Fortsätt till huvudinnehåll

Mats Trondman om en förändrad relationsgrammatik


Idag var all personal i vårt kommunala gymnasieförbund i Trollhättan/Vänersborg kallade till en föreläsning med kultursociologen Mats Trondman. Hans forskning syftar bland annat till att analysera och försöka kartlägga vår tids förändrade relationsgrammatik, och teoretiska resonemang blandas friskt med rena stå-upp-komiken, när han kommer i gång. Frågan är vad som leder till lärande utöver att läraren behöver vara duktig i sitt ämne och skicklig på att lära ut? Här finns givetvis mycket att säga, men helt klart är att själva förutsättningarna - den relationella infrastrukturen - behöver vara på plats. Ett annat ord för förutsättningar, betonar Trondman, är förresten ”predikament”, ett ord som passande nog även kan betyda ”pinsam händelse”. För pinsamt är vad det kan bli emellanåt när vi inte riktigt förstår vad som händer och vad som står på spel.

Man har kort sagt inte tråkigt i denna sociologiprofessors sällskap, när han ideligen härmar och parafraserar utlåtanden och utbrott från några av ungdomarna i Rosengård. Hans tes – vilken inte förefaller vare sig kontroversiell eller svårfunnen – är att själva förutsättningarna för att det uppstår lärande i våra klassrum har förändrats radikalt om man jämför med för några decennier sedan. Relationen mellan barn/ungdomar och vuxna ser ut på ett helt annat sätt idag, och ställer gamla föreställningar om auktoritet och subjekt/objekt på huvudet.  

Familjehierarkin var länge given, åtminstone en bra bit in på 60-talet och även 70-talet, och det är inte att förvånas över att inte minst många invandrare kan känna förskräckelse över att Sverige 2015 i detta avseende inte alls liknar vad de är vana vid exempelvis från Libanon: ”Varför måste man säga ”snälla!” hela tiden när man säger saker till barnen, professorn?!”, frågar de honom upprört. 

Trondmans egen inställning är att det i mångt och mycket är bättre idag, då det råder mer jämlika relationer mellan barn och vuxna, än det var förr. Det kostar dock helt klart på att tjäna ihop ett relationskapital samt den auktoriteten som inte alls är given som den var förr bara genom att vara vuxen. Det räcker inte att vara duktig på att förklara och lära ut, och titlar och högskolepoäng är inget som väcker respekt.  Ändå har barn och ungdomar enligt Trondman fortfarande ”traditionella förväntningar” på oss lärare och söker vuxna som är kunniga, representerar framtiden, erkänner barnen för dem de är och vill vara med dem. Han parafraserar Auschwitz-skildraren och filosofen Hanna Arendt: ”Auktoritet blir bara ett problem om vi inte har den. Det är då vi tvingas antingen övertala eller tvinga”.

Det är dock lättare att prata om detta än det är att göra, erkänner Trondman, som idag måste vara runt 60 år gammal. Han knyter ständigt an till sin egen barndom och skolgång när han gör sina utvikningar. Anekdoten i följande videoklipp är en Trondman-klassiker, och jag hörde den senast för femton år sedan, när jag lyssnade till honom första gången. Som höres lockar den fortfarande till skratt:




Kommentarer

  1. Relationsgrammatik! Vilket spännande begrepp, precis som Mats fantastiska föreläsning. Bakom all humor fanns verkligen en klar och tydlig idé om vad vi vuxna måste bli medvetna om; att först när vi är modiga nog att vara vuxna och därtill lyhörda, har vi lagt en grund för goda relationer och förhoppningsvis fått eleverna att vilja lära. Att han dessutom citerade Shakespeare, gjorde inte det hela sämre!

    SvaraRadera
  2. Jo, vuxna på ett sätt som tas emot, t.o.m. djupast sett bejakas av den andre, d.v.s. våra barn och ungdomar. Och ja, Shakespearereplikarna var inte dåliga. Det märks att han gjort denna föreläsning förr. 😊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna mobil ... :) skulle det vara på slutet.

      Radera
    2. Ja, även en professor behöver övning och ett bra manus! Förhoppningsvis har han skrivit det själv!

      Radera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

Grammatik, alltså

I Svenska 2 ingår det sedan 2011 att eleverna ska kunna göra grammatiska analyser. För betyget A:
"Eleven kan med god precision utifrån språkexempel redogöra för hur olika typer av satser, fraser och ord i svenska språket är uppbyggda och samspelar med varandra i grammatiken." Många av oss svensklärare brottas nog med detta, och vi upplever att många elever har svårt att tillägna sig själva metaspråket. Jag själv undervisar i två parallellklasser på Ekonomiprogrammet och vi gjorde ett tappert försök i höstas, fast det blev i ärlighetens namn inte så som jag hoppats. Nu gör vi ett nytt försök.

Idag blev det genomgång, det vill säga repetition av det vi pratade om i höstas. I morgon blir det skrivning. De som inte var där (av någon anledning 2/3 av klassen) får titta på filmen, och de som var där får gärna titta på den igen. Genomgången gällde:

Utbyggda nominalfraserHuvud- och bisatserFundament
En av eleverna som inte gärna brukar uppskatta att jag filmar deras muntliga framtr…

"En kollega tänker till" (10)

Kombinationen nitiskhet och ordvitsar är Gunnar Albertsson i ett nötskal: nitiskhet vad gäller skolans uppdrag, ordvitsar vad gäller det mesta. Möt byggnadsarbetaren som sadlade om till yrkeslärare och numera fått ett uppdrag som förstelärare.


Gunnar, vad ser du som kärnan i ditt uppdrag som lärare? 
Vi har flera viktiga uppdrag men ett av de viktigaste är att medverka så att eleven utvecklar ett demokratiskt förhållningssätt. Detta kräver att även jag besitter dessa kunskaper och har förmågan att förmedla dem.

Det pratas ofta om att vi ska ge eleverna social kompetens så att de fungerar bra med andra människor, men detta ställer även krav på att de har något att berätta om. De behöver kunskaper inom många olika områden, som de idag kanske inte ser någon nytta med. Ett av våra viktiga uppdrag blir därför att motivera eleverna och få dem att förstå utbildningens betydelse för deras egen framtid.

Sedan får man inte glömma att mina elever sökt sig till bygg- och anläggningsprogrammet för …