Fortsätt till huvudinnehåll

Veckans sorgligaste läsning



Emellanåt bekräftas ens värsta farhågor. Och det hände alltså nu i veckan för min del när jag läste Svensklärarföreningens årsbok 2018. Det är inte varje år som jag tar mig igenom detta kompendium av alltid välskrivna och snyggt redigerade texter men i år kändes temat ”Digitalt” kanske lite särskilt angeläget. Vad innebär de nya skrivningarna i våra styrdokument angående bruket av digitala hjälpmedel, och hur ser det ut i klassrummen inte minst i relation till arbetet med skönlitteratur? Christina Olin-Schellers och Marie Tanners ”´Den helige´ skönlitteraturen och det uppkopplade klassrummet” där de redovisar sina observationer ifrån 41 lektioner på gymnasiet blev emellertid för mig veckans sorgligaste läsning.

Jag brukar fråga mina nya elever på gymnasiet i både svenska och engelska vilka böcker de läst på högstadiet? Främsta anledningen till detta är att jag vill lära känna dem, och eftersom jag själv praktiserar läsning av klassuppsättningar vill jag i möjligaste mån undvika att läsa böcker de redan djupläst tidigare. Min anekdotiska bevisning har dock på senare år gett vid handen att det läses allt mindre på både högstadiet och gymnasiet. Här tål anföras att denna bevisning är just anekdotisk, och att eleverna när jag frågar dem mycket väl kan tänkas ha glömt vad de höll på med förra året (och för somliga kan det även vara en markör inför kamraterna att inte skylta med sin beläsenhet av skönlitteratur).

När jag läser Olin-Schellers och Tanners text framstår emellertid min egen erfarenhet som rätt typisk. Utifrån deras forskningsmaterial verkar det i själva verket som att samtalen kring skönlitterära texter återfinns endast sporadiskt i marginalen. 

I all korthet intresserar sig Olin-Scheller och Tanner för ”… skönlitteraturens plats i det uppkopplade klassrummets medieekologi, och hur lärare och elever samspelar kring undervisningsmoment där skönlitterära böcker är en del av undervisningen samt på vilket sätt olika digitala resurser används under dessa undervisningsmoment”. De har således följt sammanlagt 26 fokuselever genom dels klassrumsobservationer dels dokumentation av dessa elevers skärmaktiviteter på såväl dator som mobiltelefon.

Och resultaten är som sagt nedslående. I en klass noterar forskarna att i princip all tid går åt till att hantera tekniska aspekter. Eleverna ska redovisa sina valfria romaner ”i syfte att inspirera till ytterligare läsning”. Ingen tid ägnas dock åt samtal kring böckerna alls och ”bokrecensionen” blir i stället ett kort omdöme som knappas in på programvaran Padlet. Eleven Sigrid skriver i snabb takt: ”Jordstorm. Mons Kallentoft. Jag tycker boken var väldigt bra och kan rekomendera (sic!) den til någon som gillar spänning och deckarböcker. Boken får 8”. Och det var det.

I andra klasser framstår integreringen av skönlitteratur i undervisningen som ungefär lika oinitierat. På ett yrkesprogram har det införts fri läsning av fri roman fast där går all tid åt till att hålla på med mobiltelefonen. Det förekommer även i något fall att elever fått förbereda sig inför samtal i helklass kring en text, och det är väl i så fall där som det kan skönjas en mer seriös ingång till ämnet. Engagemanget är emellertid överlag väldigt lågt och läraren nöjer sig med att de flesta slötittar på sina mobiltelefoner merparten av lektionen.

Olin-Scheller/Tanner frågar sig om detta tafatta och sett till svenskämnets stolta historia undermåliga sättet att hantera skönlitteratur kan bero på att svensklärare upplever ett tryck att ”digitalisera” sin undervisning varför för mycket fokus och tid kommer att läggas vid det tekniska? I skrivundervisningen förefaller det inte råda någon sådan motsättning, menar de, och inte heller vid läsning av sakprosatexter där skärmen inte utgör något upplevt hot bland svensklärare.

