Fortsätt till huvudinnehåll

"The King´s Speech" - en studie i ledarskap

Som inledning till att fördjupa oss i retorik - konsten att tala väl och övertyga - har vi i en åk 1:a på gymnasiet tittat på filmen The King´s Speech. I min värld är detta en helt enastående film, och det finns viktiga insikter och lärdomar att hämta inte minst då man alltså vill studera retorik. Det här med talekonsten hänger ju så nära ihop med vem man är och hur man uppfattar sig själv som person i ett socialt sammanhang.

Prins Albert, som sedermera blir kung, och som spelas av Colin Firth, står givetvis i fokus i filmen. Fastän född med silversked i munnen är hans belägenhet avsevärt mer komplex och komplicerad än så.  I en tid som på ett särskilt sätt är i behov av en statsledare som med sina ord kan väcka mod och förtröstan hos en hel befolkning, framstår hans grava svårigheter med stamning som djupt problematiskt. Hans egen bror kallar honom i vuxen ålder för "B-b-b-b-bertie".

Helt avgörande för hans personliga utveckling och stegvisa seger är emellertid att han träffar filmens andra starka huvudkaraktär, den australiensiska, misslyckade teaterskådespelaren Lionel Logue (spelad av Geoffrey Rush). Lionel agerar talterapeut och det han inte äger i formella legitimationer kompenserar han mer än väl för genom sin långa erfarenhet och övriga goda mänskliga egenskaper.

Sett ur ett lärar- och ledarperspektiv är det främst Lionels roll som lämnar bestående intryck hos mig. Det jag personligen imponeras mest av hos Lionel är kanske i synnerhet hans ödmjukhet. Hans största personliga frestelse är nog när han lyckats lotsa kungen igenom det avgörande slaget (det vill säga det stora talet) och egentligen med all rätt skulle ha anledning att känna sig stolt över sig själv. Alla applåderar och kungen själv vet att han lyckats väl. Han uttrycker också sin stora tacksamhet gentemot Lionel.

Ändå består frestelsen för Lionel: varför inte passa på och sola sig lite extra i glansen, fortsätta kalla kungen vid förnamn även i det offentliga rummet och med blickar och gester signalera att "ja, du har verkligen mig att tacka för din framgång!". När han nu ändå har tillfället?

Grejen är bara att det gör han inte. Med blicken och sina ord visar han tydligt att han inte äger sin elev, och han avser inte att göra sin elev beroende av honom för all framtid. Syftet med all undervisning och stöd är istället att göra kungen själv allt mer självständig, stark och trygg.

Se där, det är äkta ödmjukhet hos en lärare och hos en ledare. Ett sant föredöme.


Klicka här ifall du tittar på mobiltelefonen.


Kommentarer