En hjältes död och PH

I dessa NP-tider kan det vara svårt att hitta ett parallellt fokus emellanåt och att komma på bra lektionsidéer. Strax efter lunch idag hände det emellertid att Jørgen, en av lärarna från den danska gymnasieskolan i Aabenraa som vi har ett samarbete med, mejlade och berättade att han precis läst Pär Lagerkvists "En hjältes död" med sina elever, på originalspråket. "Där har vi det!", tänkte jag - och då letade jag upp den på nätet: Där var den. Iväg till klassrummet!  

Berättelsen är givetvis känd: ett "konsortium" i en liten stad får för sig att anordna en verklig begivenhet som helt säkert ska skänka publicitet åt staden och ge folk något att prata om. De hittar en frisk ung man som ställer upp på att hoppa ner på huvudet från stadens kyrktorn. Ersättning på 500 000 kronor utgår. Den unge mannen med det "energiska öppna ansiktet" förklarar i tidningen att det visserligen är tråkigt att han kommer att dö, men publiciteten är det ju inget fel på, och "vad gör man inte heller för pengarna".

Förväntningarna i staden byggs upp över en längre tid. När sedan det blir dags för själva hoppet tar ju inte detta så lång tid. Stämningen övergår snart i en fadd eftersmak av upprördhet: "Nej, att ställa till sådana rysligheter skulle då egentligen vara förbjudet. Vem kunde ha nöje av det? När man tänkte rätt efter var det ju upprörande alltsammans". Antiklimaxen kan knappast vara större och som läsare - kanske i synnerhet som tonåring - kan man undra vad meningen var med detta?

Här blev det dock intressant. Kan man tänka sig ett liknande scenario i vår tid? frågade jag klassen. Inom mig hade jag redan tänkt "Paradise Hotel" fast sade inget. Det gjorde däremot en av pojkarna i klassen, och sedan var samtalen igång: Vad vinner man på att delta i PH, i pengar, i publicitet? Hur är känslan efteråt? Skulle du rekommendera din bästa kompis att delta? I vilken utsträckning går deltagarna in i eventuellt givna roller, alternativt hur mycket "på riktigt" agerar de? Hur mycket dragplåster är PH-stjärnorna på lokala krogen? Hur är det med barn, för visst går det att se programmen på nätet? ("hemskt när jag hör hur barn kan prata med varandra om hur de tittat på Paradise Hotel!"). Et cetera.

En novell från 1924 talade precis rätt in i ett klassrum i vår tid. Tack, Pär Lagerkvist - och tack, Jørgen, för tipset!