Fortsätt till huvudinnehåll

Kallocain - en klassiker som håller än

Klockan är runt elva en vanlig fredag och jag sitter och betraktar mina elever. En och annan tittar ut genom fönstret en stund och det enda ljudet som hörs är ljudet från knappandet på alla datorer. Det är skrivning på Karin Boyes roman Kallocain från 1940 och koncentrationen är total.

Vi har jobbat med romanen närmare en månad. Det är ingen enkel roman att ta sig igenom, och jag har allt fått motivera varför vi läser en så "krånglig" bok. Boyes språk är poetiskt och inte omedelbart anpassat för att bli ett filmmanus. Därtill kommer att romanen är en dystopi och inte så där munter i tonen, utan snarare delvis febrig. När Boye var i Berlin på trettiotalet kände hon av skuggan som kastats över Europa. Det var bara de rika och mest anpassade som skålade i champagne.

Som inledning till romanen tittade vi på programmet "Nazisternas Titanic" som gick på SVT för inte så länge sedan. Nästan ingen av eleverna visste innan vad ordet "propaganda" betyder. Ej heller ord som "självcensur", "hierarki" eller "existentiella frågor".

Vad vi sysslat med då vi jobbat med romanen är inte sådant som omedelbart leder till "anställningsbarhet" (som det heter). Däremot inbillar jag mig att läsning av böcker och samtal kring desamma kan leda till vidgade vyer och en förhöjd språklig och begreppslig beredskap.

Här om veckan berättade en kollega till mig om då han var på Louvre för några år sedan. Han har berättat om detta förut, och jag förstår att det han fick se där lämnat outplånliga intryck hos honom. Speciellt fascinerad var han av ett konstverk där man tydligen behövde ta några kliv bakåt och få det lite på avstånd för att kunna urskilja motivet. När man stod för nära inpå såg man ingenting.

När jag hör detta tänker jag flera saker. Dels torde det möjligen kunna betraktas som lite otippat att det förs engagerade samtal om konst i omklädningsrummet bland bygglärare - men det görs det alltså. En annan reflektion är att det kanske kan vara så med vissa saker, att man behöver få dem lite på avstånd för att kunna uppskatta deras sanna värde. Det kan vara så med somliga konstverk, och det kan vara så med böcker man läser, människor man möter och saker man får lära sig.

Min tes är att Kallocain är en klassiker som håller än, och jag kommer att fortsätta plåga mina framtida elever med den, åtminstone ett tag till.


Kommentarer

  1. Det gör du rätt i. Jag förfäktar ständigt Falstaff Fakirs formulering om hur mycket läsa gör en klok, och strävar efter att läsa varenda bok. Ty ju fler böcker man läser ju större läsfärdighet får man, ju mer utvecklad analytisk förmåga och ju bredare referensbas, och det har man alltid glädje och nytta av.

    SvaraRadera
  2. FF var en ny bekantskap för mig där (fick allt googla). Har han sagt mer kloka saker som jag missat, undrar jag?

    Hur som helst, tack för uppmuntran!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar