Birkebos bästa blogg

Emellanåt bekräftas ens värsta farhågor. Och det hände alltså nu i veckan för min del när jag läste Svensklärarföreningens årsbok 2018. Det är inte varje år som jag tar mig igenom detta kompendium av alltid välskrivna och snyggt redigerade texter men i år kändes temat ”Digitalt” kanske lite särskilt angeläget. Vad innebär de nya skrivningarna i våra styrdokument angående bruket av digitala hjälpmedel, och hur ser det ut i klassrummen inte minst i relation till arbetet med skönlitteratur? Christina Olin-Schellers och Marie Tanners ”´Den helige´ skönlitteraturen och det uppkopplade klassrummet” där de redovisar sina observationer ifrån 41 lektioner på gymnasiet blev emellertid för mig veckans sorgligaste läsning. Jag brukar fråga mina nya elever på gymnasiet i både svenska och engelska vilka böcker de läst på högstadiet? Främsta anledningen till detta är att jag vill lära känna dem, och eftersom jag själv praktiserar läsning av klassuppsättningar vill jag i möjligaste mån undvika ...

Igår skrev jag om Karin Boyes Kallocain . Idag tänkte jag bara kort länka till hennes välkända dikt "Ja, visst gör det ont". I kommentarsfältet igår skrev Åsa Söderström om det "dialektiska perspektivet", där en handling eller ett skeende följs av ett annat, gärna av motsatt karaktär. Denna växelgång leder till nya intressanta synteser. Och så är det ju med livet. Lyssna till dikten då Karin Boye själv agerar högläsare ( Klicka här).   Det är vackert.

Vi har under en tid läst och jobbat med Karin Boyes Kallocain . Boken gavs ut 1940 och räknas numera som en klassisk dystopi, i klass med Orwells 1984 , tillhörande samma kategori som moderna Hungerspelen .  Dystopier ligger plötsligt i tiden, och det är inte svårt att motivera läsning av en sådan (även om den utgåva från 1966 som halva klassen fick i handen vid både första och andra anblicken såg mycket  väl använd och föga inbjudande ut. Nyinköpta böcker från detta millennium – som andra halvan av klassen fick - föreföll i detta avseende mindre avskräckande). Boye gjorde sig mest känd som lyriker och språket i Kallocain är till sin karaktär lyriskt (läs: bitvis snirkligt).  Givet att publiken i detta fall är en ambitiös årskurs trea på gymnasiet som inte kastar in handduken i första taget utgör emellertid språket inte några oöverstigliga hinder. Det kryllar av retoriska stilfigurer, inte minst metaforer och liknelser: Idag läste vi högt en sida och sade ”met...

Klockan är runt elva en vanlig fredag och jag sitter och betraktar mina elever. En och annan tittar ut genom fönstret en stund och det enda ljudet som hörs är ljudet från knappandet på alla datorer. Det är skrivning på Karin Boyes roman Kallocain från 1940 och koncentrationen är total. Vi har jobbat med romanen närmare en månad. Det är ingen enkel roman att ta sig igenom, och jag har allt fått motivera varför vi läser en så "krånglig" bok. Boyes språk är poetiskt och inte omedelbart anpassat för att bli ett filmmanus. Därtill kommer att romanen är en dystopi och inte så där munter i tonen, utan snarare delvis febrig. När Boye var i Berlin på trettiotalet kände hon av skuggan som kastats över Europa. Det var bara de rika och mest anpassade som skålade i champagne. Som inledning till romanen tittade vi på programmet "Nazisternas Titanic" som gick på SVT för inte så länge sedan. Nästan ingen av eleverna visste innan vad ordet "propaganda" betyder. Ej ...

Nu läser jag Karin Boyes "Kallocain" tillsammans med mina estettvåor. Fast innan vi tar oss an denna dystopi läser vi tillsammans hennes "Ja, visst gör det ont". Jag känner att jag fastnar lite extra vid de två sista raderna: