Fortsätt till huvudinnehåll

Tur eller ansträngning?


När Andreas Schleicher från OECD i december 2014 redovisade resultaten från den senaste PISA-undersökningen var det nästan så att Sverige höll andan av bara spänning: ”Spegel, spegel på väggen där, säg oss vilka smartast i världen är”. Och vem hade inte önskat att spegeln just då med klar röst sagt ”Sverige”? Tyvärr gjorde den inte det, och det fanns givetvis också de som till och med innan spegeln hunnit säga någonting hävdade att spegeln inte är sanningsenlig, att den ljuger och att den inte speglar verkligheten. Ändå kommer vi inte ifrån att Sverige tappat i rankingen, till och med när vi jämför oss med oss själva som vi såg ut för tio år sedan. Vi har uppenbarligen inte åldrats med värdighet.

Det går givetvis att diskutera i vilken utsträckning PISA-undersökningen är ett uttryck för den slutgiltiga sanningen, och detta är också en diskussion som förs löpande. Schleicher hade dock också en del att säga inte bara om svenska ungdomars exakta kunskaper utan även om vilka attityder som verkar utmärka våra ungdomar. Där ungdomar från högpresterande länder tänker i termer av att ansträngning leder till goda resultat, medan brist på ansträngning leder till dåliga resultat, framstår svenska ungdomar som nästan exotiska i sin annorlundahet. Enligt OECD är det nämligen typiskt för vår kultur att många verkar tro att goda resultat främst beror på tur, medan dåliga resultat beror på otur.

Kopplingen mellan framgång och ansträngning är alltså långt ifrån självklar för svenska skolelever. Detta kan tyckas förvånande med tanke på att många ändå har fritidsaktiviteter där kopplingen mellan engagemang och utveckling är helt uppenbar. Detta gäller inom sport, och det gäller inom musik eller datorspel. Men när det gäller skolan tror man alltså på turen. Detta är givetvis bekvämt, därför att då slipper man stå till ansvar för någon: det var lärarens fel, eller kamraternas fel eller rektorns fel. Men det blir på samma gång förödande. Ser man inte sin egen roll i den egna kunskapsutvecklingen blir man ett offer och ett objekt istället för ett subjekt. Man krymper istället för att växa.

Som lärare förvånas man inte över denna mentala kartläggning av en ungdomskultur, men man bedrövas. Ungdomar på gymnasiet tror att deras betyg har att göra med om de hade tur eller otur på ”provet” och vill ha fler försök ifall exempelvis de nationella proven inte gick som man hoppats på. De glömmer då bort att kursen pågått sedan de började för ett eller flera år sedan, och att varje lektion, varje läxa och varje prov sedan dess varit ett inlärnings- och redovisningstillfälle.

Råkar du vara förälder till ett litet barn är något av det viktigaste du kan göra att prata med honom eller henne om kopplingen mellan ansträngning och framgång, även när det gäller skolan. Detta gäller i allra högsta grad även om ditt barn hunnit bli 180 cm långt. Bekräfta inte alla undanflykter och ursäkter utan istället ditt barns vilja och förmåga att, trots allt, satsa på skolan och sin egen kunskapsutveckling. Det tar tid att ändra på kulturella tankemönster, men lyckas vi med det kanske vi ändå på sikt kan få höra ”spegeln på väggen där” säga de orden vi så gärna vill höra: ”Sverige smartast i världen är”.



Uppdaterat: Idag släppte OECD en ny rapport som tar upp vilka problem som den svenska skolan brottas med. Rapporten innehåller inget nytt i sak, men upprepar med emfas vad som behöver göras för att få till stånd bättre resultat. Man kan undra hur många droppar det behövs för att urholka stenen? Här finns Studio Ett:s intervju med Andreas Schleicher och Skolverkets generaldirektör Anna Ekström idag. 


Kommentarer

  1. De fattar heller inte kopplingen mellan ansträngning och resultat när det gäller musik. (Och de har ju inga prov de måste klara av heller i musikskolan.) Tror Sverige skulle ranka ännu lägre om man gjorde en musikskole-PISA!
    Mvh lärare i musikskolan

    SvaraRadera
  2. Oj, det var ord och inga visor, Anonymous. Men idrott och datorspel då?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…