Fortsätt till huvudinnehåll

Dagen efter dagen efter "PISA-chocken"

Så här dagarna efteråt går debattens vågor högt. Visserligen kom det ett dödsfall emellan nu, men sedan kommer helt säkert det offentliga samtalet angående skolan att fortsätta. Inte minst därför att det ju är val nästa år.

I dagens upplaga av Västerbottens-Kuriren tar Ola Nordebo, politisk chefredaktor, bladet från munnen: "Den som vill lära sig något måste vara beredd att slita arslet av sig". Alla - eller nej, inte riktigt alla, av debatten att döma - inser att problemet så som vi förstår det är komplext och mångfacetterat.

Nordebo ger förtjänstfullt inte heller sken av att vilja förenkla och trivialisera (på samma sätt som han inte heller tar politisk ställning i frågan om "vems felet är"). Men sedan kommer han ändå fram till följande, vilket jag gärna citerar:
Men ingen mirakelpedagogik, inga resurser, inga reformer i världen kan komma ifrån den bittra, men också frigörande, demokratiska, egentligen stimulerande sanningen: Den som vill lära sig något, vad som helst, måste vara beredd att slita arslet av sig.
Oavsett om det gäller ett ämne eller ett yrke eller ett instrument eller ett hantverk eller en konstform eller en idrott eller att ta hand om medmänniskor i en viss situation: Det finns ingen väg till kunskap, färdigheter och kompetens, att kunna något, att behärska något, som leder förbi hård ansträngning, tydliga prioriteringar och många uppoffringar under läroprocessen.
Det är alltid tufft att lära sig saker. Men ansträngningen är värd priset och demokratin, välståndet, jämlikheten och solidariteten kräver att vi förbereder varje generation på hur det är.
Det är av många skäl nödvändigt att skapa ett mer skonsamt och varsamt arbetsliv, som gör det möjligt för människor att arbeta längre, vidareutbilda sig och orka. Men en läroprocess, själva utbildningsfasen – om det så är akademiskt, praktiskt, konstnärligt, idrottsligt – är aldrig bara lustfylld, utan tragglig, slitsam och frustrerande. Allt tal om det enbart lustfyllda lärandet är ett bedrägeri, ett svek mot dem med svårast förutsättningar från början.
Med lusten och lärandet är det så här: Den djupaste glädjen, den mest bestående känslan av frihet, självförtroende, makt och mening, kommer av att faktiskt ha lärt sig något, att ha erövrat en färdighet, efter mödosamt jobb.

Kommentarer

Mest lästa inlägg

De/Dem/Det/Dom?

Den absolut hetaste frågan just nu bland språkvetare i svenska sägs vara frågan om huruvida ”de”/”dem” bör slopas till fördel för ”dom”. Vi säger ”dom” – varför då insistera på en distinktion i skriftspråket som bara vållar en massa problem för väldigt många människor? Varfor inte "Dom tycker att …”, ”Han gav dom ...”? - och varför inte också "dom små barnen", även om detta i grammatiskt avseende är en lite annan fråga? (En variant är då somliga istället förespråkar ett generellt införande av "de"). I min egenskap som gymnasielärare lutar jag på pragmatiska grunder allt mer åt att någonting dramatiskt borde göras. Fast jag är inte säker på vad

Eller jo, det kanske jag är ändå.

Det finns språkvetare som sökt undanröja alla motargument till införandet av en generell ”superform” (”dom” eller ”de”). En av dessa är Lisa Holm, professor i svenska språket vid Lunds universitet, som i debattartikeln ”Skriftspråket redo för att införa ”dom” betonar att vi inte egentlig…

#metoo på gymnasiet

I dag på morgonen diskuterade vi #metoo på engelskan. Eleverna går i åk 3 på gymnasiet och alla var utan undantag i någon mån inlästa på ämnet. Ingen har missat vad Martin Timell står anklagad för, och även några övriga namn som figurerat flitigt i media den senaste tiden nämndes under samtalens gång: Virtanen, Weinstein,Spacey, etc. Vi pratade även om den senaste skandalen inom teaterbranschen här i Sverige då för närvarande närmare 600 kvinnor gått ut offentligt och berättat om förfärliga sexuella övergrepp.
Upplägget var att eleverna fick sitta i mindre grupper och prata ut ifrån några punkter som jag angett innan på whiteboarden: Vad är ”#metoo? Några aktuella fall? Vad triggar dessa övergrepp? Inom vilka branscher/vilka rum händer detta? Kan något göras åt det? Jag satt sedan ner ca 10 minuter med varje grupp och samtalade med dem.
Dessa elever är trots sin ungdom inga duvungar. De vet hur det kan vara. Det var inte min avsikt att de skulle bli för personliga, så fokus var inte på…

Bästa sättet att ge respons på texter?

Den klassiska frågan: Hur mycket och vilken respons ska vi ge på våra elevers uppsatser?

Faktum är att det ju går ju att lägga ner hur mycket tid och möda åt respons som helst, och de flesta av oss gör nog också det. På samma gång upplever nog många lärare som jag att det inte alltid förefaller som att eleverna i sin tur ägnar någon större ansträngning åt att studera alla kommentarer som de fått. Emellanåt låter vi dem uppgradera sin text och då finns kravet på reflektion inbakat. Fast dessa texter går det ju inte att sätta betyg på. 

Så för att omformulera frågan en aning: Vilken respons leder till maximalt lärande för eleven? 

Den här gången bestämde jag mig för att ge respons på ett för mig ovanligt sätt. Och elevernas - upprörda - kommentarer var de förväntade: "Du kan väl inte bara ge oss en bokstav!". För det var det jag hade gjort. Gett dem en bokstav. 

På följande lektionen förklarade jag varför jag gjort så. Och visst borde de känna igen sig i detta med att inte ta eget…