Fortsätt till huvudinnehåll

Bra idéer som gör att man inte kan somna på kvällen

Emellanåt händer det. Man får en idé som (man inbillar sig) är så briljant att man blir alldeles glad och lycklig. Man kan till och med få svårt att somna på kvällen därför att man befinner sig i ett tillstånd av upprymdhet.

Det hände alltså för mig här om dagen, och bakgrunden var följande. I en åk 2 på Ekonomiprogrammet har vi precis läst tre texter som på olika sätt behandlar temat hur ett gott liv och ett friskt samhälle ser ut. Vi ägnade en lektion åt varje text där fokus var på begrepp och företeelser som: narcissism(ens kultur), paradigmskiftet mellan kollektivism och individualism, "lyckoindustrin", paradoxen materiell välfärd vs psykisk ohälsa, synder och dygder (förr och nu). Texterna var följande:

Dessa är inga enkla texter, utan abstraktionsnivån är hög, resonemangen på en intellektuellt krävande nivå. Min tanke var från början att sedan ge eleverna i uppdrag att hålla ett informerande och argumenterande tal på temat "Ung idag - det goda livet". Jag gjorde något liknande för ett par år sedan med en annan klass, och då föll det rätt så bra ut (i somliga fall mer än "rätt så bra": "Kloka tankar framförda på kunglig manér"). 

Ändå kände jag redan då för två år sedan att uppgiften möjligen skulle kunna bli ännu bättre. Man ska inte underskatta tankearbetet som fordras. Till saken hör att jag förra veckan pratade jag med min nuvarande klass om att vi ska jobba med romanen Störst av allt, och att vi skulle ta oss an den efter momentet med argumenterande tal. Men - och det var då tanken slog ner som en klar blixt - varför inte i stället integrera dessa två moment, så att det vi pratat om utifrån de tre texterna ovan skulle knytas an till Malin Persson Giolito mästerliga, högaktuella och högrelevanta roman? Låta romanen ingå i uppgiften med att hålla tal?

Igår föll det sig därför att jag satte mig ner spontant med ett gäng ur klassen, vilka fick agera referensgrupp. Jag lade fram mitt ärende, och de gillade hur jag tänkte, varför också vi snabbt bestämde att de skulle vänta med sina tal till dess vi läst klart romanen. De gillade så klart nog mitt förslag därför att de härmed får vänta med sina tal. Men det riktigt fina med Störst av allt är alltså också att den på ett väldigt konkret sätt tar upp de saker vi pratat om. Det är min övertygelse att eleverna nu kommer att hålla ännu mer intressanta tal än de annars skulle ha gjort. 

Häri ligger ju berättelsens storhet och styrka. Somliga spörsmål förmår vi inte riktigt bottna i förrän vi tagit del av en berättelse som gestaltar dem. Det riktigt fina med just denna roman är att den gör det så bra. Inte förvånande att den tydligen ska bli en Netflix-serie.

En sak till. I engelska - samma klass alltså - läser vi just nu George Orwells klassiska Animal Farm. Även den gestaltar ju på sitt sätt hur tidsandan bestämmer hur de flesta av oss uppfattar vari det goda livet och det goda samhället består. Ideologier, politiken, media, ekonomi, språket, skolan, allt samverkar. Och inte finns det några självklara svar på alla de stora frågorna. Men vi måste prata om dem. 

Och här sitter jag på min lunchpaus och skriver detta, därför att det faktiskt är riktigt kul att tänka på.


Den ursprungliga uppgiftslydelsen som nu får uppgraderas lite grann:




Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…