Birkebos bästa blogg

Jag läser senaste numret av Språktidningen (augusti 2013) och tilltalas som vanligt av både formatet, innehållet och det språkliga tilltalet. Det är på drygt åttio sidor (A5-format), med bara få annonser, och spänner väldigt brett. Det finns allt ifrån intressanta reportage och intervjuer ( Göran Greider och Fredrik Lindström) till historiska djupdykningar ( historien om ”X” ) och frågelådor (Språkrådet) samt spaningar över språkliga upptäckter (vad betyder ”keffe”?). Med mera. En viktig artikel är den som följer upp ett av vårens stora samtalsämnen, nämligen det om den nya generationen studenter och deras påstådda bristande förkunskaper då de anländer till universitetet. Nio lärare och docenter vid Uppsala och Linköpings universitet gick i januari månad ut i en gemensam debattartikel och skrev av sig sin oro och frustration. Deras samlade erfarenhet, gjorde de gällande, visar att många studenter numera har svårt att ta till sig stora textsjok, inte förmår uttrycka sig akademiskt...

Klockan är runt elva en vanlig fredag och jag sitter och betraktar mina elever. En och annan tittar ut genom fönstret en stund och det enda ljudet som hörs är ljudet från knappandet på alla datorer. Det är skrivning på Karin Boyes roman Kallocain från 1940 och koncentrationen är total. Vi har jobbat med romanen närmare en månad. Det är ingen enkel roman att ta sig igenom, och jag har allt fått motivera varför vi läser en så "krånglig" bok. Boyes språk är poetiskt och inte omedelbart anpassat för att bli ett filmmanus. Därtill kommer att romanen är en dystopi och inte så där munter i tonen, utan snarare delvis febrig. När Boye var i Berlin på trettiotalet kände hon av skuggan som kastats över Europa. Det var bara de rika och mest anpassade som skålade i champagne. Som inledning till romanen tittade vi på programmet "Nazisternas Titanic" som gick på SVT för inte så länge sedan. Nästan ingen av eleverna visste innan vad ordet "propaganda" betyder. Ej ...

Bloggaren Morrica skrev för en tid sedan ett inlägg där hon sökte problematisera vad hon i sin rubrik kallar för  Bokslukarmyten . Är det ett problem att andelen bokslukare minskar hela tiden, och att barn och ungdomar numera söker sig till tv och datorspel när de vill ta del av berättelser, utforska andra världar och pröva nya identiteter? Eller är det i själva verket ett uttryck för ett omöjligt bakåtsträvarprojekt när vuxna vill så att säga återskapa sin egen ungdom då de ogiltigförklarar det uppväxande släktets nya mediavanor? Läs gärna hennes blogg och ta del av hennes samt andras tankar kring detta. På samma tema publicerade LitteraturMagasinet för någon vecka sedan Johan Unenges mycket insiktsfulla artikel,  "Lästräning lika viktigt som idrottsträning".  Artikeln verkar ha fått en del spridning (som en "löpeld", enligt Zoran Alagic , presschef för Lärarnas Riksförbund), och även jag är gärna med och sprider den ytterli...