Fortsätt till huvudinnehåll

Kallocain - en klassiker som håller än

Klockan är runt elva en vanlig fredag och jag sitter och betraktar mina elever. En och annan tittar ut genom fönstret en stund och det enda ljudet som hörs är ljudet från knappandet på alla datorer. Det är skrivning på Karin Boyes roman Kallocain från 1940 och koncentrationen är total.

Vi har jobbat med romanen närmare en månad. Det är ingen enkel roman att ta sig igenom, och jag har allt fått motivera varför vi läser en så "krånglig" bok. Boyes språk är poetiskt och inte omedelbart anpassat för att bli ett filmmanus. Därtill kommer att romanen är en dystopi och inte så där munter i tonen, utan snarare delvis febrig. När Boye var i Berlin på trettiotalet kände hon av skuggan som kastats över Europa. Det var bara de rika och mest anpassade som skålade i champagne.

Som inledning till romanen tittade vi på programmet "Nazisternas Titanic" som gick på SVT för inte så länge sedan. Nästan ingen av eleverna visste innan vad ordet "propaganda" betyder. Ej heller ord som "självcensur", "hierarki" eller "existentiella frågor".

Vad vi sysslat med då vi jobbat med romanen är inte sådant som omedelbart leder till "anställningsbarhet" (som det heter). Däremot inbillar jag mig att läsning av böcker och samtal kring desamma kan leda till vidgade vyer och en förhöjd språklig och begreppslig beredskap.

Här om veckan berättade en kollega till mig om då han var på Louvre för några år sedan. Han har berättat om detta förut, och jag förstår att det han fick se där lämnat outplånliga intryck hos honom. Speciellt fascinerad var han av ett konstverk där man tydligen behövde ta några kliv bakåt och få det lite på avstånd för att kunna urskilja motivet. När man stod för nära inpå såg man ingenting.

När jag hör detta tänker jag flera saker. Dels torde det möjligen kunna betraktas som lite otippat att det förs engagerade samtal om konst i omklädningsrummet bland bygglärare - men det görs det alltså. En annan reflektion är att det kanske kan vara så med vissa saker, att man behöver få dem lite på avstånd för att kunna uppskatta deras sanna värde. Det kan vara så med somliga konstverk, och det kan vara så med böcker man läser, människor man möter och saker man får lära sig.

Min tes är att Kallocain är en klassiker som håller än, och jag kommer att fortsätta plåga mina framtida elever med den, åtminstone ett tag till.


Kommentarer

  1. Det gör du rätt i. Jag förfäktar ständigt Falstaff Fakirs formulering om hur mycket läsa gör en klok, och strävar efter att läsa varenda bok. Ty ju fler böcker man läser ju större läsfärdighet får man, ju mer utvecklad analytisk förmåga och ju bredare referensbas, och det har man alltid glädje och nytta av.

    SvaraRadera
  2. FF var en ny bekantskap för mig där (fick allt googla). Har han sagt mer kloka saker som jag missat, undrar jag?

    Hur som helst, tack för uppmuntran!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…