Fortsätt till huvudinnehåll

Kallocain: en försiktigt optimistisk dystopi

Vi har under en tid läst och jobbat med Karin Boyes Kallocain. Boken gavs ut 1940 och räknas numera som en klassisk dystopi, i klass med Orwells 1984, tillhörande samma kategori som moderna Hungerspelen

Dystopier ligger plötsligt i tiden, och det är inte svårt att motivera läsning av en sådan (även om den utgåva från 1966 som halva klassen fick i handen vid både första och andra anblicken såg mycket  väl använd och föga inbjudande ut. Nyinköpta böcker från detta millennium – som andra halvan av klassen fick - föreföll i detta avseende mindre avskräckande).

Boye gjorde sig mest känd som lyriker och språket i Kallocain är till sin karaktär lyriskt (läs: bitvis snirkligt).  Givet att publiken i detta fall är en ambitiös årskurs trea på gymnasiet som inte kastar in handduken i första taget utgör emellertid språket inte några oöverstigliga hinder. Det kryllar av retoriska stilfigurer, inte minst metaforer och liknelser: Idag läste vi högt en sida och sade ”metafor” varje gång en sådan förekom; minst trettio gånger blev det.

På samma gång torde romanen beskrivas som en idéroman och anknytningspunkterna till samtida 30- och 40-talen samt vår egen tid är många. 

Det samhälle som romanen utspelar sig i är Världsstaten, eller mer specifikt Kemistaden 4, där kemisten Leo Kall bor och verkar med sin familj. Leo är en lojal medsoldat och utöver sträng självcensur, precis som han lärt sig sedan barnskolan. Han mår emellertid inte bra, och det är ständigt för mycket månad kvar i slutet av sovpillerna. Vägen framåt går dock nedåt, och det finns andra i hans närhet som bidrar till att hans inre, sjuka universum börjar krackelera, bland dessa hans chef, Rissen.

Rissen förkroppsligar allt som Leo kommit att förakta (”För Rissen kunde man inte ha högaktning, han var för olik andra, han var för löjlig. Det var inte så lätt att uttrycka var det var som fattades hos mannen, men om man använde ordet marschtakt, så gav det en viss förställning om saken”). Denna ”civilist” hade ändå ett sätt att lägga orden som gjorde intryck. Leo liknar det vid att Rissen häller droppar i öronen på honom (syftningen till Hamlet är knappast tillfällig).

Leos egen fru, Linda, blir honom slutligen övermäktig. Hon har kommit till vägens slut och släpper – i första taget under inverkan av Leos uppfinning, sanningsdrogen ”kallocain” - all internaliserad pk och bejakar istället sin egen mänsklighet. Romanens vackraste scen är nog då Leo kapitulerar och med huvudet i Lindas knä även han finner vila i att avsäga sig statens auktoritativa och gränslösa anspråk på lydnad. Istället får han för första gången i sitt liv uppleva sann gemenskap med en annan människa.

En diskussion som de senaste veckorna dykt upp flera gånger då vi jobbat med Kallocain i klassen är den om hur övervakningssamhället yttrar sig i vår tid. Tillsammans har vi tittat på en TED talk där föredragshållaren berättar om Stasi, och vi har pratat en del om NSA-skandalen och Snowdons avslöjande av densamme.

Slutligen, är Kallocain optimistisk eller pessimistisk vad gäller framtiden? På sätt och vis kan man inte säga att Kallocain har ett lyckligt slut (och en traditionell tolkning ger gärna vid handen att Boye själv tappade tron på att det goda skulle segra till slut, varför också hon begick självmord). Ändå finns det skäl att ana en viss optimism hos vissa av huvudkaraktärerna. Med Rissens ord rullar ”Maktens pansarvagn” fram mot ”tomheten”, men Rissen själv ställer på samma gång frågan om det finns ”… ett heligt ställe, där ödet vänder sig?”. Han talar om ”livets makter” och Leos slutreflektion är att han nog ändå ”är med om att skapa en ny värld”.

När man läst Kallocain kan man tycka, som jag hörde för en tid sedan, att ”demokrati borde vara ett verb”. Varje Makt brukar småningom gärna digna under sin egen tyngd, då de egna snäva perspektiven blir förblindande och då människorna – de 99 procenten – har fått nog. Ur kaos föds sedan någonting nytt.

Kommentarer

  1. Jag tror inte på det där att Boye nödvändigtvis var pessimist om mänskligheten. Det är en romantisk tolkning, men självmord bland konstutövare kan hellre diskuteras utifrån de orimliga krav livet ställer på människor med en viss sexuell läggning eller psykologisk predestination (typ borderline). Vad gäller makten som dignar under sin egen tyngd håller jag med dig, och vill gärna lägga till ett dialektiskt perspektiv: dystopitrend torde följas av en utopisk backlash och så småningom utmynna i nån slags stillsam syntes, där livets små vardagligheter kommer på modet. Möjligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Åsa, jag är glad att du skrev detta om Boye. Den biografiska tolkningsmodellen, där man gärna gör kopplingar mellan författarens eget liv och själva konstverket/boken, gör man nog klokast i att på sin höjd använda som ett komplement till andra tolkningar. Det var inte heller min avsikt här att lägga för mkt vikt vid Boyes _egentliga_ bevekelsegrunder (vilka de nu var?), då hon bestämde sig för att sätta punkt 1941; därtill vet jag allt för litet om henne som person. Det viktiga här är Kallocain och samtalen som väcks utifrån boken.

      Vad gäller det "dialektiska perspektivet" handlar väl det om levnadskonst: Baloos "var glad för allt som livet ger" i kombination med modet att när så fordras vara beredd att ge avkall och gå emot strömmen därför att det finns stora värden på spel. Möjligen.

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar