När Andreas Schleicher från OECD i december 2014
redovisade resultaten från den senaste PISA-undersökningen var det nästan så
att Sverige höll andan av bara spänning: ”Spegel, spegel på väggen där, säg oss
vilka smartast i världen är”. Och vem hade inte önskat att spegeln just då med
klar röst sagt ”Sverige”? Tyvärr gjorde den inte det, och det fanns givetvis
också de som till och med innan spegeln hunnit säga någonting hävdade att
spegeln inte är sanningsenlig, att den ljuger och att den inte speglar
verkligheten. Ändå kommer vi inte ifrån att Sverige tappat i rankingen, till
och med när vi jämför oss med oss själva som vi såg ut för tio år sedan. Vi har
uppenbarligen inte åldrats med värdighet.
Det går givetvis att diskutera i vilken utsträckning
PISA-undersökningen är ett uttryck för den slutgiltiga sanningen, och detta är
också en diskussion som förs löpande. Schleicher hade dock också en del att
säga inte bara om svenska ungdomars exakta kunskaper utan även om vilka
attityder som verkar utmärka våra ungdomar. Där ungdomar från högpresterande
länder tänker i termer av att ansträngning leder till goda resultat, medan
brist på ansträngning leder till dåliga resultat, framstår svenska ungdomar som
nästan exotiska i sin annorlundahet. Enligt OECD är det nämligen typiskt för
vår kultur att många verkar tro att goda resultat främst beror på tur, medan
dåliga resultat beror på otur.
Kopplingen mellan framgång och ansträngning är alltså
långt ifrån självklar för svenska skolelever. Detta kan tyckas förvånande med
tanke på att många ändå har fritidsaktiviteter där kopplingen mellan engagemang
och utveckling är helt uppenbar. Detta gäller inom sport, och det gäller inom
musik eller datorspel. Men när det gäller skolan tror man alltså på turen.
Detta är givetvis bekvämt, därför att då slipper man stå till ansvar för någon:
det var lärarens fel, eller kamraternas fel eller rektorns fel. Men det blir på
samma gång förödande. Ser man inte sin egen roll i den egna
kunskapsutvecklingen blir man ett offer och ett objekt istället för ett
subjekt. Man krymper istället för att växa.
Som lärare förvånas man inte över denna mentala
kartläggning av en ungdomskultur, men man bedrövas. Ungdomar på gymnasiet tror
att deras betyg har att göra med om de hade tur eller otur på ”provet” och vill
ha fler försök ifall exempelvis de nationella proven inte gick som man hoppats
på. De glömmer då bort att kursen pågått sedan de började för ett eller flera år
sedan, och att varje lektion, varje läxa och varje prov sedan dess varit ett
inlärnings- och redovisningstillfälle.
Råkar du vara förälder till ett litet barn är något av
det viktigaste du kan göra att prata med honom eller henne om kopplingen mellan
ansträngning och framgång, även när det gäller skolan. Detta gäller i allra
högsta grad även om ditt barn hunnit bli 180 cm långt. Bekräfta inte alla
undanflykter och ursäkter utan istället ditt barns vilja och förmåga att, trots
allt, satsa på skolan och sin egen kunskapsutveckling. Det tar tid att ändra på
kulturella tankemönster, men lyckas vi med det kanske vi ändå på sikt kan få
höra ”spegeln på väggen där” säga de orden vi så gärna vill höra: ”Sverige smartast
i världen är”.
Uppdaterat: Idag släppte OECD en ny rapport som tar upp vilka problem som den svenska skolan brottas med. Rapporten innehåller inget nytt i sak, men upprepar med emfas vad som behöver göras för att få till stånd bättre resultat. Man kan undra hur många droppar det behövs för att urholka stenen? Här finns Studio Ett:s intervju med Andreas Schleicher och Skolverkets generaldirektör Anna Ekström idag.
De fattar heller inte kopplingen mellan ansträngning och resultat när det gäller musik. (Och de har ju inga prov de måste klara av heller i musikskolan.) Tror Sverige skulle ranka ännu lägre om man gjorde en musikskole-PISA!
SvaraRaderaMvh lärare i musikskolan
Oj, det var ord och inga visor, Anonymous. Men idrott och datorspel då?
SvaraRadera