Fortsätt till huvudinnehåll

Alarmistiskt eller ett ord i rättan tid?

Jag läser senaste numret av Språktidningen (augusti 2013) och tilltalas som vanligt av både formatet, innehållet och det språkliga tilltalet. Det är på drygt åttio sidor (A5-format), med bara få annonser, och spänner väldigt brett. Det finns allt ifrån intressanta reportage och intervjuer (Göran Greider och Fredrik Lindström) till historiska djupdykningar (historien om ”X”) och frågelådor (Språkrådet) samt spaningar över språkliga upptäckter (vad betyder ”keffe”?). Med mera.

En viktig artikel är den som följer upp ett av vårens stora samtalsämnen, nämligen det om den nya generationen studenter och deras påstådda bristande förkunskaper då de anländer till universitetet. Nio lärare och docenter vid Uppsala och Linköpings universitet gick i januari månad ut i en gemensam debattartikel och skrev av sig sin oro och frustration. Deras samlade erfarenhet, gjorde de gällande, visar att många studenter numera har svårt att ta till sig stora textsjok, inte förmår uttrycka sig akademiskt i skrift och dessutom uppvisar en attityd som svårligen låter sig förenas med offensiva akademiska studier.

Språktidningen, i detta fall vetenskapsjournalisten Anders Nilsson, satte sig före att följa upp debatten och hörde sig för hos ett flertal lärare och studerande vid olika lärocentra, i såväl Stockholm som Malmö. Hur ser de på den bilden som manades fram och som under våren väckte debatt i allt fler tidskrifter, radioprogram och morgonsoffor? Var tonen onödigt alarmistisk, eller var det i själva verket ett ord i rättan tid?

När Thomas Fürth, forskningschef vid analysföretaget Kairos Future, tar temperaturen på dagens unga ”homo zappiens” har han diagnosen klar: De är en bildgeneration som zappar otvunget mellan olika världar, situationer och livsstilar. ”Baksidan”, säger han, är att ”… de har bråttom, blir splittrade och tappar djup … [i] vissa situationer, som när de ska smälta längre texter eller skriva själva, er det ett stort problem.”

Som man kan förvänta sig framstår emellertid inte någon enhetlig bild av hur samtliga intervjuade bedömer läget. I en tid då nästan hälften av en årskull studerar vid högskolan eller universitetet måste det med nödvändighet bli så. De studerande som får komma till tals i artikeln verkar till exempel allt annat än lata och okunniga. De pluggar juridik, matematik och sociologi. En av de intervjuade, Johanna Kaasinen hade till och med gärna fått fler inlämningsuppgifter att skriva och mer språklig återkoppling under juristutbildningen: ”För jurister är språket oerhört viktigt. Vår utbildning innehåller för lite om skriftlig framställning”.

Lärarna, verksamma vid olika institutioner, vill inte gärna dra alla studerande över en kam. De lägger sig även vind om att inte dra några förhastade slutsatser när det gäller omvittnade beteendemönster utan formulerar sig tentativt. Är till exempel många studerandes förmåga att ”snabbt förflytta sin uppmärksamhet mellan olika saker” en kompetens eller oförmåga att koncentrera sig? frågar sig Ebba Lisberg Jensen, humanekolog vid Malmö högskola.

Någonting som samtliga lärare i artikeln ändå håller med om är att ”… studenternas förmåga att tillgodogöra sig långa texter har avsevärt försämrats”. Ska man plöja igenom tjocka böcker behöver man lära sig studieteknik och man behöver också vara beredd att fokusera på samma sak under lång tid. Sofia Ask, forskare vid Linnéuniversitetet, noterar därvidlag att det spelar stor roll vilken gymnasieskola man gått på, när det gäller hur mycket man fått med sig av kunskaper och färdigheter. Emma Ohlsson, sociologistuderande vid Stockholms universitet, håller med om detta och beklagar sig över att hennes egen gymnasieskola inte kändes tillräckligt universitetsförberedande: ”Den hade inte heller speciellt mycket resurser, och vissa elever sökte till grannkommunen i stället just för att de ville gå i en bättre skola.”

Sofia Ask hoppas att nya gymnasieskolan, GY11, kommer att rusta dagens ungdomar för fortsatta akademiska studier ännu bättre än vad ”gamla” gymnasieskolan gjorde. Svenska 3 som alla numera måste läsa för att bli behörig för högskolestudier har ju en tydlig betoning på vetenskaplighet och analysförmåga i sitt centrala innehåll.

Min egen reflektion när jag läst detta låter sig knappast formuleras med få ord. Så det ska jag försöka låta bli, åtminstone i denna text.



Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…