Alarmistiskt eller ett ord i rättan tid?

Jag läser senaste numret av Språktidningen (augusti 2013) och tilltalas som vanligt av både formatet, innehållet och det språkliga tilltalet. Det är på drygt åttio sidor (A5-format), med bara få annonser, och spänner väldigt brett. Det finns allt ifrån intressanta reportage och intervjuer (Göran Greider och Fredrik Lindström) till historiska djupdykningar (historien om ”X”) och frågelådor (Språkrådet) samt spaningar över språkliga upptäckter (vad betyder ”keffe”?). Med mera.

En viktig artikel är den som följer upp ett av vårens stora samtalsämnen, nämligen det om den nya generationen studenter och deras påstådda bristande förkunskaper då de anländer till universitetet. Nio lärare och docenter vid Uppsala och Linköpings universitet gick i januari månad ut i en gemensam debattartikel och skrev av sig sin oro och frustration. Deras samlade erfarenhet, gjorde de gällande, visar att många studenter numera har svårt att ta till sig stora textsjok, inte förmår uttrycka sig akademiskt i skrift och dessutom uppvisar en attityd som svårligen låter sig förenas med offensiva akademiska studier.

Språktidningen, i detta fall vetenskapsjournalisten Anders Nilsson, satte sig före att följa upp debatten och hörde sig för hos ett flertal lärare och studerande vid olika lärocentra, i såväl Stockholm som Malmö. Hur ser de på den bilden som manades fram och som under våren väckte debatt i allt fler tidskrifter, radioprogram och morgonsoffor? Var tonen onödigt alarmistisk, eller var det i själva verket ett ord i rättan tid?

När Thomas Fürth, forskningschef vid analysföretaget Kairos Future, tar temperaturen på dagens unga ”homo zappiens” har han diagnosen klar: De är en bildgeneration som zappar otvunget mellan olika världar, situationer och livsstilar. ”Baksidan”, säger han, är att ”… de har bråttom, blir splittrade och tappar djup … [i] vissa situationer, som när de ska smälta längre texter eller skriva själva, er det ett stort problem.”

Som man kan förvänta sig framstår emellertid inte någon enhetlig bild av hur samtliga intervjuade bedömer läget. I en tid då nästan hälften av en årskull studerar vid högskolan eller universitetet måste det med nödvändighet bli så. De studerande som får komma till tals i artikeln verkar till exempel allt annat än lata och okunniga. De pluggar juridik, matematik och sociologi. En av de intervjuade, Johanna Kaasinen hade till och med gärna fått fler inlämningsuppgifter att skriva och mer språklig återkoppling under juristutbildningen: ”För jurister är språket oerhört viktigt. Vår utbildning innehåller för lite om skriftlig framställning”.

Lärarna, verksamma vid olika institutioner, vill inte gärna dra alla studerande över en kam. De lägger sig även vind om att inte dra några förhastade slutsatser när det gäller omvittnade beteendemönster utan formulerar sig tentativt. Är till exempel många studerandes förmåga att ”snabbt förflytta sin uppmärksamhet mellan olika saker” en kompetens eller oförmåga att koncentrera sig? frågar sig Ebba Lisberg Jensen, humanekolog vid Malmö högskola.

Någonting som samtliga lärare i artikeln ändå håller med om är att ”… studenternas förmåga att tillgodogöra sig långa texter har avsevärt försämrats”. Ska man plöja igenom tjocka böcker behöver man lära sig studieteknik och man behöver också vara beredd att fokusera på samma sak under lång tid. Sofia Ask, forskare vid Linnéuniversitetet, noterar därvidlag att det spelar stor roll vilken gymnasieskola man gått på, när det gäller hur mycket man fått med sig av kunskaper och färdigheter. Emma Ohlsson, sociologistuderande vid Stockholms universitet, håller med om detta och beklagar sig över att hennes egen gymnasieskola inte kändes tillräckligt universitetsförberedande: ”Den hade inte heller speciellt mycket resurser, och vissa elever sökte till grannkommunen i stället just för att de ville gå i en bättre skola.”

Sofia Ask hoppas att nya gymnasieskolan, GY11, kommer att rusta dagens ungdomar för fortsatta akademiska studier ännu bättre än vad ”gamla” gymnasieskolan gjorde. Svenska 3 som alla numera måste läsa för att bli behörig för högskolestudier har ju en tydlig betoning på vetenskaplighet och analysförmåga i sitt centrala innehåll.

Min egen reflektion när jag läst detta låter sig knappast formuleras med få ord. Så det ska jag försöka låta bli, åtminstone i denna text.