Fortsätt till huvudinnehåll

5 Lessons From Bob Dylan


Jag fick frågan av Elisabet Tegelberg, redaktör för Lingua, Språklärarnas riksförbunds tidning, om jag skulle kunna tänka mig att bidra med en artikel till nästa numret? 12000-15000 tecken (ca 2400-3000 ord)? Det var ju ett fint förtroende att få, och nu har jag äntligen börjat skriva. Titeln blir "5 Lessons From Bob Dylan". Det går givetvis inte för sig att släppa artikeln i förtid, och det kommer också att ta sin lilla tid att bli klar. Nedan följer dock ett utkast till inledningen samt uppslag till fyra av de fem dylanska lärdomarna, och då får vi se var vi hamnar till slut. Kallas väl work-in-progress. Den som läser Lingua får läsa resten, när väl det blir dags.

---

I never was a Dylan-man. Yet, having received a copy of his autobiography, Chronicles (2004), as a birthday present I eventually decided to give it a try during Christmas. A friend of mine who is indeed a connoisseur with regard to everything that is dylanish, has been giving me hints over the years, throwing in quotes in conversations, off-handedly mentioning a rare album he purchased the other day. Still, it never really made an impact on me. Time is limited, the amount of books and artists not so. However, when it was announced that Bob Dylan was to receive the Nobel Prize in literature my senses were seriously awakened – I am, after all, an English teacher. When moreover one of my students in year 3 recently revealed he has a playlist on Spotify with Dylan´s songs that is a mile long, while knowingly and confidently assuring me I would love the lyrics, given its richness of metaphorical language, I was beginning to get the message. Previous years (but far from every year, to be honest!) I have been giving a number of laureates a fair chance, among these Modiano what with his gloomy, rather endless and not so happy stories from Paris, and Tranströmer, with his short, yet extremely elaborated verse on the essence of life - now, I decided, I was going to be equally open to this year´s champion. Perhaps there could indeed be a new world waiting for me there? The metaphor thing tickled my curiosity.

Having now read Chronicles I am not surprised to learn that Dylan might well have embarked on a teacher´s career, had he not become an artist. Teachers come in many shapes and colours, and Dylan most likely would have proved to be a fine one. On top of that, I now believe we who are in the teaching profession can in fact learn a lot from his legacy. 

In this article. I will point out five things I believe we as teachers can learn from him. Assuming no position nor learnedness with regard to his musical production over the years, I will not be delving into deep interpretations of what Bob Dylan might really be saying. There will be no looking for hidden messages or psychoanalytical insights. Instead my reading will be at a rather basic level, taking his words at face value, allowing him to be as iconic as he is while not ascribing to him a role he never wished for, that of a Messiah. I suggest we just listen to him, trying to learn what may be learnt. 

So - for all it is worth - five lessons from Bob Dylan:
Och sedan följer fem avsnitt bland vilka dessa förmodligen kommer att utgöra två av dem:
  1. Humility – expressing admiration for and learning from - as well as cooperating with - others
  2. Crisis – a pathway to something new
  3. ?
  4. ?
  5. ?
UPPDATERING
Artikeln är färdigskriven och inlämnad till redaktören. Det blev "Three Lessons From Bob Dylan". 15500 tecken. Första underrubriken blev "Teaching as performing art". Vilka de övriga blev kommer att uppenbaras om någon månad.






Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…