Jag får ingen cred hos den norska filmregissören Julie Andem
för detta, men faktum är att jag tittat på samtliga tre säsonger av ”hennes”
tv-serie Skam. Anledningarna var flera: 1) den är norsk och enligt det tips jag
fick på facebook användbar då man jobbar med norskan i Sv2; 2) den erbjuder en
inblick i dagens ungdomskultur som kan vara lika upplysande som vilken bok om
ungdomskulturer som helst; 3) jag gillar att titta på bra tv-serier.
Enligt Andems egen utsago har inte produktionen av Skam
handlat om att tjäna pengar. Hennes drivkraft har istället varit att erbjuda en spegel,
en fristad, en alternativ berättelse att söka skydd, skratt och stöd i, för dem
som Skam främst riktas till: tjejer i 16-års åldern. Tanken var inte att vuxna skulle titta på den, utan hade det gått skulle sådana
som jag inte ens ha kommit på att den fanns. Nu har jag dock tittat på den.
En detalj vid det här laget: jag har hunnit fylla 53 år och till
skillnad från en del som recenserat Skam och som beklagar att deras egen tonår
ligger i det förflutna vågar jag säga att jag vilar fint i denna min medelålder (no further comments here). I mina roller som bland annat pappa
och lärare inbjuder jag till samtal och skratt, till närhet och ömsesidig
förståelse. På samma gång känner jag dock för egen del inget behov av att ständigt vara mina barns eller elevers bästa
kompis, och som utgångspunkt tillåter jag därför inte heller mig själv att i varje stund vara
beroende av deras gillande; emellanåt får jag väl snarare vara den lite jobbiga
typen som erbjuder motstånd och som inte alltid håller med. Somliga samtal
deltar jag aldrig i, helt enkelt därför att jag inte inbjuds, och detta är nog som det ska
vara (vid några tillfällen har jag plötsligt hamnat i någon tråd på Messenger,
därför att någon elev råkat klicka in mig, och då har jag fått läsa sådant som jag
inte vetat vad jag skulle göra med – till dess att någon utbrustit: ”Shit,
Henrik är här!”, och då har jag hastigt klickats bort igen.
Generellt är det inte utan att jag imponerats av karaktärerna i Skam. De
har givetvis castats mycket noggrant, och samtliga går nästan utan undantag
genom rutan (Linn som är deprimerad går dock medvetet varken genom rutan eller
för den skull någon annanstans heller). Inte så att de är
amerikansk-tv-serie-snygga allihop, för det är de inte, men de är karaktärer. Ingen av dem är enbart en karikatyr. Åter
igen, enligt Andem själv var den främsta målgruppen ”jenter 16 år”, och därför
finns också ett oerhört fokus på just relationer (intressant nog utbrister
Noora vid något tillfälle i ett ”helt ärligt, kan ni inte prata om annat än
killar?!”). Relationer är dock viktiga för oss alla, och tjejerna – men även
några av killarna – är både modiga (inte att förväxla med hårda) och ömtåliga (inte att förväxla med överkänsliga). Mest iögonfallande av alla torde vara Noora (igen!) då hon konfronterar ”fuckboyen” William som öppet behandlat hennes kompis Vilde
på ett mycket nedvärderande sätt (och här undrade jag om verkligen detta ens är
möjligt, att en tjej på sexton år kan vara så här cool i den situationen?). Just den här formen av konfrontation med dess uttalade syfte att platta till sin motståndare är ändå rätt sällsynt i Skam; mestadels gäller konceptet att lämna vägen öppen för den andre att förklara sig så att bägge parter kan komma ut klokare och starkare tillsammans. För att se scenen, klicka HÄR.