Det är svårt att dra någon ändlig slutsats här. Och inte heller önskar jag givetvis svartmåla enstaka svensklärare i deras yrkesutövning. Men sett till sakfrågan upplever åtminstone jag både sorg och förundran under läsningen gång. Ja, lärare kanske upplever ett tryck att ”digitalisera” sin undervisning, och ja, det är allt svårare att få barn och ungdomar att läsa böcker. Allt detta känner vi till och varje verksam svensklärare känner av åtminstone det senare inpå bara kroppen. Själv kan jag prata i timmar om all frustration jag upplevt då jag inte (tyckt mig ha) fått med somliga elever på tåget då vi läst böcker tillsammans. Men ändå.

Varav kommer detta dokumenterade tafatta anslag, denna brist på nyfikenhet, denna frånvaro av lust att samtala kring vilka tankar en text som alla läst väckt i klassen? Varför välja bort tillfällena att för en stund vistas i samma mentala rum – ventilera, brottas med, diskutera, undra över karaktärerna och storyn i en påhittad berättelse? Varför gå miste om möjligheten att reflektera över paralleller till vår egen tid och kontext - att inte bara tänka nyttoorienterad (”bli en bra skribent”) utan bejaka vår egen mänsklighet med allt vad det innebär av existentiella frågor?

För jag vet inte vilken gång i ordningen läser jag just nu Kallocain av Karin Boye i helklass. Går det att fortfarande uppbåda ett intresse inför denna dystopi? Finns det inte en risk att jag själv går på rutin och hamnar i tråkträsket? Under sommaren läste jag emellertid essäsamlingen Källarmänniskor av Carsten Jensen, och fastän jag inte planerat det fick jag plötsligt en ny ingång till Boyes text. I några av kapitlen försöker Jensen göra en retorisk poäng av skillnaden mellan nätverk och vänskap. 

Oavsett vad vi lägger i ordet ”nätverk” är han läsvärd när han problematiserar förhållandet mellan individen och gruppen. Vi blir sjuka, och vårt samhälle blir sjukt, när det nyliberalistiska och individualistiska tänkandet tar över. I en årskurs 3 läste vi således tillsammans ett par kapitel ur Jensens bok och ägnade sedan en lektion åt att samtala och reflektera i skrift kring hans tes. I Kemistaden 4 där Leo Kall är en lokal medsoldat är frågan delvis en annan, eftersom det där handlar om att kollektivismen drivits till sin spets. Ändå är det samma fråga, bara ur en annan vinkel. Givet är att vi snart kommer att prata om övervakning, då som nu.

Men hur ska vi få in kunskapskraven i detta, undrar kanske orolig lärare? Det går ju åt så mycket tid? Nu finns det ju så klart redan delar av kunskapskraven som inte går att förhandla bort och som handlar just om litterära samt språkliga analyser och där fokus ligger på att utröna texternas relation till sin tid och kontext. På samma gång skulle jag vilja vända på det här med tidsaspekten. 

I min värld är skönlitteraturen om inte bästa så åtminstone en oerhört bra ingång till det mesta av vad svenskämnet handlar om. Att läsa, samtala och skriva om texter vi läst tillsammans – nyfiket, undrande, djuplodande - är i min värld det mest utvecklande man kan hålla på med i svenskundervisningen. Det tar tid, ja. Men tankar tar tid. I vilken utsträckning de sedan tar form och gestaltas med hjälp av digitala hjälpmedel får vara upp till undervisande läraren att bestämma, ej ängsligt utan med gott omdöme.

PS.
Sist. Jag startade precis en diskussion på vår digitala lärplattform Itslearning där jag frågat eleverna vad som kan motivera dem att läsa Kallocain. Jag har inte fått några svar än, men de kommer helt säkert att trilla in (inte minst därför jag låter dem svara anonymt).



Kommentarer

Skicka en kommentar