Fortsätt till huvudinnehåll

Likvärdighet i bedömning och betygssättning

Igår hade vi besök av Anders Jönsson på Högskolan Väst i Trollhättan. Anders Jönsson har ett förflutet som lärare på flera stadier, har författat ett flertal böcker, är docent i utbildningsvetenskap och är anställd som biträdande professor i naturvetenskapernas didaktik vid Högskolan Kristianstad. Temat för föreläsningen igår var likvärdighet i bedömning och betygssättning.

Mer än något annat får man beskriva Anders Jönssons ärende som problematiserande. Som föreläsare ger han ett sympatiskt och icke-högdraget intryck. Han raljerar inte med någon.


Några axplock ur föreläsningen samt egna reflektioner:

  • Varje lärare får brottas med frågor gällande validitet och reliabilitet. I vilken utsträckning svarar de konstruerade uppgifterna och proven/skrivningarna mot det centrala innehållet och kunskapskraven i respektive kurs? Hur kan vi försäkra oss om att vi prövar rätt saker och inte någonting annat? 
  • Enligt Anders Jönsson visar forskningen på att i synnerhet pojkar gynnas av flervalsfrågor, i motsats till uppgifter som fordrar skrivna svar (vilket också, åtminstone delvis, förklarar varför pojkar presterar bättre på Högskoleprovet än flickor). Det finns ingen som kan förklara varför det förhåller sig på detta vis, på samma sätt som ingen kan förklara varför pojkar bättre kan lösa matteuppgifter där det ingår P-platser, jämfört med om det handlar om ponnyhästar (för flickor är det precis tvärtom). 
  • Det är även så att en del inte klarar av en uppgift då den kräver ett skriftligt svar, medan utfallet skulle bli helt annorlunda ifall eleven medgavs att lösa uppgiften muntligt. I andra diket har vi dem som tvärtom förlorar på att redovisa sina kunskaper muntligt, i synnerhet om det görs i grupp (vilket varje lärare vet om; anledningarna till detta är flera). En reflektion man härvid gör sig som svensklärare på gymnasiet är att läsförståelseprovet i svenska 1 förutsätter att eleverna skriver utförliga svar. Somliga lyckas bra på denna form av prov, medan andra har svårt för att uttrycka sig nyanserat i skrift. Är det rimligt att denna bristande förmåga ska drabba dem dubbelt (de får ju problem nog vid uppsatsdelen), då den prövade förmågan är en annan, nämligen läsförståelse? Kanhända sådana elever skulle uppnå högre måluppfyllelse ifall de fick svara muntligt? Kan vi med andra ord säga med säkerhet att nuvarande NP har hög validitet?
  • Den vanliga undervisningen bör givetvis präglas av variation i såväl undervisning som provsituation. Men inte bara det. Likvärdighet skolor emellan förutsätter att lärare träffas och diskuterar autentiska uppgifter och elevsvar. Detta är dock inte lättgjort (tar mycket tid i anspråk). Ett annat sätt vore att göra som det bland annat görs i Queensland-distrikten i Australien. Där praktiseras så kallad "kollegial granskning", vilket innebär att lärare väljer ut fem uppgifter samt elevsvar ur valda elevers portfolio. Dessa skickas sedan iväg till kollegor någon annanstans i distriktet som i sin tur granskar och ger respons på dessa. Detta förfaringssätt lär enligt Anders Jönsson ha bidragit till en höjning av den allmänna likvärdigheten på distriktsnivå gällande bedömning och betygssättning.  


Anders Jönsson avslutade sin föreläsning med att man fick ställa frågor. Jag frågade då vad man kan dra för slutsats av att Trollhättan statistiskt sett generellt ligger lägre än övriga landet med avseende till betygsgenomsnitt? Hans svar var: "ingen alls!".

Det råder långt ifrån konsensus i skolsverige när det gäller synen på betyg och bedömning. Ändå dras det oerhört stora växlar på betyg och betygsstatistik som såväl urvalsinstrument, marknadsföringsbräcka och lönesättningsunderlag. Det finns anledning inte bara för den mest grubblande att i någon mån misstro det system vi har idag.




Kommentarer

  1. Hej Marie, tack för den kommentaren. ;)

    SvaraRadera
  2. Intressant! Det här vill jag höra mer om när vi ses nästa vecka.

    SvaraRadera
  3. Samtalet lever, Elisabet, det finns hopp!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…