Anslående i Skam är i övrigt den näst intill totala
frånvaron av vuxna. Att döma av ungdomarnas livsstil har samtligas föräldrar bra jobb och bra inkomst, men finns ändå som mest endast med i periferin: irrelevanta
som bäst, en belastning som värst. Lärarna i skolan framställs oftast som
kropps- eller ansiktslösa: en röst där framme ifrån i klassrummet eller en
kropp endast filmad från halsen och neråt. Vid något tillfälle förekommer en
lärare som uppmuntrar Noora att skriva en artikel till lokaltidningen, och vid
flera tillfällen har tjejerna kontakt med skolläkaren, en halvvirrig person som
varken ungdomarna själva eller vi som tittare blir helt kloka på. Ungdomarna
har inga problem att hitta hem att festa i, helt enkelt därför att många av dem
verkar bo själva. William, exempelvis, har en stor taklägenhet mitt i Oslo,
medan hans pappa bor och verkar i London; var hans mamma är vet vi inte (så
vitt jag minns). I Skam gestaltas frågor och problematiker som tillhör ungdomen, och det tillhör att de vuxna inte kan lösa detta åt dem. Till stor del framstår ändå bilden av en vuxenvärld som sviker sina barn.
---
Som jag skrivit om tidigare hade mina tvåor för en tid sedan
i uppgift att hålla ett tal om ”det goda livet”. De skulle knyta an till texter
vi läst ihop som handlar om antikens och medeltidens föreställningar om dygder
och synder: vilka egenskaper ansågs dåliga respektive goda då, och hur är det
idag? Vad kan hjälpa oss att få leva det goda livet idag? Detta var ingen enkel uppgift, och utöver själva uppgiften att framföra ett
tal, fordrade den mycket självständigt tänkande. Flera av dem betonade vikten
av att vara generös inte minst inom familjen och att kunna reda ut konflikter. Intressant
nog var detta samma ungdomar som jag sedan tittade på Skam ihop med. De tyckte
givetvis att Skam är autentisk. Miljön är Oslos välbärgade stadsdel, men under
ytan kände de igen sig själva. Konflikterna är de samma, frågorna
likaså.
En evigt aktuell fråga är sålunda huruvida vi på ett personligt plan
förmår gestalta och uppleva det goda livet samt inte minst hantera konflikter. Samhället
må bli allt mer teknokratiskt, strömlinjeformat, kravfyllt. Detta borde vi dock
klara av, åtminstone rent kognitivt och beteendemässigt. Svårare är emellertid
när det gäller de ”mjukare” värdena, de som rör vår våra känslor,
tankar, relationer. När jag för en tid sedan läste Marilyn Robinsons Home fördes jag tillbaka
till en annan tid där tempot var mycket lägre och där det summande lätet från
mobiltelefonen inte gjorde sig ständigt påmint, som i Skam. Ändå var frågorna
de samma. Familjens svarta får, Jack, kommer hem efter att ha irrat omkring
tjugo års tid. Kvar hemma är pappan, som lever på lånad tid, samt systern
Glory, som kommit hem för att sköta om pappan men även försöka
återorientera sig i livet vilket verkar ha åsamkat henne en hel del stötar. Som
vanligt hos Robinson är tempot mycket lågt, fast hennes finstämda fingertoppskänsla
för de många strängarna i människans psyke tillför ändå dramat en inre dynamik
som motsvarar nog så många apterade bomber och bilbränder i en vanlig deckare.
Jack, sonen, är hyperkänslig och ett enda fel ord kan få honom att för gott lämna barndomshemmet. Hans eget ansvar är dock också avsevärt, och det vet han
om – ett förhållande han i själva verket håller på att digna under, och även
det är hans pappa och syster smärtsamt medvetna om.
Är det någonting vi kan lära oss av Robinson - och av Skam - är det att somliga ting tar tid, däribland inte minst samtal. I ett nära samtal kan ingå ett moment av ansvarsfördelning, och det är gärna den delen som kan ta särskilt lång tid: vad hände, och varför? Vi må störa oss på yttre problem vi ser, sjukliga normer och strukturella maktstrukturer som vi identifierat som bakomliggande orsaker till samhällssjukan, och det ska vi givetvis fortsätta med. Som en ansats inför 2017 finns det dock också en paradox här som vi måste acceptera: paradoxen att det också finns en hel del som vi bör ta på vår egen kappa. Idelig projicering comes in handy for the lazy men är inte vägen framåt för någon. Inte i antiken, inte i Robinsons 1950-tal och inte i Skams nutid. Här gäller istället mod och sårbarhet.
Även om inte Julie Andem egentligen vill detta kommer jag ändå att se fram emot att få följa säsong 4 av Skam. Samt läsa fortsättningen till Home: Lila.
Kommentarer
Skicka en kommentar