

Källa (bilden).

Kommentarer

  1. Detta är ständigt aktuellt för mig som undervisar i religionskunskap, att vi svenskar helt oreflekterat kan säga "Nä, nu tar vi och diskuterar neutralt. Inga kopplingar till tro". Eeeeehm.... ursäkta men hur blev DEN inställningen neutral? Att ha utgångsläget att det finns ETT förhållningssätt (sekulärt) som är rimligt att alla i en dialog ska utgå från är själva antitesen tiill neutralt. Det brukar kallas dogmatiskt och fanatiskt. Fast bara när det gäller tro förstås, Ateism/agnosticism/sekulärt tänkande är något helt annat. Det är nämligen RÄTT och därför inte bara OK utan nästan en skyldighet att pådyvla andra...

    SvaraRadera
  2. Varje tid har sina låsningar och döda vinklar. Det är inte länge sedan som Strindberg fick spö för att han ifrågasatte den tidens dogmer. Idag när allt är upplyst gäller andra dogmer. Fast detta håller ju inte, precis som du säger. Fast frågan är om inte också den religiösa beröringsskräcken håller på att förlora sitt grepp i Sverige?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…